Då har vi kommit till del tre i denna novell.

Björnen heter avsnittet.

Dixie försvarade sig mot Lorelei som jagade iväg henne och Dixies rädsla för att återvända är stor.

Hon gömmer sig tills fuxens vrede har lagt sig. Det är i alla fall planen...

Men så träffar hon någon som kommer att förändra hennes liv totalt.

Den här novellens huvudroll.

// Amanda

 

  

Dixie stannade kvar mellan träden under hela dagen.

Hon gick inte längre än att hon fortfarande såg den öppna ängen.

För att fördriva tiden så bekantade hon sig med dofterna.

De var väldigt uppfriskande och träden skyddade mycket bra från regnet som fortsatte att falla.

I skymningen vågade hon sig ut för att beta av gräset och brydde sig inte något vidare om vattendropparna som föll.

Än så länge var hon helt okej med ensamheten men hon var lite ängslig för vad som skulle ske under natten.

Kanske hade Lorelei lugnat ner sig till morgondagen.

Gräset mättade henne måttligt.

Det skulle inte dröja så länge innan det fick mer näring i sig men än så länge räckte det bara till överlevnad.

Dixie gick i sin egna lilla värld.

Ensamheten var hon ganska van vid, enda skillnaden nu var att hon var långt ifrån hjorden.

De hade ju alltid ingivit en trygghet.

Nu var hon mer vaksam på sin omgivning för hon visste att det fanns faror överallt och att rovdjuren ofta jagade på natten.

Men det enda som pockade på hennes uppmärksamhet var att hon såg Misty närma sig.

Dixie kände sig ganska glad över sällskapet och hoppades att stoet kom med goda nyheter.

" Det glädjer mig att du är oskadd!" Sa Misty lättat.  " Det var inte vad Lorelei sade..."

" Vad sa hon?"

" Att hon var tvungen att jaga iväg dig och ge dig en omgång för att du inte visste din plats. Sedan att Vargflocken tog dig.." Berättade Misty.

" Jag kan lika gärna vara död i deras ögon..." Dixie var besviken.

"Deras avundsjuka är stor, för de vet att du är så mycket mer än dem, min vän" sa Misty lugnt. " Tyvärr ska jag avråda dig från att återvända till hjorden på ett tag då Lorelei kommer att ge sig på dig än en gång. Hon tycker att du gick för långt när du och Milton for iväg."

Misty höll henne sällskap en bra stund och gav Dixie lite goda råd.

Hon berättade även att Afrodite och Milton sörjde henne.

I gryningen så försvann Misty och Dixie återvände till trädens skydd.

Hon bestämde sig för att söka sig längre in i skogen.

På något vis fann hon den rogivande och vacker trots mörkret.

Bland gläntorna låg dimman tät men lovade ändå om bättre väder.

Dixie var försiktig.

Men nyfikenheten var stor så hon sökte sig allt längre in.

Skogens ljud var främmande.

Men hon såg i omkring.

I träden bodde det mindre djur om ivrigt hoppade mellan grenarna och pysslade med sitt.

De verkade totalt ofarliga.

En och annan hjort skymtade hon också.

På något sätt fann hon ett lugn inom sig.

Hon kom sedan till en stor glänta där timman var så tät att det inte gick att se någonting.

Ett svagt sken av en brun nyans gav ljuset mellan träden.

Dixie fann det otroligt vackertoch trollbindande.

Plötsligt såg hon en rörelse i diset.

Stelt fäste hon blicken och backade några steg.

En silhuett av en häst uppenbarade sig i dimman.

Den långa manen rörde sig sakta med i vinden.

Det såg ut som om hästen dansade.

Hon hörde inte ett ljud eller kände inte en doft när skuggan tornade upp sig allt mer.

En elegant svart skugga av en ganska välbyggd häst uppenbarade sig allt mer där den lekte i diset.

Varje rörelse var vacker och Dixie kunde inte tro sina ögon.

En lång stund såg hon på den dansande svarta skuggan.

Lika snabbt som den uppenbarat sig så försvann den.

Dixie stod kvar en bra stund innan hon konstaterade att hon måste sett i syne.

 

Dixie fortsatte sin upptäcktsfärd och stannade vid en bäck för att dricka.

Hon skakade av sig sin synvilla ganska snabbt.

Efter bara några klunkar hörde hon en kvist brytas av och höjde huvudet spänt.

Oroligt såg hon mellan träden.

En doft av våt päls och gräs kom allt närmare och snart såg hon att någon närmade sig mellan träden.

Ett djur hon aldrig sett maken till innan.

Det var mörkbrunt i färgen och gick sakta emot henne med några fnysningar.

Det påminde inte om något annat.

Dess tjocka päls rörde sig i takt med varelsen som vädrade hennes doft, men den såg inte ut att vara speciellt snabb så hon skulle lätt undkomma om den var farlig.

Varje steg djuret tog gav en lätt duns i marken som talade om att den var tung.

Djuret stannade ett par meter ifrån henne och gav ifrån sig ett rytande.

Dixie fick känslan av att det var dags att fly.

Hon vände snabbt och satte av i galopp.

Djuret följde efter henne mellan träden och hann snart ikapp henne.

En ilande smärta i hennes bakben kom och hon insåg att varelsen planerade henne som middag.

Dixie slog bakut och djurets tänder lämnade ett blödande sår.

Hon sprang allt vad hon kunde men såg besten hålla jämna steg med henne.

Den röt igen och Dixie svängde tvärt åt höger för att snart se en mindre äng.

I öppen terräng kunde hon fly snabbare.

Bara hon hann...

Djuret bet henne ännu en gång och verkade ännu mer hungrig efter lukten av blod.

Nu var det bara några meter kvar till fältet och Dixie slängde en blick bakåt när hon nådde gräset.

Hon skulle just öka farten när ett omkullfallet träd kom i hennes väg.

Dixie hann inte reagera och snubblade över det.

Med en duns föll hon till marken och hann tänka att nu skulle besten kasta sig över henne och slita henne i stycken.

Hon kände dunsarna i marken och rädslan steg inom henne.

Hon väntade bara på att känna djurets tyngd över sig.

Men det kom aldrig.

Istället hörde hon ett ilsket skri.

Så rått och genomträngande men ändå påminnande om en gnäggning.

Dixie tittade upp och trodde inte sina ögon.

En svart hingst kastade sig över det stora djuret utan att tveka.

Likt en varg som fäller sitt byte gav sig hingsten på sin motståndare.

Hans ögon glödde av ilska och öronen pekade rakt framåt.

Det bruna djuret föll i marken och hingsten kom snabbt på fötter.

Snabbt vände han runt inför nästa attack.

Varje muskel i den mycket vackra och välbyggda hingsten spelade.

Med all sin kraft stegrade sig hingsten framför det stora djuret som fortfarande låg ömtöcknad ner.

Hingsten frustade ilsket och slog ner sina framhovar på djurets huvud.

Dixie fick en stor rysning i hela kroppen när bestens huvud krossades under hingstens hovar.

Hingsten fnös och kollade på djuret innan han lugnt skrittade fram till Dixie som inte rest på sig ännu.

" Är du oskadd? frågade han vänligt.

" Ja... Jag tror det!" Fick Dixie fram skräckslaget och såg på hingsten.

" Så bra, akta dig för björnar. De ser rätt harmlösa ut men har en styrka och hunger utan dess like. " sa hingsten vänligt och hjälpte henne upp.

" Jag har aldrig mött någon tidigare... Tack för att du räddade mig..."

" Så lite så... Återvänd till din hjord nu.. " sa den svarta hingsten och började att ge sig iväg.

" Jag har ingen... " suckade Dixie.

Hingsten stannde tvärt och snodde runt.

Han såg på henne med stor förvåning.

" Ett vackert ungt sto som du?"

" De jagade iväg mig för att jag trotsade ledarstoets dotter..." svarade Dixie.

" Antagligen för att du lätt skulle kunna ta hennes plats." sa hingsten. " Men tillhörde inte du Avantis hjord? Har för mig att jag sett dig innan där borta..."

" Stämmer..."

 " Då förstår jag... Blev lite fundersam när jag såg dig ensam i skogen imorse..."

Dixie anade skarpt att hingsten var silhuetten i dimman.

" Var det du som gömde dig i skogen för några dagar sedan?" undrade Dixie.

" Jo, min närvaro här ställer bara till problem. Så håller mig undan"

 " Då är vi två..." Suckade Dixie.

" Du vet inte vem jag är? Eller liknar?" Hingsten såg på henne med sina bruna ögon.

" Du är den hingsten som Dunder och hans ston såg och förknippade med Colorado..." svarade Dixie lugnt.

Hingstens öron for bakåt när hon nämnde Colorado.

" Precis..." sa hingsten. " Men du är inte rädd för mig?"

" Nej, om du varit elak skulle du aldrig rädda mig från björnen... " sa hon bestämt. " Frågan är bara vad som händer nu?"

" Jag gillar dig! Du är annorlunda!" sa han vänligt. " Kom så tar vi oss lite att äta..."

Hon följde med hingsten som tålmodigt gick sakta ut på fältet.

De betade under tystnad men hon lade snabbt märke till hans vaksamhet.

Han tog en repa gräs, höjde huvudet och tuggade den medan han såg sig om sedan tog han nästa repa gräs och gjorde likadant.

Han var speciell, det märkte Dixie direkt.

De sade inte mycket alls men det behövdes inte även om hon hade många frågor.

Dixie var mest förundrad över hans mod gentemot björnen.

Hela eftermiddagen betade de tillsammans.

Hingsten gav henne trygghet.

På något vis.

Ändå visste hon inte ens hans namn.

Och han var det vackraste hon någonsin sett.

  

Del två av min lilla novell kommer här och avsnittet heter Främlingarna.

Dixie och Afrodite hittar varandra lite mer, men Dixie anar att det finns något som hennes nya vän inte kan med att berätta.

Känslan av att något finns i skogen kvarstår och blir lite mer påträngande.

Men vad? Har det något med Afrodite att göra?

Milton tar med Dixie och visar henne en helt annan sida av sig själv och omgivningarna.

Det kanske finns något mellan dem?

Det är mycket som håller på att hända och mitt i allt dyker fem hästar upp med oroande nyheter.

// Amanda

     

Afrodites första natt hade hon spenderat oroligt.

Dixie hade försökt att lugna henne men förgäves.

" Mörker döljer faror!" hade den lilla palominon upprepat konstant.

Till slut hade hon somnat på grund av utmattning.

Den andra natten var lugnare.

Och det lilla stoet verkade bli starkare för varje dag men gnistan i hennes ögon var fortfarande borta.

När morgondiset lättade så betade de två stona sig mätta av det fuktiga gräset som verkade bli grönare för varje dag.

Den lågt stående solen värmde lite grann men lovade en vacker dag utan regn.

Dixie visste inte vad hon skulle säga riktigt.

Hon ville absolut lära känna Afrodite mer, men vågade inte ställ frågor på grund av rädslan att göra stoet ännu mer ängslig.

Men för varje dag lärde de känna varandra mer.

Dixie insåg snart att Afrodites största oro var att bli lämnad ensam.

Afrodite berättade mycket om sitt liv uppe i bergen.

Överfyllt av hunger, kyla och törst med en oberäknelig ledarhingst som vallade runt dem i cirklar.

Men ändå visste Dixie att det fanns något som palominon undanhöll för henne.

Något som Dixie anade kunde spela en stor roll.

De höll sig på avstånd från de andra.

Det var lugnast så.

Dixie ville undvika Loreleis nedlåtande kommentarer och de andras blickar.

De visste precis hur de skulle få någon med dåligt självförtroende att sjunka ännu lägre ner.

Men Dixie blev mäkta förvånad när hon såg Milton närma sig utan Lorelei och de andra i följe en vecka efter Afrodites ankomst.

Hingsten frustade en vänlig hälsning till dem.

" Vill ni följa med på en tur? Den här ängen börjar bli tråkig!" frågade han.

Dixie såg på Afrodite som verkade tveksam.

" Jag skyddar er och vi behöver inte gå långt!" sade skimmeln vänligt.

Afrodite såg på Dixie.

" Gå ni, jag skulle bara sinka er... " sade Afrodite.

" Du vet att jag inte lämnar dig ensam!" sa Dixie förvånad över sin bestämdhet.

" Jag kan gå till Misty... Jag behöver ändå tala med henne..." sa Afrodite.

" Kom nu Dixie!" Sa Milton med en lekfull min.

Tveksamt följde Dixie med honom.

De följde skogskanten en bit och snart kom känslan av att någon fanns där inne och iakttog dem.

Dixie försökte skaka sig av känslan men den hängde kvar.

Milton verkade desto piggare och bekymmerslös.

Nöjt frustade han till där han gick med högburet huvud och stolta steg.

" Har du varit någonannastans än på Ängen?" frågade hingsten.

" Nej, inte direkt..." svarade Dixie.

" Stackare! Det finns så mycket mer att se än de gamla stona hemmavid!" sa Milton.

Dixie svarade inte utan följde med honom med ett skutt över en liten bäck.

" Ibland önskar jag att man bara kunde sätta av i full fart över fälten och slippa alla måsten och ansvar! Bara känna sig fri!" sa Milton och stannade.

Hingsten blickade ut över ett vidöppet fält.

Dixie lade märke till de gråa regnmolnen i horisonten innan hon sneglade på hingsten igen.

" Hur menar du?" undrade hon.

" Tänk dig vi två, inga andra... bara sätta av utan ett mål!" sa Milton.

" Lorelei då?" sa Dixie.

" Hon? Det enda hon lever för är att hon är Avantis dotter och enligt henne gör det henne speciell... Du är mer äkta! Och hur mycket hon än smutskastar dig så står du kvar, lika vacker och iskall som alltid!" sa han och såg på henne.

Dixie blev förvånad över hans ord.

När hon tänkte efter så hade aldrig Milton varit elak mot henne. Han hade alltid hållt sig i bakgrunden.

"Kom så galopperar vi!" sa Milton och satte fart.

Dixie var ikapp honom med fem steg.

De sprang över fältet och kände vinden över ryggen.

Hon kände sig glad och fri på något sätt.

Att känna farten och ha Milton bredvid sig var oslagbart.

Den unga skimmeln verkade njuta helt och hållet och ökade farten med ett bakutslag.

Han var så ståtlig när han var frisläppt.

Milton var som en helt annan hingst när han njöt.

 

( Milton )

När fältet tog slut saktade de av och fortsatte i trav över några små kullar.

På den sista kullen stannade han och vände sig om.

Några sekunder spanade han bakåt innan han vände blicken framåt igen.

Nedanför dem betade ett par hjortar fridfullt.

Det var vackert.

Trots att de första regndropparna började att falla.

Hingsten lade sitt huvud över Dixies nacke.

Hon kände att han fortfarande var uppe i varv och att hans puls slog av ansträngningen att ta fältet i full fart.

Själv var hon inte ens andfådd men hon njöt av att känna hans närhet.

De stod så en bra stund och regnet bekom dem inte det minsta.

Hjortarna gav upp sitt ätande och försvann mot skogen för att undvika vattnet.

"Vad är det?" Milton ryckte till.

Dixie såg upp och ut över fältet nedanför dem.

I kanten såg de en liten flock på cirka fem hästar komma ut från skogen.

De hade bråttom och verkade stressade.

Gångarten var trav och de leddes av en brun hingst.

" Vi måste varna Avanti!" sa Dixie direkt.

" Du har rätt..." sa han.  " Kom!"

De vände om och galopperade tillbaka till hjorden.

Milton sökte genast upp Avanti och de berättade vad de hade sett.

Fuxen verkade inte förvånad.

" Ja det var väl bara en tidsfråga... " sa Avanti. " Milton, samla alla så får vi ta reda på vilka de är!"

Milton lydde genast och fick snart ihop hjorden.

Dixie väntade hos Avanti ifall han hade fler frågor.

" Det glädjer mig att se dig tillsammans med Milton. Han behöver någon harmonisk i sitt liv..." sa Avanti innan hans ston anlände med Lorelei i spetsen.

Dixie fann Afrodite och Misty och sökte sig till dem.

Med Avanti i spetsen började de att gå över fältet i samma riktning som de fem hästarna hade synts.

Bakom kullarna fick de syn på dem igen.

Trots att regnet skapade ett visst dis så såg man dem tydligt.

De var på väg rakt emot Avantis hjord.

Den bruna hingsten stannade inte trots att han sett Avanti och de andra.

Istället ökade han takten på de fyra stona.

Hingstarna möttes och en strid kunde förväntas.

" Var hälsad mäktiga Avanti!" sa den bruna hingsten. " Mitt namn är Dunder och detta är vad som kvarstår av mina ston. Jag kommer i fred och all vänlighet..."

" Varför är ni så få?" Avanti frågade artigt och visade att han inte var på stridshumör.

" Vi kommer inte bara med dåligt väder utan med dåliga nyheter oxå är jag rädd..." sa Dunder.

" Vad kan det vara?" Fuxen verkade otålig.

Dunder såg på sina fyra ston.

Hingsten hade ett tungt bagage vilket han visade tydligt med sitt kroppspråk.

" Först slog åskan ner på min mark. Elden tog det mesta av oss och vårat hem. Sedan dess har vi letat efter något nytt.

Norr var min tanke, men under resans gång har jag tvekat på grund faran i bergen. Men så fick jag höra om dig och din hjord som befann sig här uppe." sa Dunder.

" Vi har inte haft några problem alls..." sa Avanti lugnt.

" Det fick jag med höra. Men då insåg jag att jag inte kan inkräkta på ditt revir även om jag bara vill att mina ston ska få äta sig mätta och känna sig trygga." sa Dunder.

" Mina marker kan mätta era magar och släcka er törst utan problem! " Sa Avanti.

" Er vänlighet är känd långväga härifrån! Men jag måste tyvärr berätta vad vi såg härom natten..." Dunder andades tungt.

Avanti såg otålig ut men väntade tålmodigt.

Fuxen verkade slappna av allt mer.

" Som du ser så är mina ston alldeles för unga för att veta speciellt mycket.  Ja, de är även för unga för att jag ska kunna utöka min hjord till det den en gång var.  De är även ganska lätta att föra bakom ljuset då de är uppvuxna i tryggheten.

Men igår natt upptäckte jag att de allihopa hade intresset i något annat.

Till slut fick jag reda på vad.

Bara några meter bort från dem i en skogsglänta såg jag honom.

En svart hingst.

Så svart att natten verkade som dag!

Ögonen lyste av hunger och varenda muskel var i perfekt form.

Med bara sin närvaro trollband han mina ston.

Han såg på dem och sedan försvann hingsten spårlöst.

Inte en doft och inte ett ljud...

Jag kan bara referera till en enda varelse..."

Dunder avslutade de långa meningarna.

Avanti såg fundersam ut.

" Omöjligt att det kan ha varit Colorado..." Sa Avanti.

Ett sus gick igenom hjorden och stona ryggade tillbaka.

" Den enda omöjligheten jag ser i det här är att hingsten vi såg var inte en hingst på sina äldre dar, utan den här var max 4 eller 5 år gammal. " sa Dunder.  " Jag har sett Colorado innan och åsynen av honom glömmer man inte. Den här hingsten var en exakt kopia, samma glöd och samma blick..."

" Det finns inte en chans att det var Colorado. Sådana fall varför tog han inte dina ston? De är alla unga och vackra! Samt att Colorado är äldre än oss båda, inte en möjlighet att han fortfarande ser ut så." sa Avanti.

" Det gör han inte... Du ser att en hingst är gammal!" sa Misty tyst där hon stod bakom Avanti.

Dixie slängde en blick på Afrodite.

Palominon såg mer skräckslagen ut nu än när hon först kommit till dem.

Hon skakade i kroppen och svetten rann på henne.

" Vad är det?" Undrade Dixie.

" Inget... Jag... Fryser bara!" stammade Afrodite fram.

Dixie såg på henne att hon ljög.

Det hon undrade var varför.

Tillsammans med Dunder och de fyra stona återvände de till Ängen. De två hingstarna diskuterade flitigt med varandra och Milton lyssade medan Lorelei genast ville lära känna de fyra stona.

Två av dem var bruna med vackra stjärnor och den ena hade även fyra vita fötter.

Den tredje var en ljus fux med lång gräddvit man.

Det sista stoet var en pinto med vacker täckning och svart man.

Dixie och Afrodite hamnade bland dem.

De var också nyfikna.

" Jaha, tror ni oxå på skrönan om Colorado?" Frustade Lorelei efter de hade presenterat sig.

" Vi såg vad vi såg... Men om det var han vet vi inte..." sa pinton som bar namnet Grace.

" Men så vacker..." sa en drömmande Daphne, det bruna stoet med strumpor.

" Sa han inget då?" Undrade Lorelei.

" Nej, han såg på oss och sedan bara stod han där tills Dunder dök upp!" svarade den andra bruna som hette Lady.

" Han kanske letade efter någon?" Fuxen Star såg fundersam ut.

" Jag måste härifrån!" utbrast Afrodite och travade plötsligt iväg.

Lorelei fnös åt henne.

" Bry er inte... den där är superkonstig! Eller hur Dixie?"

" Om du bara hade en aning om vad hon varit med om så skulle du inte vara så elak!" fick Dixie ur sig.

" Hörru du! Det är jag som bestämmer här och vart du än fick luft ifrån så kan du sluta med det din tamhäst!" sa den mörka fuxen argt.

" Nej!" sa Dixie och undrade varifrån hon hade fått modet att svara Lorelei ifrån.

" Jag är så trött på att du alltid hackar på mig utan anledning!" fräste Dixie.  " Du ser ner på alla andra och svassar runt i tron om att du är nånting! Men du är inte värd mer eller mindre än någon annan här!"

Lorelei blev förvånad.

" Ursäkta? Det är JAG som tar över den här hjorden efter min mor och då ska du veta att du åker ut fortare än kvickt!" sa fuxen argt.

Dixie bara mötte hennes blick.

" Jag är inte rädd för dig!" sa Dixie.

" Du har inte en chans mot mig. Varken vad det gäller styrka eller något annat! Du är inget mer än en opålitlig orm som snirklar dig in hos andra med ditt tafatta sätt. Sedan snärjer du dem till din fördel! " sa Lorelei. " Tror du inte att jag såg att du och Milton smet iväg innan?"

Lorelei var riktigt arg nu.

Dixie undrade hur länge hon skulle klara av att svara emot den mörka fuxen som höll på att explodera.

" Han är för bra för dig!" sa Dixie.

" Jag och Milton kommer en dag att leda den här hjorden och du ska bort härifrån!" frustade Lorelei argt.

 

( Lorelei)

Dixie insåg att det var explotionen och att hon gjorde bäst i att försvinna.

Lorelei var starkare och större än henne och hon skulle inte ha en chans.

Fuxstoet gjorde ett utfall och Dixie vände snabbt och satte av i galopp.

Hon valde samma väg som hon och Milton tagit innan.

Skogen vågade hon inte ge sig in i.

Efter henne dundrade Lorelei och närhelst fuxen fick en chans kände Dixie ett hårt bett.

Regnet piskade henne allt mer eftersom det numera ösregnade.

Ljudet av vattendropparna tog bort hovslagen från de två stona till stor del men Dixie såg inte bakåt utan galopperade det snabbaste hon någonsin gjort för att undkomma fuxen.

När hon passerat fälten kom hon in i ett skogsparti.

När regnet avtog från att slå ner på henne insåg hon att hon lyckats undkomma Lorelei.

Vetskapen om att fuxen skulle ta henne om hon återvände var stor.

Så Dixie stannade mellan träden för att hämta andan och fundera ut vad hon skulle göra.

Tanken att det var första gången hon ens befann sig i en skog hade inte slagit henne ännu.

  

Jaha efter inledningen så hoppas jag att ni kommer att få njuta av första delen på det här äventyret.

Den kanske är lite seg och utdragen men första kapitlet heter " Legenden" och här kommer svaren på några av unghästarnas funderingar.

I sinom tid kommer ni att lära känna berättelsens huvudperson (häst) men han dyker inte upp riktigt än och det ger er mer tid att lära känna lilla Dixie och hennes omgivning som snart kommer att förändras drastiskt.

Här kommer det lite mer perspektiv och mer lära känna karaktärerna i Avantis hjord.

// Amanda.

 

  Legenden

  

Dixie betade som vanligt för sig själv.

Det fanns några få riktigt gröna och smaskiga grässtrån redan nu.

Men de var få för att den sista snön just hade smält.

Vintern hade varit ganska svår och hård men de hade klarat sig ganska bra.

Våren närmade sig och det var alltid välkommet.

Snart skulle sommarens fölungar födas och de skänkte alltid nytt liv till flocken.

Stona gick med sina tunga magar och var ganska nöjda med att det varit lugnt den senaste tiden med faror.

Ingen av dem var särskilt smidig eller snabb längre.

Grässtråna var inte särskilt mättande men att finna de godaste fördrev tiden för Dixie.

Lite längre bort stod Lorelei och Milton tillsammans med de tre andra unghästarna.

Ingen av dem lade märke till Dixie som gick i sin egna lilla värld.

Plötsligt flög en skrämd fågel upp från ängens mark.

Dixie vaknade till med ett ryck och kastade sig åt sidan innan hon såg sig om och kände pulsen stiga.

Hon frustade till när hon konstaterade vad som just hände.

" Akta så den inte äter upp dig!"  Skrattade Lorelei. " Men de gillar nog inte benrangel..."  lade fuxen till och fick medhåll av de andra.

Men Dixie struntade i dem.

Hon orkade inte bry sig.

Aldrig svarade hon emot deras elakheter, utan hon låtsades som ingenting.

Framåt eftermiddagen så började Dixie fundera på var Misty befann sig. Hon hade inte sett till det äldre stoet alls på en bra stund.

Hon letade ett tag men inte någonstans kunde hon finna henne.

Oroligheten växte inom Dixie även om hon inte ville visa det.

Misty var trots allt den enda som Dixie litade på.

Det lilla gråa stoet gick flera varv runt hjorden för att få en skymt av Misty.

Misty hade aldrig bara försvunnit innan.

" Letar du efter något?" en vänlig men grov röst hördes.

Avanti hade märkt hennes sökande.

" Misty är borta..." Fick Dixie fram lite nervöst.

Fuxhingsten hade aldrig talat till henne innan.

" Ja, men hon kommer snart tillbaka. Misty berättade att hon kände på sig att något var fel. Fåglarna i skyn är oroliga, vi har inte sett till några rovdjur eller andra betesdjur på ett bra tag. Tystnaden hänger i luften" sade den stora hingsten med sin lugna röst.

" Vad menar du?" Dixie ångrade frågan direkt.

" Inget du behöver vara orolig för min vän, jag slår vad om att Misty kommer att återvända innan kvällen och då berättar hon för dig. Har du sett till Milton förresten?"

" De är borta vid träden..."

" Tack!"

Med högburet huvud och stadiga skrittande steg gick Avanti iväg.

Han frustade nöjt och hade sitt mål i sikte.

Dixie stod kvar.

Hon funderade på det hingsten hade sagt.

Det stämde faktiskt.

Oroligt flög fåglarna omkring, fram och tillbaka.

Inte en enda hjort eller buffel hade synts till på evigheter och de vanliga ljuden så som fågelkvitter hade inte hörts på flera dagar.

Misty hade alltid varit ett med sin omgivning och lärt Dixie att läsa av den.

Stämningen, varningar och även vädret kunde ha betydelse för om de hann söka skydd i tid eller inte.

Det gamla stoet hade många gånger varnat dem för åskan eller berättat att snön kommer.

Misty var speciell på det sättet.

Timmarna gick och inte en skymt av det äldre stoet syntes.

Avantis ord hade dock lugnat Dixie.

Hon gick ner till vattnet och drack.

Ån kom från skogen och mynnade ut på en av ängarna.

Dixie var något hundratal meter ifrån de första träden.

Hon drack av det friska vattnet och lät det släcka törsten.

Snart fick hon känslan av att vara iakttagen så hon såg sig om kring.

De andra i närheten var på långt avstånd så hon sneglade in mot träden.

Inte en doft kändes och inte ett ljud hördes från de mörka skuggorna.

Men känslan växte.

Hon såg in bland träden och tyckte att hon fick en skymt av en rörlig skugga.

Stelt spanade hon mot skuggan.

En glimt av något som reflekterade solen syntes bakom några träd ett par meter in i skogen innan en silhuett av något stort djur skymtades för att sedan försvinna.

Dixie var säker på att det fanns något inne i skogen.

Något som inte ville ge sig till känna.

Men vad?

Det lilla stoet stirrade mot träden på helspänn.

När ljudet av en kvist som bröts hördes hoppade hon förskräckt till.

Dixie var på gång att ge sig av när hon såg Misty komma ut från skogen.

Det vita stoet gick sakta och såg trött ut.

Misty kom ut på ängen och stannade till.

Hon såg inåt träden och snart fann Dixie ut att hon inte var ensam.

Bakom henne kom ännu ett sto.

Hon var mager och smutsig.

Varenda benknota stod ut på hennes guldfärgade lilla kropp och den gräddvita manen var lång och stripig.

Det lilla stoet var inte gammalt, men rejält halt på frambenet och torkat blod efter bett fanns överallt.

Hon hade inte haft det lätt.

Misty kom fram till Dixie och hälsade vänligt på henne. Det lilla stoet stod bakom skimmeln och såg rädd ut.

" Dixie, låt mig presentera Afrodite för dig!" sa Misty.  " Hon kommer att stanna hos oss och skulle verkligen behöva en vän just nu. Ni är nog mer lika än ni tror!"

Dixie hälsade på palominon och skymtade en vacker strimbläs på hennes huvud.

" Jag ska tala med Avanti, kan ni vänta här? Och håll de andra på avstånd!" Sade Misty.

Det gamla stoet lämnade dem och Dixie visste inte vad hon skulle säga eller göra. Främlingen stod blick stilla och hennes blick gick från vattnet till Dixie och sedan tillbaka till vattnet.

" Kom så dricker vi, det är riktigt gott vatten!" sa Dixie.

Palominon darrade när de gick ner till flodmynningen.

" Får jag verkligen?" undrade hon skrämt.

" Javisst, när du vill och hur mycket du vill..." svarade Dixie förvånat.

Afrodite sänkte huvudet och drack sakta.

Osäker som hon var så darrade stoet konstanst men Dixie stod lugnt bredvid henne.

En lång stund drack stoet som om hon aldrig sett så mycket vatten innan.

Sedan såg hon på Dixie.

 " Tack..."

" Du behöver inte tacka mig, vattnet är till alla... " sa Dixie.

" Jag har aldrig fått dricka mig otörstig innan..." sa Afrodite.   " Vem är det?"

Hennes huvud for upp och automatiskt backade hon undan.

Misty kom gåendes tillsammans med Avanti och Mirabelle.

" Ingen fara, det är Avanti. Han är jättesnäll!" sa Dixie när stoet sökte skydd bakom henne.

När hingsten närmade sig skakade palominon av skräck.

Avanti stannade och släppte fram Misty och Mirabelle.

" Välkommen hit lilla Afrodite. Vi kommer inte att skada dig och hoppas att du kan trivas hos oss!" Sa Mirabelle lugnt.  " Jag heter Mirabelle och jag ser att du redan träffat Dixie"

" Jag berättade om dig för dem" sa Misty. " Du är så välkommen hit till oss!"

Afrodite såg osäker ut.

" Trots... allt?" fick hon fram.

" Naturligtvis!" Sa Avanti. " Vi dömer ingen. Men det kanske vore bäst att du ligger lite lågt till de andra om ditt ursprung ett tag. Jag vill inte oroa mina dräktiga ston just nu..."

" Jag förstår... Tack!" sa Afrodite.

" Se till att ät dig mätt och vila ut. Jag lovar att du är trygg här..." sa Avanti.  " Och Misty, det kanske är dax att du berättar för unghästarna..."

" Ja, tiden är inne..." Svarade Misty tungt.

 

Avanti och Mirabelle återvände till de övriga.

Dixie upptäckte att Lorelei, Milton och de övriga tre var påväg mot dem.

Genast skulle främlingen inspekteras.

Lorelei granskade Afrodite med avsky medan de andra hälsade på henne.

Palominon tryckte sig mot Dixie allt mer när hon såg fuxens blickar.

" Du dömer återigen någon efter första anblicken Lorelei, jag har sagt åt dig att det inte finns någon mening!" sa Misty skarpt. " Afrodite kommer från en helt annan värld än vi och hennes erfarenheter är långt över våra"

Lorelei frustade och klippte med öronen.

" Välkommen då..." fnös hon irriterat.

" Afrodite, du får välja själv om du vill lyssna och rätta mig om jag har fel. Du vet ju mer än jag men jag måste berätta för de andra.." sa Misty.

" Om.. honom?" Afrodites skakningar började igen.

" Ja."

De andra såg på varandra, de förstod ingenting mer än ännu en av Mistys berättelser var på gång.

Det Dixie inte förstod var hur Afrodite kunde vara en del av den.

Misty tog ett djupt andetag.

" Ni väljer själva vad ni ska tro, men ni har ett levande bevis på att det jag kommer att berätta faktiskt existerar."

" Vaddå?" undrade Milton nyfiket.

" Afrodite här... Men vi kommer till det senare" sa Misty. " Jag vill att ni lyssnar och försöker att förstå.."

Det gamla stoet samlade sig.

Dixie insåg genast att det var svårt för henne att tala om det.

" För många många år sedan så inträffade händelser som fick oss alla att komma att leva i en stor skräck.

I början var det mer som ett rykte som spred sig snabbt mellan hjordarna i söder och ändå upp hit till Norr.

Ryktet om att det fanns något värre än den hungrigaste katten och de mest blodtörstiga vargarna. Något som inte ens vädrets makter kunde mäta sig med.

Ingen visste var han kom ifrån men snart skulle han ha skapat sig ett stort namn.

En hingst, svartare än natten och lika explosiv som det vildaste åksovädret.

Från ingenstans kom han.

Men något stod inte rätt till hos honom.

Det var inte marken eller stona som lockade honom till strid, utan det var blodtörsten inom honom som bestämde.

Så rasande att fradgan rann ur munnen tillsammans med blod ur näsborrarna kastade sig den unga hingsten in i strider med vem som helst.

Han var inte det minsta tveksam eller rädd.

Det var en lek i hingstens huvud.

Vig som en katt och snabb som vinden så vann han med lätthet sina strider.

Den fallna motståndarens ston såg sin hingsts sista andetag medan den svarta främlingen skriade ut sin seger.

Ett hest läte som gav dem kalla kårar.

Sedan synade hingsten stona.

Han valde noggrant ut de starkaste och vackraste stona i flocken.

De övriga lämnades åt sitt öde om han lät dem leva.

För varje dag växte hans hjord och snart var stona så vackra att bara åsynen av dem kunde få andra hingstar galna av lusten att ha dem hos sig.

Den svarta hingsten insåg snart att han kunde vända detta till sin fördel.

Medan stona visade sin närvaro öppet för den tilltänkta motståndaren så lurade hingsten i skuggorna.

Han såg sin fiendes svaga punkt och anföll.

Hingsten var lynning och hänsyslös, han gick inte igenom landet i någon speciell riktning utan bytte ofta kurs och kunde dyka upp var som helst.

Skräcken bland andra hästar växte.

När det även kom fram att hingsten inte flydde för något så blev det värre.

Det talades om att en vargflock en gång försökt sig på stona.

Ursinnigt så kastade sig hingsten in bland rovdjuren och likt en av dem slet han dem i stycken.

Efter ett tag hittade hingsten sitt ledarsto.

En väldigt klok och vänlig själ som föll offer för hingstens väg.

Det sades att hon var den vackraste av dem alla, och den enda som hingsten någonsin kunde visa den allra minsta gnutta respekt för.

Stoet var en palomino, så perfekt i proportionerna och hennes tecken var så väl utformade att de bara förskönade henne.

Hennes namn var Venus.

Hingsten fortsatte dock sin framfart.

Runt om i landet började nu rivaliserande ledarhingstar slå sina hjordar ihop för att kunna ha en chans mot den svarta djävulen som satte sådan skräck i omgivningen.

Men till ingen nytta alls.

När den svarta hingsten besegrat fem motståndare på samma gång så trodde vi andra att han snart skulle utplåna alla andra hjordar som någonsin existerat.

Att bara höra att han kanske var i närheten spred sig paniken och hjordarna tog till flykten.

Men så blev det tyst.

Ingen hörde någonting på flera veckor.

Frågorna var många.

Hur kunde en hjord på över hundra hästar bara försvinna ur tomma intet?

Var det bara ett fasansfullt rykte som spridit sig?

Eller var det bara en stor hemsk mardröm?

Det sades att den svarta hingsten försvunnit upp i bergen i norr med stona.

Utan förvarning.

Ingen vågade att ta reda på om så är fallet heller.

Men efter det så blev det lugnt och fridfullt här igen.

Däremot är det en av anledningen till att ingen besöker bergen eller ens skogen.

Colorado som hingsten hette är det mest fruktade som vi andra hästar känner till.

Även om ingen sett röken av honom eller de vackraste stona man kan tänka sig på över 15 år.

Ryktet säger att det var Venus som fått hingsten på andra tankar. 

Men ingen skulle få kunna hitta honom och ta hans ston.

Även om hans namn bara är en legend  "

 

Mistys berättelse fick alla unghästarna att rysa.

Även om de tvivlade.

" Så ingen har sett eller hört av den här snubben på hur länge som helst? Vad talar för att han ens lever?" sa Milton skeptiskt.

Misty såg på honom och sedan vandrade hennes blick till Afrodite.

" Bevisen finns närmare än vad vi kan tro..." sa Misty.

" Men då borde han vara gammal och gaggig nu, en lätt match för en hingst i sina bästa år!" sa Milton.

" Det finns ingen som är så dum att de ens tänker tanken på att utmana Colorado, hingsten har både list, styrka, snabbhet och viljan."  Misty såg på honom.  " Tänk inte ens tanken Milton!"

Skimmelhingsten frustade bara.

" Jag tycker bara att det låter som en fruktansvärt dålig legend!" sa Lorelei.  " Som ni skrämmer fölen med för att de inte ska tappa bort sig i skogen bland vargarna!"

"  Det avgör du själv min vän, men ni är inga fölungar längre och det är först nu som ni fått vetskapen om det här. Men jag har en anledning till varför ni fått veta detta just ikväll... " sa Misty.

" Och det är?" Lorelei var otålig.

" Jag!" sa Afrodite.

Fuxstoet såg på den lilla palominon med avsky och nedlåtenhet.

"Du?" fnös Lorelei.

" Ja" svarade Afrodite bara. 

" Jag är ett av hans ston, jag är faktiskt hans dotter.  Vi försökte fly från honom men tyvärr hann han upp oss ganska snabbt. Bergen förser inte sina invånare med tillräckligt med mat eller vatten bara så att man överlever.  Jag överlevde tack vare att... Misty dök upp" berättade Afrodite.

Dixie lade märke till att hon tänkte säga något helt annat men ångrade sig.

Loreleis min var ovanlig. Hon tvekade på Afrodites ord men funderade på om det kunde vara sant eller ej.

" Så du menar att i och med att du kom hit så kommer den där hingsten hit och ställer till det? Toppen!" fnös fuxen och gick sin väg.

Afrodite sänkte huvudet och sjönk ihop.

" Jag visste det..." sa hon bara.

" Bry dig inte om henne..." försökte Dixie trösta henne.

" Men hon har rätt... Han kommer att leta efter mig! Och när han finner mig så vet vi alla vad som kommer att hända"

" Se så... Nu ska vi inte förhasta oss!" sa Misty. " Nu ska vi se till att du får äta dig stark och frisk igen."

Dixie funderade länge på det hon fått veta.

Hon kunde inte ens tänka sig vilken skräck Afrodite måste ha levt med hela sitt liv och gjorde fortfarande.

Hon betade bredvid det lilla stoet hela natten.

Det enda hon lade märke till var att med jämna mellanrum så spanade Afrodite in mot skogen som om hon sökte något.

Dixie blev påmind om den konstiga skuggan bland träden hon sett innan men hon intalade sig själv att det bara var inbillning.

  

Jag börjar med att bjuda på en inledning om omgivningarna, en del av huvudindividerna i den här berättelsen och lite annat så att ni kommer att förstå handlingen. Eller i alla fall få den rätta känslan.  

Text i den här stilen har inget med själva novellen att göra utan är mer som ett förord eller resumé.

Men alla inlägg hamnar under kategorin "Berättelser" här på bloggen.

Självklart kommer det att handla om hästar och lite fantasifullt om hur det kunde vara när det faktiskt fanns en stor utsträckning av mustanger i Nordamerika.

Det bjuds på bilder med så att det inte bara blir text och jag har försökt ge er bilder på hästar som liknar dem i berättelsen.

De två huvudinnehavarna kommer att finnas mycket av men för att bryta av så får ni lite av varje.

Skriver såna fall under bilden vem jag syftar på eller så får ni låta fantasin flöda.

Jag hoppas att det kan ge nöje åt några som gillar att läsa hästberättelser, men varnar igen för att den kan vara lite sorglig emellanåt.

Och nej, jag har inte kommit på vad berättelsen ska heta eller hur den slutar ännu så kom gärna med förslag eller skriv vad ni tycker under loppets gång.

// Amanda

     

  

För länge sedan fanns det ett landskap fyllt av täta skogar, grönskande ängar, porlande älvar

och i norr de ståtliga gråa bergen.

Ett ombytligt landskap som försedde sina invånare med allt som behövdes.

En fristad för naturens varelser som levde ett fritt liv och kunde vandra vart de än ville.

Deras omgivning var ännu oförstörd av människans framfart.

De enda hoten för de betande djuren som ägde ängarna var rovdjur och naturens krafter.

Här fanns det gott om liv, både på marken och i luften.

Men de ståtligaste av dem alla var de vilda och enastående mustangerna.

Den ursprungliga vildhästen som fritt strövat omkring.

Hjordarna bestod av en stark hingst som hade som uppgift att skydda sina ston från alla hot.

Bakom honom fanns alltid hjordens viktigaste individ.

Stoet som hade högst rang och bestämde över alla andra.

Oftast en äldre häst som visste vad som kunde hota flocken eller ej.

Hingstarna kämpade för att få äran att utåt sett leda hjorden och se till att den blev större.

Med det följde givetvis att hans revir och betesmark behövde växa och vara fri från främlingar som skulle kunna ta över hans ston efter en blodig strid.

Med andra ord kunde hingsten förlora allt på ett ögonblick.

Oftast slutade inte striderna med att en av kämparna dog, skadorna kunde vara avgörande ändå.

Men stoltheten försvann.

Oftast så ärvde alfadjurens avkommor tronen efter sina föräldrar om de levde upp till förväntningarna.

På det stora hela så levde vildhästarna ett ganska harmoniskt liv.

Hingstarna störde inte varandra i onödan och så länge de yngre hingstarna i hjordarna inte tänkte göra anspråk på ledarrollen kunde de tryggt leka av sig och växa till sig för att en dag kunna skapa sig en egen hjord.

 

En av de större hingstarna var Avanti, en ståtlig fux med bläs.

Avanti var känd för sin vänlighet och dyrkade sina ston mer än något annat.

Hans ledarsto Mirabelle var även hon en vänlig själ, en mjuk skimmel som aldrig hetsade upp sig.

Alla var välkomna till deras flock.

Hans hjord bestod av hästar i nästan alla kulörer men övertaget hade skimlarna och fuxarna.

Det enda som inte fanns var svarta hästar.

Men ingen av ledarhästarna kommenterade det, och ingen i flocken undrade.

Det var kanske en av anledningarna till att Avanti och Mirabelles hjord blomstrade.

Kanske berodde det också på deras underbara betesplats.

Tillsammans så hade de fått den desto mer hetsiga mörka fuxen Lorelei.

Lika vacker som egensinnig och en dröm att se på.

Smäcker, med helt perfekta linjer.

Den breda bläsen och de fyra vita strumporna tillsammans med den långa manen fick hennes utseende att bli lite av det exotiska slaget.

Loralei visste om sin skönhet och använde den ofta för att få sin vilja fram.

Hon bestämde över de yngre hästarna i hjorden.

Det stod ganska klart att Lorelei skulle ta sin mors plats en dag.

Loraleis följeslagare nummer ett var en av de hästarna som kommit utifrån.

En mycket ståtlig skimmelhingst som hade stor likhet med ett engelskt fullblod.

Milton galopperade gärna med högburet huvud och var alltid först i ledet vad det än gällde.

Alla de yngre stona visste att han skulle bli Avantis jämlike i framtiden.

De önskade bara att de hade samma utstrålning som Lorelei för att kunna bli Miltons ledarsto...

Milton och Loralei såg sig själva som ett alfapar över de yngre.

Deras erfarenhet var dock bristfällig och de ansåg att bara de som hade styrka eller utseende skulle platsa hos dem.

Förutom Milton och hans närmsta släktingar så hade det även kommit ännu ett sto till Avanti.

Ett utmärglat sto som fått sitt hem förstört av en brand.

Vid sin sida hade hon ett litet och nätt skimmelföl.

Avanti hade tagit dem båda till sig och brydde sig inte om att de kom från människorna från början.

Stoet och hennes föl anpassade sig snabbt till den lite udda hjorden.

Fölungen växte upp men var fortfarande väldigt liten och nästintill mager.

Med drag från det arabiska fullblodet följde en större nervositet hos henne men även ängsligheten.

Detta utnyttjade de andra yngre hästarna till fullo.

Att skrämma "tamhästen" var ett av deras större nöjen.

Dixies räddning var dock att hon hade snabbhet och uthållighet.

Kvickt kunde hon komma undan de lite klumpigare mobbarna när hon behövde det för att undvika tjuvnypen.

Men de yngre ville inte veta av henne.

De lite äldre stona hade fullt upp med att uppfostra nästa generation så den enda som tog sig an Dixie var flockens äldsta medlem.

Även denna en skimmel.

Misty var gammal och vis.

Hennes berättelser var oändliga och fängslande på ett sådant obeskrivligt vis att det inte gick att föreställa sig.

Hon fick till och med Loralei att tygla sig.

Dixie älskade att lyssna till Misty och hennes råd.

Även om det gamla stoet ibland kunde tala i gåtor så gick det att reda ut dem.

Misty hade lärt henne mycket.

Främst att hon inte skulle skämmas för varken sitt ursprung eller storlek, utan istället vara stolt över att hon var unik och att en dag skulle hon få upprättelse och finna sin rätta plats.

 

( Dixie )

Avantis hjord befann sig längst norrut av alla hjordarna.

Deras stora vidöppna ängar gränsade till en tät granskog som sedan försvann in i de lite mörka, mystiska bergen. En å rann igenom fälten och genom skogen och dess kalla men extremt uppfriskande vatten kom från en av bergstopparna.

Unghästarna var strängt förbjudna att träda särskilt långt in i skogen.

Ängarna försåg dem med ett par bra buskage att söka skydd i om vädret blev allt för outhärdligt.

Varför det var så hade de aldrig fått en riktig förklaring till.

Bara order på att aldrig, aldrig gå långt in i skogen och absolut inte söka sig till bergen.

Nyfikenheten var dock stor.

Vad dolde sig i skuggorna och framför allt, hur kunde en bergskedja vara så farlig?

Fanns det verkligen något mer hemskt än de lömska kattdjuren och de blodtörstiga vargarna som ylade på nätterna?

Sånna fall, vad?

Den enda som de kanske kunde få mer svar av var naturligtvis Misty.

När de frågade henne så fick de svaret att de snart var redo för att få vetskapen om bergen.

Det gamla stoet hade något de flesta unghästarna saknade.

Egenskapen av tålamod...