Jaha då ska vi se vad busfröet har hittat på sen sist! Ooops vi kom visst in direkt i maten... =)

Tjenare på er!

Vänta, jag ska bara tugga i mig den sista moroten… *tugg, tugg, smask*

Aaah… så där ja! 

Jo jag hittade en påse morötter här.. jag svär att den bara låg här mitt på stallgolvet alldeles ensam och övergiven.

Jag var inte alls inne i foderkammaren och hämtade den sen åt upp den så att alla de andra tjockisarna fick äran att titta på!

Ni fick ingen era frustande odågor! Haha!

Lisa och Anna borde faktiskt bli mer uppmärksamma! Jag har noterat det.

De struntar blankt i att jag är en shetlandsponny och har lätt att till exempel få fång av för mycket mat!

Utan de har inte ens märkt att jag även kan öppna min boxdörr och har lärt mig hur låset till foderrummet fungerar.

Det är en metallpinne i ett hål i dörren och vrider man den åt ena hållet och sedan sparkar lite lätt på dörren så går den upp. 

Men nu är jag ju en så pass smart ponny att jag bara äter morötterna.

Torr betfor lärde jag mig den hårda vägen att det inte är bra för min elemtära mage.

Nervisarnas käk smakar som sagt blä och man blir ju heltokig av den!

Inte konstigt att de håller på som de gör!

Nippriga som spånkorn en blåsig dag i mars.

Nu är jag ju häst så jag håller inte riktigt reda på månaderna.

Men Anna har skrikit ”Mars” ett par gånger. Mest när hon vill att jag ska gå framåt…

Visste ni förresten att jag som vanligt inte var helt ute och seglade sist?

När jag kallade mig Apollo – the Champion.

Det stämmer faktiskt. Jag är en champion.

Inte en sån där konstig svamp nu utan här ser ni en ren och skär utställningschampion.

Att jag är bäst, fantastisk och awesome på allt stämmer ju men jag har det även på papper och en stor rosett hänger på min boxdörr.

Den går inte att äta om ni undrar.

Och min rosett är finare än höghusens då den är större och mer pampig!

Allså passar den mig! Jag brukar tala om det för dem.

Hur svårt är det att kuta två kilometer i full kareta lixom?

Nej, min bedrift är så mycket större.

Och ett bevis på att jag är och förblir världens vackraste shetlandsponny. Ja, häst då med såklart!

Men fullbloden tror ju såklart att de är världens mest framgångsrika djur…

Suck, högmodiga nippertippor!

I alla fall, för att återgå till mig! 

Jag är med andra ord en mycket fin shetlandsponny och ibland åker jag själv till utställningar.

Jag behöver då minsann inte nån som ser efter mig och håller mig sällskap! Jag är ju bäst så..

Anna och Lisa börjar dagen med att rykta och tvätta mig.

Det är rätt skönt faktiskt och jag blir lika förvånad varje gång då jag inser att jag kunde bli ännu vackrare och mer bedårande.

Inte konstigt att det är jag som är bossen här.

Sedan så brukar jag få åka själv i min transport, ibland lånar jag ut den till de andra men bara om de plockar lite äpplen åt mig.

Jag når ju inte upp till träden.

Det står till och med mitt namn på den! 

Sedan när man kommer fram till utställningen så är det massor av hästar i samma ras som jag. Ibland är det nästan så att man skäms för sin ras när de uppför sig illa. Men jag brukar gnägga åt dem att skärpa sig, de snor ju uppmärksamheten från mig!

Odågor!

Sedan så får Anna eller Lisa sätta på mig mitt fina uppvisningsträns och leder runt mig i en ring. Där sitter det två tre personer och studerar min vackra trav. Självklart sträcker jag lite extra på mig så att det inte missar något. Efter det får man stå fint och de andra människorna brukar titta närmare på magnifika mig.

Så här fin är jag då:

 

En gång kände jag doften av hästgodis i fickan på en dam.

Så när hon stod och kollade på mina fina framben så bet jag till i tyget på hennes kavaj och fick tag i godiset. Hon bara skrattade och Lisa skämdes så pass mycket att hon ville sjunka igenom marken.

Vaddå? Hon får väl skylla sig själv som har godis i fickan!

Den utställningen vann jag! Och fick en helt ny oöppnad påse godis av damen.

” Charmtroll” sa hon om mig.

I know…  

Det var nog den gången jag fick den där stora rosetten som hänger på min boxdörr om jag inte minns fel.

Haha ni skulle bara se hur rädd Sonador blev för den.

Hon har boxen efter mig så när Lisa hade hängt upp den på min dörr och Sonador gick förbi så hoppade fuxen upp i luften på alla fyra så pass att hon slog huvudet i taket.

Det började till och med att blöda då dumskallen träffade förmodligen den enda spiken som stack ut några millimeter. 

Haha, jösses vad trött jag blir ibland.

Men nervisarna ser ju i alla fall till att det händer något i vardagen.

Nej, nu kommer snart Anna och Lisa och ska ge oss frukost så jag får väl gå tillbaka till min box.

Undrar om jag får extra mycket beröm om jag lämnar dörren olåst och de tänker att jag varit duktig och inte gått ut och hittat på bus?

Alltid värt ett försök!

// Apollo – the smartest pony in the world!

Tredje delen av Apollos äventyr. Idag åkte han på kapplöpning om jag inte minns fel! =)

God dag!

Mästaren är tillbaka! The one and only!

Så misströsta ej, jag ska förgylla er tid en stund.

I

morse så var inte Anna sitt vanliga jag, utan jag märkte ju genast att någonting var fel. Hon var så ledsen. Inte den glada Anna som serverar min frukost och ger mig en klapp utan nu gick hon och snöt sig hela tiden.

Det var extra tidigt också så jag anar att det var tävling på gång.

Dessutom var lastbilen framkörd redan igår kväll.

När Anna skulle ta ut mig så vägrade jag att gå ut ur boxen.

Min uppgift är att se till att alla mår bra. och om du bara ska gråta så kan det komma salt på mina morötter och det är inte gott. 

Så klok och god som jag är så buffar jag på henne.

Hon sätter sig på knä och kliar min pannlugg. 

Oh Baby, You know what I like!

Sakta så kör jag in mitt fina huvud i hennes famn och hon kramar mig.

Då börjar hon storgråta och sätter sig ner på golvet.

Jag står kvar och låter henne hållas.  Hon snörvlar något om en idiot till pojkvän som gjort slut.

Lilla rara söta Anna, du ska älska mig och ingen annan!

Jag dumpar dig aldrig!

Jag försöker berätta det för henne, tålmodigt.

När jag nafsar lite lätt i hennes ficka så börjar hon att skratta och ger mig en morot.

Hon torkar tårarna och blir lite gladare. Uppgiften genomförd, hit med godiset!

Som jag nämnde innan så är tidiga morgnar lika med tävling.

Limited skulle iväg och jag är då tävlingsledare/sällskap åt nervknippet.

Anna gör oss i ordning och jag får extra många morötter medan hon borstar mig och Limited. 

Jag får på mig mitt fina röda täcke med mitt och stallets namn på och får visa Limited att lastbilen inte är farlig för säkert hundrade gången!

Att de aldrig lär sig!

Nej då.

Det ska hoppas och studsas och tänk om rampen brister om du sätter din dyrbara hov på den…

Samma visa varje gång! 

Jerry får hjälpa till och jag gnäggar åt hoppetossan att gå på så vi kommer iväg nån gång.

Då klarar hon att sätta sina hovar på rampen.

U

nder resan så står jag och tuggar hö. Mums!

Limited ska stirra överallt och stressa så förbannat.

Jag förstår inte hur dem orkar? Vad är grejen?

Vi ska ut och åka lite… förr eller senare så kommer vi fram och Anna har lovat att inte krocka eller köra så fort i kurvorna.

Tagga ner!

Vi åkte ganska länge faktiskt och det är synd att man inte kan lägga sig ner och vila i lastbilen faktiskt.

Jag brukar stänga av fullblodens stress, de får hålla på bäst de vill. Brukar tala om att det är bättre att de spar på krafterna istället till loppet.

Efter ett tag – då lyssnar de!

Väl framme på tävlingarna så är det fullt av bilar, hästar, transporter, folk, ungar och Gud vet vad.

Mycket liv och rörelse.

Frukta ej, kungen är här nu!

Vi leds till ett stall och får dela box.

Jag säger åt stirrhönan att om hon trampar på mig så ska jag bita av henne senan och då äre slutsprintat för hennes del.

Det kommer fram massor av personer som vill ta bilder på oss hela tiden. Anna kör bort dem men de kommer tillbaka ständigt.

Hmm, antingen så är det som så att Limited har börjat bli kändis och sätta lite fart i loppen eller så är det bara för att de vill avguda världens mest magnifika ponny, dvs mig!

Jag tror ju självklart på det sistnämnda alternativet.

Sedan så sadlas Limited och en drös av blixtrande kameror följer efter oss till banan.

Jag leds av Anna bredvid hoppeskuttan som blir allt mer nervös.

Frustar åt skimmeln att skärpa sig och visa lite värdighet nu när hon får äran att gå bredvid mig till sin bana. Det funkar varje gång!

Jerry hoppar upp och börjar värma upp Limited som galopperar runt lite bland andra stirrhögar. Jag och Anna står bredvid banan.

Hmm, de andra verkar inte ha en sådan urbota söt ponny till ledare som Limited!

Jo det är en brun bamsing som har med sig en fjording!

Nja, inte i samma klass som mig men visst…

Det är en tjej som håller fjordingen och de närmar sig oss.

Jag måste hålla lite koll på hoppetossan så hon inte får spader, för det är en skrikande unge i närheten.

Fjordingen får väl vara i min närhet då.

Men jag talar inte med den.

Tjejen som håller i den säger till Anna att de hade läst i en tidning att de hade mig som lugnande medel till tävlingshästarna innan loppen och tänkte testa idén. 

Öh jaha… och var fick ni för er att en fjording kan göra ett lika fantastiskt jobb som jag? 

Anna sköter sig dock och talar om att jag är stallets maskot och utan mig skulle de inte vara så framgångsrika.  Bra, Anna! En morot kanske?

Jag buffar lite på henne och tuggar i mig moroten smakligt framför fjordingen.

Sedan är uppvärmningen klar.

Limited är nu taggad till tusen så jag ger henne ett tjuvnyp så att hon ska vakna upp.

Gå in i Spöa skiten ur de andra –mode när det är dags att springa på riktigt hörru!

Innan loppen skrittas fullbloden runt i en liten ring för att visa upp sig och ge mig en chans att berätta för Limited vilka hon ska se upp för. Den bruna stora kan hon ta det lugnt med. Men den hetsiga fuxen kan bli farlig! Jag vet ju att fuxar är bäst. 

Så jag frustar lite tips åt henne innan vi går till banan.

För att få in nervisarna i startboxarna brukar jag få gå in först och reka så att det inte bor ett monster där inne.

Checkar snabbt Limiteds box och hon knatar in efter mig.

Jag är ju så liten att jag kommer under grinden framåt.

Det var förresten därifrån jag fick idén om att smita ur hagen.

Sch skvallra inte till Anna!

Jaha vid sidan av banan så står jag och Anna i mitten på gräset.

Men det smakar oerhört konstigt och dant så det är bättre att tigga till sig en morot av Anna.

Starten går och 12 stora hästar tycker att det är helt okej att skvätta grus på mig!

Idioter!

Jag drar med mig Anna mer in mot mitten medan de springer som om det gällde livet.

Jag måste medge att det är ganska mäktigt att se dem.

Farten och dundrandet i marken.

Naturligtvis inte som när jag tar mitt ärevarv hemma men nästan på samma nivå.

Jaha, halva sträckan avklarad.

Som jag sa, fuxen är farlig.

Den försöker pressa in vår Limited i staketet hela tiden då den insett att den inte kommer om henne på ärligt vis. Sicken idiot. 

Men Limited pressar sig framåt och sedan får den där fuxen smaka grus.

Jo,då den vita nervisen har börjat avancera!

Jag kan mitt jobb bra! 

Inte så oväntat så vinner Limited med tre längder.

Duktig idiot..

Springa kan du men hur var det nu med att sakta ner efter loppet?

Limiteds svaghet nummer ett.

Hon fattar inte när det är slut. D

et är då mitt jobb kommer in.

När Anna inser att Jerry inte får stopp på henne så släpper hon ur mig på banan.

My Moment in the Starlight!

Hela publiken applåderar åt hur vacker och magnifik jag är när jag galopperar på banan.

Jag showar till det lite och bjuder dem på ett vackert språng innan jag låter Limited komma ifatt mig. 

Jag lägger mig framför henne och sänker farten.

Till slut stannar hon. 

Anna fångar upp oss och ger mig en morot och snart kommer det en hel hop med folk och lägger täcke och blommor på Limited. 

De där blommorna smakar blä!

Men jag måste ju provsmaka för förr eller senare så kan de ju vara ätbara! 

Sedan kommer det massa fotografer och ska ta bilder på oss.

Jag lämnar inte Limiteds sida alls för då ballar hon ur totalt.

Utan jag måste tala om för henne att det är lugnt, de skadar oss inte – de dyrkar oss! 

Jerry får en pokal, och tro det eller ej!

Den innehåller inte heller morötter! Bara en gammal papperslapp med siffror på!

Vad är detta för sport egentligen?

Efteråt så får Limited duscha och sedan kan vi åka hemåt. Nu får vi båda morötter.

Efter de här dagarna är det skönt att komma hem till sin box och få sin välförtjänta kvällsmat!

// Apollo – the Champion.

Jaha, del två om Apollo. Den lilla shettisen... Som ni vet brukar uppföljarna inte vara lika bra som ettan men jag jobbar på det =)

Vi får la se vad han har hittat på idag då   

Jamen tjenare på er mina små undersåtar. Erat charmtroll är tillbaka!

Ni har ju inte glömt vilken fantastisk ponny jag är så jag behöver inte påminna er, vilket är bra! Så jag tänkte berätta lite om hur det är hemma hos mig.

Idag höll jag på att bli tokig på nervisarna. Det blåste rätt mycket ute idag. Perfekt då flyger min vackra man i vinden sådär ståtligt som bara den kan. Men jag går i godan ro och äter gräs, en av mina favoritsysslor faktiskt då jag kan hålla på i timmar. Även det är jag utomordentligt bäst på.

Plötsligt flyger Limited på alla fyra rakt upp i luften så jag höjer mitt ädla huvud för att se vad den vita skakisen nu hittat på. Störa sådär mitt i ätandet… Suck, ja ja..

I alla fall så springer hon runt i hagen och stirrar upp de andra. Så tio nervknippen rusar runt som om de var karusellhästar. Ja, intelligensnivån är ju densamma så varför inte? 

Cirkusen pågår och jag står i mitten och tittar på. Vad orskade denna röra?

Jo, slarv-Anna hade glömt en sån här blå matpåse vi får vårat hö i.

Jag har för mig att de sa att de kom från något som heter IKEA. Går det inte att äta behöver jag inte bekymra mig såvidare mycket.

Så mat-påsen flyger runt lite stillsamt och det sätter fullbloden i fullt sken. Jösses, är ni medvetna om att ni är rent ut sagt löjliga.

Till slut så plockar Lisa in påsen och Limited blåser upp sig som en ballong och stirrar på påsen som bärs in i stallet. 

Åter till lugnet.

Nej då… Nu är det Turbo som ska sätta igång.

Tydligen har den bruna saken tappat en sko, och är man en såkallad kapplöpningshäst så kan man inte gå utan skor. Jag har levt i fem år, utan skor och mina hovar är som resten av mig. Helt funktionsdugliga och perfekta. Men löjliga Turbo haltar på tre ben mot grinden till hagen.

Enlligt honom så var han mer nära döden än vad någon annan nånsin varit. Så han ställer sig med frambenet i luften och ropar på våra två betjänter. 

Anna kommer och leder in honom i stallet. 

En halvtimme senare så kommer våran tredje betjänt åkandes. Som tur är så har han vett att ha en blå bil, hade den varit gul så hade Limited antagligen dött i en hjärtattack. 

Mannen heter Per och brukar alltid ha med sig ett smarrigt äpple till mig.

Snacka om att jag blev sur när han inte kommer till mig i hagen med mitt äpple!

Utan han tar sina verktyg och går in till Turbo! Att du kommer att bli straffad för detta nästa gång du ska serva mina hovar! Hämnden är ljuv. Dessutom är jag på lite halvtaskigt humör då snål-Lisa bara hade lagt ner tre morötter i min frukost! Jag brukar få fyra!

Jaha, på eftermiddagarna kommer det en dvärg hit till oss som tränar fullbloden. Jerry heter han. Eller jag vet inte om det är en dvärg men han är verkligen jätteliten! Så medan de får kuta runt runt på en grusbana med vitt staket så brukar Anna och Lisa skämma bort mig lite extra genom att ge mig en ordentlig rykt och avguda mig.

Speciellt om jag tagit mig ett lerbad.

Det är bra för mitt perfekta skinn men de ska alltid borsta bort den.

Och när jag gör mig extra fin med pinnar eller löv i min fina man eller lockiga svans så ska det tas bort. De där två har ingen som helst koll på vad som är fint på en sådan spektakulär ponny som jag!

Men idag fick jag den värsta förolämpingen hittills!  Att de bara vågar! Av någon konstig anledning tyckte de att en fläta i min pannlugg vore på sin plats!

En fläta? Vad är jag? En sucker i My Little Pony eller?

Den flätan var inte långvarig kan jag lova er!

Gnuggade av gummibandet mot mitt kliträd i hagen! Det är helt perfekt att klia sig emot och ibland får man en jättegod gegga i pälsen som smakar sött.  Nu är jag ju söt så att det räcker men lite får man ju unna sig!

Sen är det ganska kul att låta Anna eller Lisa borsta bort den. Då säger de massa fula ord och ska hugga ner mitt träd! Men jag skyddar det med mitt liv. Så oroa er inte.

En helt vanlig dag i mitt härskardöme.

Ibland brukar jag hitta på lite egna äventyr och kolla mina ägor. Det förnöjjer i vardagen och så måste man se till att ingen hotar min position.  Sen kan man ju kolla om det råkar ligga lite morötter framme då och då.

Det är inga problem för en sådan smidig och vig ponny som jag att ta sig ur hagen. Jag fattar inte varför de ska ha el i staketet. När jag har min goa vinterpäls känner jag inget och på sommarn så kommer jag lätt under tråden. Återigen har jag överlistat er!

Anna och Lisa uppskattar dock inte mina små äventyr utan de är rätt sura när de väl hittar mig. Jag är en riktig mästare på Kurragömma! En gång hamnade jag i foderrummet och tänkte smaka lite på nervisarnas käk.  Ganska smaklöst men med lite morötter till – helt okej. Fast ganska snabbt blev jag lös i magen. Så jag lyfte min fina svans och släppte ut det. Tyvärr luktade det ganska illa så jag gick ut igen. Efter att ha satt i mig alla morötter då såklart.

Men efter en stund kände jag mig konstig. Kunde inte stå stilla. Jag måste dundra över fälten i full fart och visa upp att jag är snabbast och bäst. Tre varv runt hagen på utsidan av staketet. Nervisarna bara tittade och undrade vad det var för rödbrun blixt som for förbi! Klart… de har ju aldrig sett något så snabbt.

Men runt hagen räckte inte! Så jag tänkte att jag tar med mig gänget ut på en repa så får de se något annat än hagen, stallet och galoppbanan.

Kreativ som jag är så öppnar jag grinden och släpper ut dem!

Lydiga som hundar följer de mig vart jag än går så nu ska vi på upptäcktsfärd.

Vi tar oss bort från stallplanen och ner för grusvägen allihopa. Snart hittar vi ett hus och det växer massa godsaker i deras trädgård.

Jag får Sonador att plocka några äpplen åt mig från ett träd och sen hittar vi massa jord att trampa i. Det var jättekul!

Men ut från huset så kommer det en jättearg gubbe och en skällande hund. Fullbloden blir ju skitskrajja och speedar på hemåt medan jag står kvar i jorden och tittar på gubben och hunden.  Han skriker som en galning så efter en stund får jag ont i öronen och ännu mer ont i magen.

Så ännu en lättning av trycket innan jag travar hemåt.

Hemma står nervisarna i sin hage och jag tar mig dit. Det är lite svårare att stänga grinden än att öppna sig. El i munnen är ingen höjdare utan man måste pricka in de svarta handtagen direkt och inte trampa på tråden. Men det går.

Lagom tills arga gubben har skällt ut Lisa och Anna så är vi lugnt i hagen och betar. Nej vi kan omöjligt ha varit i hans trädgård! Vi är ju instängda i våran hage… Hehe…

Varken Lisa eller Anna vet att jag kan öppna och stänga grinden… och jag planerar inte att de ska få reda på det heller!

 

Ja, det var det jag hade att bjuda på idag. Glöm inte att skämma bort era nästan lika fantastiska hästar!

// Apollo – the runaway master!  

   Ser ni hur awesome jag är på att äta gräs?! Ja det finns inte en ponny i helaste världen som klår mig på det!

Japp, nu fick jag ner en kort novell.

Den handlar om  den morotsälskande shetlandsponnyn Apollo som är som de flesta små ponnier, bara lite bättre enligt honom själv!

Vill ni läsa mer om honom så kan jag knåpa i hop fler avsnitt.

Men ni kanske ska bekanta er lite först?!

Läs och kommentera vad ni tycker =)

Hej på er!

Jag är minst, sötast, bortskämdast och bossen i mitt kungarike! 

Livet är inte lätt när man kan titulera sig med dessa fyra ord.

Det finns ett par tvåbeningar Lisa och Anna vars uppgift är att serva mig och mina undersåtar, främst med att ge oss mat. Vilket de är sisådär bra på… Men då brukar jag bita dem lite så att de får fart.

Ibland får de för sig att det är dem som bestämmer här.

Men efter två timmars protesterande så ger de med sig och ger mig en morot, och då kanske jag kan gå med på att göra som de vill. Kanske. En morot till så är jag mer lättövertalad.

Vem är jag då?

Jo, jag kom till världen för fem år sedan. Det absolut sötaste lilla fölet som någonsin fötts såklart.

Det sa mamma och mamma hade alltid rätt, i alla fall ett tag. 

Jag är av rasen Shetlandsponny och fuxfärgad, men jag hade ganska bråttom att börja härska på jorden så jag hann inte målas klart riktigt så har en stor vit strumpa på ena bakbenet.

Jag bär även det magnifika namnet Apollo, japp jag är till och med döpt efter en Gud så jag ska dyrkas.

Och jag är döpt efter en solgud då jag sprider solsken till mina tjänare och undersåtar varje dag.

Jag är helt enkelt ljuset i deras annars trista liv.

 

Visst är jag söt?

Enligt tvåbeningarna så är jag en guldgruva och mitt jobb är att hålla mina undersåtar sällskap, och lugna ner nervvraken.

Jamen jisses… Jag vet inte hur många gånger jag tex har talat om för Limited att gula bilar inte är farliga!

Alla vet ju att det är dem röda man ska passa sig för, Ferrari eller vad de kallas. 

Då frustar Limited och påpekar att hon minsann kan springa snabbare än en Ferrari… 

Kom igen när du vunnit Breeders Cup ditt nervvrak!

Som ni förstår är Limited en galopphäst.

Det finns 9 stycken till här i mitt rike. 

Så jag brukar få åka med dem till tävlingar och se till att de sköter sig och inte schabblar bort sig.

Springer åt fel håll, slår ner motståndarna eller dör i hjärtattack. Dessa fullblod!

Jag förstår inte varför man ska kuta i 500 km i timmen och hålla på!

Tro mig ni kommer fram ändå och i hagen så går vi i MIN takt två steg bakom mig! Hör ni det? Jag har kortare ben än er, era höghus!

Men nu ska ni få höra vad som hände mig en solig vårdag i april.  Det är lite chockerande faktiskt. Så håll i er.

Som vanligt fick jag min frukost, betfor och morötter samt några knäckebröd.

Man står sig på det tills nervisarna ätit upp alla sina vitaminer och grejjer så att man får komma ut i hagen.  Tvåbeningarna brukar alltid släppa ut mig först men denna dagen så släppte de ut Limited och Turbo först.

Hallå, jag är en ponny uppbyggd på rutiner och nu har ni sabbat den era riksmongon!

Jag sparkar lite argt i boxväggen med min perfekta framhov.

De brydde sig inte. 

Okej, det kanske är så att Sonador och Atlanta ska på tävling och jag ska åka med.

Nähä? Ni släpper ut dem också!  Och alla de andra! Vad tusan!

Här måste göras något! Ni har glömt mig era senila sengångare!

Så jag börjar att sparka och ramma boxdörren.

Tyvärr rubbade den sig inte en meter och för en gångs skull önskade jag att jag var en Shire.

Efter en evighet kommer tvåbeningarna Anna och Lisa och äntligen sätter på mig min grimma!

Yes! Fullfart framåt mina tappra soldater!

Likt en attackerande stridshäst så dundrar jag ut ur boxen.  Kommer kanske två meter innan det tar tvärstopp! Anna och Lisa håller fast mig på varsin sida. Sedan binder de upp mig i stallgången.  

Sur som jag är så biter jag Lisa, inte hårt utan bara för att demonstrera att detta inte är okej.  Hon fyar mig som vanligt och borstar mig istället. Öronen bakåt och hänger med huvudet.  M

en vad pysslar Anna med?

Hon tar fram en massa konstiga läderremmar och sätter ihop dem.  Det här bådar inte gott… 

Helt plötsligt börjar de lägga remmarna på mig! Som om jag skulle gå omkring med detta? Det matchar inte ens mina ögon!

Anna klappar mig förolämpande på huvudet och trycker i någon metallbit i min mun och ännu fler läderremmar på mitt söta huvud.

Härmed dömer jag dig till att mocka min box i ett års tid och jag ska grisa ner den ordentligt åt dig, din svikare.  Fast det är ganska kul att tugga på metallbiten i munnen. Limited sa att det kallas bett.

Frågan är nu om dessa tvåbeningar tror att jag ska kuta runt som en galning med en tjockis på min välskapta rygg? Då kommer ni få gå Apollos Enkla Flygkurs för Idioter!

Jag lovar.

Jag förnedrar mig inte till den låga nivån att bära runt på er, ni har egna ben som fungerar utmärkt!

Åh, Lisa gav mig en morot! Visserligen en halv men Okej då… Jag biter dig inte den här gången!

Sedan ledde de ut mig på gårdsplanen. Vet ni vad som står där?

En konstig grej med två hjul, två långa skaklar och en träbänk på.

Hm, då jag är den mest intelligenta hästen på jorden så räknade jag ut att den här grejjen och remmarna hör ihop.

Var jag kommer in i bilden har jag inte riktigt klurat ut än…

Jag blev snart varse!

Lisa ställer mig mellan de långa skaklarna och spänner fast dem i remmarna som besudlar min välartade kropp.

Jag menar det tar tid att bygga upp en sådan awesome ponnymage som jag har! Det är många timmars hårt arbete med nosen neråt marken, ska jag säga er!

Anna tar fram en morotshalva till och backar några steg framför mig.

Så intelligent som jag är så går jag ju fram till henne. 

Ta mig tusan!

Saken på hjul åker efter mig!

Den ska verkligen förfölja mig och ta över min plats som kung!

Nej, du ska få smaka på bakhovarna.  Ett perfekt bakutsprång tas men jag når inte träsaken på hjul.

Frustar irriterat och går fram och tar min morot.  Då säger Lisa att jag var duktig?!

Duktig.. BÄST är ordet hörru!

Anna tar fram en ny morot och backar lite längre. Jag struntar i saken som förföljer mig och tar min morotsbit. Anna klappar mig och berömmer mig.

Jag vet att jag även äger på att äta morötter så no worries, jag kirrar det!

Nästa gång så känner jag en tyngd i saken bakom mig.

Tror ni inte att Lat-Lisa har satt sig på bänken i saken för att hon inte orkar gå?!

Hur lat får man vara egentligen?

Jag känner även att det stramar lite i bettet åt höger och Anna går åt höger så jag följer ju efter henne.

Hon har ju morötterna!

Vad trodde ni lixom?

Jag får ännu en bit när det stramar åt andra hållet.  

Okej, jag fattar. Drar ni åt höger så går jag åt höger och får morot. Vise versa åt andra hållet. Jag sa ju att jag är världens intelligentaste häst, bland annat.

Tvåbeningarna gör detta ett par gånger och tror att jag är förståndshandikappad.

Jag kan svänga åt alla hållen trots saken som sitter fast i mig med Lat-Lisa på.

Har nu insett att den inte tänker ta min topplacering på rangskalan, den ligger så lågt ner att den låter Lat-Lisa åka på den så nej… Inget hot där inte.

Anna går bredvid mig framåt medan Lisa smakar och Anna börjar att springa.

Jaha, ni vill se min elementära trav!

Javisst!

Mitt steg är som skapat av gudarna.  Efter några meter så drar Lisa i tömmarna och jag stannar såklart.

Måste pusta också, för även om du trodde det Lisa, så väger du inte lika mycket som en näve havre direkt…

Utan mer som en… Ko!

Sedan försvinner Anna, nu är hon också trött för hon sätter sig bredvid Lat-Lisa på saken.

De smackar och säger att jag ska gå framåt.  Bara för att ni vill det!

Icke, jag känner för att backa, då jag mindre förvånansvärt är en mästare även på det.

Så jag backar!

De smackar och lägger tömmen på min ulliga bakdel och kommenderar framåt.

Glöm det hörrni! Här går det bakåt tills jag är trött på det.

Förresten.. Det kan dröja.

Då tar Anna fram en piska och snärtar till bredvid mig.

Hemska ljud!

Okej då, ni ville framåt! Då ska ni banne mig få åka framåt.

Från stillastående så tar jag sats och faller in i en galopp! Hade det varit dressyrtävling så hade jag lätt fått maxpoäng för detta fundamentala drag av mig!

Hej hopp! Full fart, trots dessa två tjockisar på vagnen!

Jag är ju världens starkaste häst uppenbarligen.

Lisa skriker ”Stopp” men jag låtsas som att jag inte vet vad det betyder utan galopperar vidare nerför vägen.

De drar i bettet och försöker att bromsa.

Just när jag nått min highspeed så slår det mig.

Jag är på väg bort från morötterna!

De ligger ju kvar i en påse på stallbacken!

Tvärnit så att det ryker. Helomvändning och full fart hemåt.

Vagnen känns lättare av någon anledning. 

Slänger ett öga bakåt och ser då både Anna och Lisa springa efter mig och gapa. 

Haha lycka till!

Jag är en räcer just nu så här stannas det inte och håll i er nästa gång!

Jag hittar påsen med morötter de slarvigt nog lämnat.

Tänk om Sonador hade tagit dem… Nej förresten, hon hade blivit livrädd för den och sprungit och gömt sig.

Jag sa ju att fullbloden är som de är.

Hinner sätta i mig mer än halva påsen innan latisarna kommer. De hakar loss vagnen och alla remmar. Sedan leder de ut mig till hagen och sa att jag inte skulle få morötter på en hel vecka!

Haha ni får för er så mycket dumheter.

Men jag lärde dem en läxa!

Att jag, den store Apollo inte nedvärderar sig till den grad att jag drar runt på er.

Vill ni åka vagn, skaffa er en såndär travhäst eller vagnshäst och inse att vi Shetlandsponnier är till för att förgylla era dagar med våra söta, vackra och bedårande utstrålningar!

Sedan den dagen har de inte försökt att få mig att dra vagnen mera. Och det låg morötter i min krubba på kvällen. Så kanske jag halverar mockningsstraffet med ett halvår… Kanske!

På återseende!