Jaha då ska vi se vad busfröet har hittat på sen sist! Ooops vi kom visst in direkt i maten... =)

Tjenare på er!

Vänta, jag ska bara tugga i mig den sista moroten… *tugg, tugg, smask*

Aaah… så där ja! 

Jo jag hittade en påse morötter här.. jag svär att den bara låg här mitt på stallgolvet alldeles ensam och övergiven.

Jag var inte alls inne i foderkammaren och hämtade den sen åt upp den så att alla de andra tjockisarna fick äran att titta på!

Ni fick ingen era frustande odågor! Haha!

Lisa och Anna borde faktiskt bli mer uppmärksamma! Jag har noterat det.

De struntar blankt i att jag är en shetlandsponny och har lätt att till exempel få fång av för mycket mat!

Utan de har inte ens märkt att jag även kan öppna min boxdörr och har lärt mig hur låset till foderrummet fungerar.

Det är en metallpinne i ett hål i dörren och vrider man den åt ena hållet och sedan sparkar lite lätt på dörren så går den upp. 

Men nu är jag ju en så pass smart ponny att jag bara äter morötterna.

Torr betfor lärde jag mig den hårda vägen att det inte är bra för min elemtära mage.

Nervisarnas käk smakar som sagt blä och man blir ju heltokig av den!

Inte konstigt att de håller på som de gör!

Nippriga som spånkorn en blåsig dag i mars.

Nu är jag ju häst så jag håller inte riktigt reda på månaderna.

Men Anna har skrikit ”Mars” ett par gånger. Mest när hon vill att jag ska gå framåt…

Visste ni förresten att jag som vanligt inte var helt ute och seglade sist?

När jag kallade mig Apollo – the Champion.

Det stämmer faktiskt. Jag är en champion.

Inte en sån där konstig svamp nu utan här ser ni en ren och skär utställningschampion.

Att jag är bäst, fantastisk och awesome på allt stämmer ju men jag har det även på papper och en stor rosett hänger på min boxdörr.

Den går inte att äta om ni undrar.

Och min rosett är finare än höghusens då den är större och mer pampig!

Allså passar den mig! Jag brukar tala om det för dem.

Hur svårt är det att kuta två kilometer i full kareta lixom?

Nej, min bedrift är så mycket större.

Och ett bevis på att jag är och förblir världens vackraste shetlandsponny. Ja, häst då med såklart!

Men fullbloden tror ju såklart att de är världens mest framgångsrika djur…

Suck, högmodiga nippertippor!

I alla fall, för att återgå till mig! 

Jag är med andra ord en mycket fin shetlandsponny och ibland åker jag själv till utställningar.

Jag behöver då minsann inte nån som ser efter mig och håller mig sällskap! Jag är ju bäst så..

Anna och Lisa börjar dagen med att rykta och tvätta mig.

Det är rätt skönt faktiskt och jag blir lika förvånad varje gång då jag inser att jag kunde bli ännu vackrare och mer bedårande.

Inte konstigt att det är jag som är bossen här.

Sedan så brukar jag få åka själv i min transport, ibland lånar jag ut den till de andra men bara om de plockar lite äpplen åt mig.

Jag når ju inte upp till träden.

Det står till och med mitt namn på den! 

Sedan när man kommer fram till utställningen så är det massor av hästar i samma ras som jag. Ibland är det nästan så att man skäms för sin ras när de uppför sig illa. Men jag brukar gnägga åt dem att skärpa sig, de snor ju uppmärksamheten från mig!

Odågor!

Sedan så får Anna eller Lisa sätta på mig mitt fina uppvisningsträns och leder runt mig i en ring. Där sitter det två tre personer och studerar min vackra trav. Självklart sträcker jag lite extra på mig så att det inte missar något. Efter det får man stå fint och de andra människorna brukar titta närmare på magnifika mig.

Så här fin är jag då:

 

En gång kände jag doften av hästgodis i fickan på en dam.

Så när hon stod och kollade på mina fina framben så bet jag till i tyget på hennes kavaj och fick tag i godiset. Hon bara skrattade och Lisa skämdes så pass mycket att hon ville sjunka igenom marken.

Vaddå? Hon får väl skylla sig själv som har godis i fickan!

Den utställningen vann jag! Och fick en helt ny oöppnad påse godis av damen.

” Charmtroll” sa hon om mig.

I know…  

Det var nog den gången jag fick den där stora rosetten som hänger på min boxdörr om jag inte minns fel.

Haha ni skulle bara se hur rädd Sonador blev för den.

Hon har boxen efter mig så när Lisa hade hängt upp den på min dörr och Sonador gick förbi så hoppade fuxen upp i luften på alla fyra så pass att hon slog huvudet i taket.

Det började till och med att blöda då dumskallen träffade förmodligen den enda spiken som stack ut några millimeter. 

Haha, jösses vad trött jag blir ibland.

Men nervisarna ser ju i alla fall till att det händer något i vardagen.

Nej, nu kommer snart Anna och Lisa och ska ge oss frukost så jag får väl gå tillbaka till min box.

Undrar om jag får extra mycket beröm om jag lämnar dörren olåst och de tänker att jag varit duktig och inte gått ut och hittat på bus?

Alltid värt ett försök!

// Apollo – the smartest pony in the world!

Tredje delen av Apollos äventyr. Idag åkte han på kapplöpning om jag inte minns fel! =)

God dag!

Mästaren är tillbaka! The one and only!

Så misströsta ej, jag ska förgylla er tid en stund.

I

morse så var inte Anna sitt vanliga jag, utan jag märkte ju genast att någonting var fel. Hon var så ledsen. Inte den glada Anna som serverar min frukost och ger mig en klapp utan nu gick hon och snöt sig hela tiden.

Det var extra tidigt också så jag anar att det var tävling på gång.

Dessutom var lastbilen framkörd redan igår kväll.

När Anna skulle ta ut mig så vägrade jag att gå ut ur boxen.

Min uppgift är att se till att alla mår bra. och om du bara ska gråta så kan det komma salt på mina morötter och det är inte gott. 

Så klok och god som jag är så buffar jag på henne.

Hon sätter sig på knä och kliar min pannlugg. 

Oh Baby, You know what I like!

Sakta så kör jag in mitt fina huvud i hennes famn och hon kramar mig.

Då börjar hon storgråta och sätter sig ner på golvet.

Jag står kvar och låter henne hållas.  Hon snörvlar något om en idiot till pojkvän som gjort slut.

Lilla rara söta Anna, du ska älska mig och ingen annan!

Jag dumpar dig aldrig!

Jag försöker berätta det för henne, tålmodigt.

När jag nafsar lite lätt i hennes ficka så börjar hon att skratta och ger mig en morot.

Hon torkar tårarna och blir lite gladare. Uppgiften genomförd, hit med godiset!

Som jag nämnde innan så är tidiga morgnar lika med tävling.

Limited skulle iväg och jag är då tävlingsledare/sällskap åt nervknippet.

Anna gör oss i ordning och jag får extra många morötter medan hon borstar mig och Limited. 

Jag får på mig mitt fina röda täcke med mitt och stallets namn på och får visa Limited att lastbilen inte är farlig för säkert hundrade gången!

Att de aldrig lär sig!

Nej då.

Det ska hoppas och studsas och tänk om rampen brister om du sätter din dyrbara hov på den…

Samma visa varje gång! 

Jerry får hjälpa till och jag gnäggar åt hoppetossan att gå på så vi kommer iväg nån gång.

Då klarar hon att sätta sina hovar på rampen.

U

nder resan så står jag och tuggar hö. Mums!

Limited ska stirra överallt och stressa så förbannat.

Jag förstår inte hur dem orkar? Vad är grejen?

Vi ska ut och åka lite… förr eller senare så kommer vi fram och Anna har lovat att inte krocka eller köra så fort i kurvorna.

Tagga ner!

Vi åkte ganska länge faktiskt och det är synd att man inte kan lägga sig ner och vila i lastbilen faktiskt.

Jag brukar stänga av fullblodens stress, de får hålla på bäst de vill. Brukar tala om att det är bättre att de spar på krafterna istället till loppet.

Efter ett tag – då lyssnar de!

Väl framme på tävlingarna så är det fullt av bilar, hästar, transporter, folk, ungar och Gud vet vad.

Mycket liv och rörelse.

Frukta ej, kungen är här nu!

Vi leds till ett stall och får dela box.

Jag säger åt stirrhönan att om hon trampar på mig så ska jag bita av henne senan och då äre slutsprintat för hennes del.

Det kommer fram massor av personer som vill ta bilder på oss hela tiden. Anna kör bort dem men de kommer tillbaka ständigt.

Hmm, antingen så är det som så att Limited har börjat bli kändis och sätta lite fart i loppen eller så är det bara för att de vill avguda världens mest magnifika ponny, dvs mig!

Jag tror ju självklart på det sistnämnda alternativet.

Sedan så sadlas Limited och en drös av blixtrande kameror följer efter oss till banan.

Jag leds av Anna bredvid hoppeskuttan som blir allt mer nervös.

Frustar åt skimmeln att skärpa sig och visa lite värdighet nu när hon får äran att gå bredvid mig till sin bana. Det funkar varje gång!

Jerry hoppar upp och börjar värma upp Limited som galopperar runt lite bland andra stirrhögar. Jag och Anna står bredvid banan.

Hmm, de andra verkar inte ha en sådan urbota söt ponny till ledare som Limited!

Jo det är en brun bamsing som har med sig en fjording!

Nja, inte i samma klass som mig men visst…

Det är en tjej som håller fjordingen och de närmar sig oss.

Jag måste hålla lite koll på hoppetossan så hon inte får spader, för det är en skrikande unge i närheten.

Fjordingen får väl vara i min närhet då.

Men jag talar inte med den.

Tjejen som håller i den säger till Anna att de hade läst i en tidning att de hade mig som lugnande medel till tävlingshästarna innan loppen och tänkte testa idén. 

Öh jaha… och var fick ni för er att en fjording kan göra ett lika fantastiskt jobb som jag? 

Anna sköter sig dock och talar om att jag är stallets maskot och utan mig skulle de inte vara så framgångsrika.  Bra, Anna! En morot kanske?

Jag buffar lite på henne och tuggar i mig moroten smakligt framför fjordingen.

Sedan är uppvärmningen klar.

Limited är nu taggad till tusen så jag ger henne ett tjuvnyp så att hon ska vakna upp.

Gå in i Spöa skiten ur de andra –mode när det är dags att springa på riktigt hörru!

Innan loppen skrittas fullbloden runt i en liten ring för att visa upp sig och ge mig en chans att berätta för Limited vilka hon ska se upp för. Den bruna stora kan hon ta det lugnt med. Men den hetsiga fuxen kan bli farlig! Jag vet ju att fuxar är bäst. 

Så jag frustar lite tips åt henne innan vi går till banan.

För att få in nervisarna i startboxarna brukar jag få gå in först och reka så att det inte bor ett monster där inne.

Checkar snabbt Limiteds box och hon knatar in efter mig.

Jag är ju så liten att jag kommer under grinden framåt.

Det var förresten därifrån jag fick idén om att smita ur hagen.

Sch skvallra inte till Anna!

Jaha vid sidan av banan så står jag och Anna i mitten på gräset.

Men det smakar oerhört konstigt och dant så det är bättre att tigga till sig en morot av Anna.

Starten går och 12 stora hästar tycker att det är helt okej att skvätta grus på mig!

Idioter!

Jag drar med mig Anna mer in mot mitten medan de springer som om det gällde livet.

Jag måste medge att det är ganska mäktigt att se dem.

Farten och dundrandet i marken.

Naturligtvis inte som när jag tar mitt ärevarv hemma men nästan på samma nivå.

Jaha, halva sträckan avklarad.

Som jag sa, fuxen är farlig.

Den försöker pressa in vår Limited i staketet hela tiden då den insett att den inte kommer om henne på ärligt vis. Sicken idiot. 

Men Limited pressar sig framåt och sedan får den där fuxen smaka grus.

Jo,då den vita nervisen har börjat avancera!

Jag kan mitt jobb bra! 

Inte så oväntat så vinner Limited med tre längder.

Duktig idiot..

Springa kan du men hur var det nu med att sakta ner efter loppet?

Limiteds svaghet nummer ett.

Hon fattar inte när det är slut. D

et är då mitt jobb kommer in.

När Anna inser att Jerry inte får stopp på henne så släpper hon ur mig på banan.

My Moment in the Starlight!

Hela publiken applåderar åt hur vacker och magnifik jag är när jag galopperar på banan.

Jag showar till det lite och bjuder dem på ett vackert språng innan jag låter Limited komma ifatt mig. 

Jag lägger mig framför henne och sänker farten.

Till slut stannar hon. 

Anna fångar upp oss och ger mig en morot och snart kommer det en hel hop med folk och lägger täcke och blommor på Limited. 

De där blommorna smakar blä!

Men jag måste ju provsmaka för förr eller senare så kan de ju vara ätbara! 

Sedan kommer det massa fotografer och ska ta bilder på oss.

Jag lämnar inte Limiteds sida alls för då ballar hon ur totalt.

Utan jag måste tala om för henne att det är lugnt, de skadar oss inte – de dyrkar oss! 

Jerry får en pokal, och tro det eller ej!

Den innehåller inte heller morötter! Bara en gammal papperslapp med siffror på!

Vad är detta för sport egentligen?

Efteråt så får Limited duscha och sedan kan vi åka hemåt. Nu får vi båda morötter.

Efter de här dagarna är det skönt att komma hem till sin box och få sin välförtjänta kvällsmat!

// Apollo – the Champion.

Jaha, del två om Apollo. Den lilla shettisen... Som ni vet brukar uppföljarna inte vara lika bra som ettan men jag jobbar på det =)

Vi får la se vad han har hittat på idag då   

Jamen tjenare på er mina små undersåtar. Erat charmtroll är tillbaka!

Ni har ju inte glömt vilken fantastisk ponny jag är så jag behöver inte påminna er, vilket är bra! Så jag tänkte berätta lite om hur det är hemma hos mig.

Idag höll jag på att bli tokig på nervisarna. Det blåste rätt mycket ute idag. Perfekt då flyger min vackra man i vinden sådär ståtligt som bara den kan. Men jag går i godan ro och äter gräs, en av mina favoritsysslor faktiskt då jag kan hålla på i timmar. Även det är jag utomordentligt bäst på.

Plötsligt flyger Limited på alla fyra rakt upp i luften så jag höjer mitt ädla huvud för att se vad den vita skakisen nu hittat på. Störa sådär mitt i ätandet… Suck, ja ja..

I alla fall så springer hon runt i hagen och stirrar upp de andra. Så tio nervknippen rusar runt som om de var karusellhästar. Ja, intelligensnivån är ju densamma så varför inte? 

Cirkusen pågår och jag står i mitten och tittar på. Vad orskade denna röra?

Jo, slarv-Anna hade glömt en sån här blå matpåse vi får vårat hö i.

Jag har för mig att de sa att de kom från något som heter IKEA. Går det inte att äta behöver jag inte bekymra mig såvidare mycket.

Så mat-påsen flyger runt lite stillsamt och det sätter fullbloden i fullt sken. Jösses, är ni medvetna om att ni är rent ut sagt löjliga.

Till slut så plockar Lisa in påsen och Limited blåser upp sig som en ballong och stirrar på påsen som bärs in i stallet. 

Åter till lugnet.

Nej då… Nu är det Turbo som ska sätta igång.

Tydligen har den bruna saken tappat en sko, och är man en såkallad kapplöpningshäst så kan man inte gå utan skor. Jag har levt i fem år, utan skor och mina hovar är som resten av mig. Helt funktionsdugliga och perfekta. Men löjliga Turbo haltar på tre ben mot grinden till hagen.

Enlligt honom så var han mer nära döden än vad någon annan nånsin varit. Så han ställer sig med frambenet i luften och ropar på våra två betjänter. 

Anna kommer och leder in honom i stallet. 

En halvtimme senare så kommer våran tredje betjänt åkandes. Som tur är så har han vett att ha en blå bil, hade den varit gul så hade Limited antagligen dött i en hjärtattack. 

Mannen heter Per och brukar alltid ha med sig ett smarrigt äpple till mig.

Snacka om att jag blev sur när han inte kommer till mig i hagen med mitt äpple!

Utan han tar sina verktyg och går in till Turbo! Att du kommer att bli straffad för detta nästa gång du ska serva mina hovar! Hämnden är ljuv. Dessutom är jag på lite halvtaskigt humör då snål-Lisa bara hade lagt ner tre morötter i min frukost! Jag brukar få fyra!

Jaha, på eftermiddagarna kommer det en dvärg hit till oss som tränar fullbloden. Jerry heter han. Eller jag vet inte om det är en dvärg men han är verkligen jätteliten! Så medan de får kuta runt runt på en grusbana med vitt staket så brukar Anna och Lisa skämma bort mig lite extra genom att ge mig en ordentlig rykt och avguda mig.

Speciellt om jag tagit mig ett lerbad.

Det är bra för mitt perfekta skinn men de ska alltid borsta bort den.

Och när jag gör mig extra fin med pinnar eller löv i min fina man eller lockiga svans så ska det tas bort. De där två har ingen som helst koll på vad som är fint på en sådan spektakulär ponny som jag!

Men idag fick jag den värsta förolämpingen hittills!  Att de bara vågar! Av någon konstig anledning tyckte de att en fläta i min pannlugg vore på sin plats!

En fläta? Vad är jag? En sucker i My Little Pony eller?

Den flätan var inte långvarig kan jag lova er!

Gnuggade av gummibandet mot mitt kliträd i hagen! Det är helt perfekt att klia sig emot och ibland får man en jättegod gegga i pälsen som smakar sött.  Nu är jag ju söt så att det räcker men lite får man ju unna sig!

Sen är det ganska kul att låta Anna eller Lisa borsta bort den. Då säger de massa fula ord och ska hugga ner mitt träd! Men jag skyddar det med mitt liv. Så oroa er inte.

En helt vanlig dag i mitt härskardöme.

Ibland brukar jag hitta på lite egna äventyr och kolla mina ägor. Det förnöjjer i vardagen och så måste man se till att ingen hotar min position.  Sen kan man ju kolla om det råkar ligga lite morötter framme då och då.

Det är inga problem för en sådan smidig och vig ponny som jag att ta sig ur hagen. Jag fattar inte varför de ska ha el i staketet. När jag har min goa vinterpäls känner jag inget och på sommarn så kommer jag lätt under tråden. Återigen har jag överlistat er!

Anna och Lisa uppskattar dock inte mina små äventyr utan de är rätt sura när de väl hittar mig. Jag är en riktig mästare på Kurragömma! En gång hamnade jag i foderrummet och tänkte smaka lite på nervisarnas käk.  Ganska smaklöst men med lite morötter till – helt okej. Fast ganska snabbt blev jag lös i magen. Så jag lyfte min fina svans och släppte ut det. Tyvärr luktade det ganska illa så jag gick ut igen. Efter att ha satt i mig alla morötter då såklart.

Men efter en stund kände jag mig konstig. Kunde inte stå stilla. Jag måste dundra över fälten i full fart och visa upp att jag är snabbast och bäst. Tre varv runt hagen på utsidan av staketet. Nervisarna bara tittade och undrade vad det var för rödbrun blixt som for förbi! Klart… de har ju aldrig sett något så snabbt.

Men runt hagen räckte inte! Så jag tänkte att jag tar med mig gänget ut på en repa så får de se något annat än hagen, stallet och galoppbanan.

Kreativ som jag är så öppnar jag grinden och släpper ut dem!

Lydiga som hundar följer de mig vart jag än går så nu ska vi på upptäcktsfärd.

Vi tar oss bort från stallplanen och ner för grusvägen allihopa. Snart hittar vi ett hus och det växer massa godsaker i deras trädgård.

Jag får Sonador att plocka några äpplen åt mig från ett träd och sen hittar vi massa jord att trampa i. Det var jättekul!

Men ut från huset så kommer det en jättearg gubbe och en skällande hund. Fullbloden blir ju skitskrajja och speedar på hemåt medan jag står kvar i jorden och tittar på gubben och hunden.  Han skriker som en galning så efter en stund får jag ont i öronen och ännu mer ont i magen.

Så ännu en lättning av trycket innan jag travar hemåt.

Hemma står nervisarna i sin hage och jag tar mig dit. Det är lite svårare att stänga grinden än att öppna sig. El i munnen är ingen höjdare utan man måste pricka in de svarta handtagen direkt och inte trampa på tråden. Men det går.

Lagom tills arga gubben har skällt ut Lisa och Anna så är vi lugnt i hagen och betar. Nej vi kan omöjligt ha varit i hans trädgård! Vi är ju instängda i våran hage… Hehe…

Varken Lisa eller Anna vet att jag kan öppna och stänga grinden… och jag planerar inte att de ska få reda på det heller!

 

Ja, det var det jag hade att bjuda på idag. Glöm inte att skämma bort era nästan lika fantastiska hästar!

// Apollo – the runaway master!  

   Ser ni hur awesome jag är på att äta gräs?! Ja det finns inte en ponny i helaste världen som klår mig på det!

Japp, nu fick jag ner en kort novell.

Den handlar om  den morotsälskande shetlandsponnyn Apollo som är som de flesta små ponnier, bara lite bättre enligt honom själv!

Vill ni läsa mer om honom så kan jag knåpa i hop fler avsnitt.

Men ni kanske ska bekanta er lite först?!

Läs och kommentera vad ni tycker =)

Hej på er!

Jag är minst, sötast, bortskämdast och bossen i mitt kungarike! 

Livet är inte lätt när man kan titulera sig med dessa fyra ord.

Det finns ett par tvåbeningar Lisa och Anna vars uppgift är att serva mig och mina undersåtar, främst med att ge oss mat. Vilket de är sisådär bra på… Men då brukar jag bita dem lite så att de får fart.

Ibland får de för sig att det är dem som bestämmer här.

Men efter två timmars protesterande så ger de med sig och ger mig en morot, och då kanske jag kan gå med på att göra som de vill. Kanske. En morot till så är jag mer lättövertalad.

Vem är jag då?

Jo, jag kom till världen för fem år sedan. Det absolut sötaste lilla fölet som någonsin fötts såklart.

Det sa mamma och mamma hade alltid rätt, i alla fall ett tag. 

Jag är av rasen Shetlandsponny och fuxfärgad, men jag hade ganska bråttom att börja härska på jorden så jag hann inte målas klart riktigt så har en stor vit strumpa på ena bakbenet.

Jag bär även det magnifika namnet Apollo, japp jag är till och med döpt efter en Gud så jag ska dyrkas.

Och jag är döpt efter en solgud då jag sprider solsken till mina tjänare och undersåtar varje dag.

Jag är helt enkelt ljuset i deras annars trista liv.

 

Visst är jag söt?

Enligt tvåbeningarna så är jag en guldgruva och mitt jobb är att hålla mina undersåtar sällskap, och lugna ner nervvraken.

Jamen jisses… Jag vet inte hur många gånger jag tex har talat om för Limited att gula bilar inte är farliga!

Alla vet ju att det är dem röda man ska passa sig för, Ferrari eller vad de kallas. 

Då frustar Limited och påpekar att hon minsann kan springa snabbare än en Ferrari… 

Kom igen när du vunnit Breeders Cup ditt nervvrak!

Som ni förstår är Limited en galopphäst.

Det finns 9 stycken till här i mitt rike. 

Så jag brukar få åka med dem till tävlingar och se till att de sköter sig och inte schabblar bort sig.

Springer åt fel håll, slår ner motståndarna eller dör i hjärtattack. Dessa fullblod!

Jag förstår inte varför man ska kuta i 500 km i timmen och hålla på!

Tro mig ni kommer fram ändå och i hagen så går vi i MIN takt två steg bakom mig! Hör ni det? Jag har kortare ben än er, era höghus!

Men nu ska ni få höra vad som hände mig en solig vårdag i april.  Det är lite chockerande faktiskt. Så håll i er.

Som vanligt fick jag min frukost, betfor och morötter samt några knäckebröd.

Man står sig på det tills nervisarna ätit upp alla sina vitaminer och grejjer så att man får komma ut i hagen.  Tvåbeningarna brukar alltid släppa ut mig först men denna dagen så släppte de ut Limited och Turbo först.

Hallå, jag är en ponny uppbyggd på rutiner och nu har ni sabbat den era riksmongon!

Jag sparkar lite argt i boxväggen med min perfekta framhov.

De brydde sig inte. 

Okej, det kanske är så att Sonador och Atlanta ska på tävling och jag ska åka med.

Nähä? Ni släpper ut dem också!  Och alla de andra! Vad tusan!

Här måste göras något! Ni har glömt mig era senila sengångare!

Så jag börjar att sparka och ramma boxdörren.

Tyvärr rubbade den sig inte en meter och för en gångs skull önskade jag att jag var en Shire.

Efter en evighet kommer tvåbeningarna Anna och Lisa och äntligen sätter på mig min grimma!

Yes! Fullfart framåt mina tappra soldater!

Likt en attackerande stridshäst så dundrar jag ut ur boxen.  Kommer kanske två meter innan det tar tvärstopp! Anna och Lisa håller fast mig på varsin sida. Sedan binder de upp mig i stallgången.  

Sur som jag är så biter jag Lisa, inte hårt utan bara för att demonstrera att detta inte är okej.  Hon fyar mig som vanligt och borstar mig istället. Öronen bakåt och hänger med huvudet.  M

en vad pysslar Anna med?

Hon tar fram en massa konstiga läderremmar och sätter ihop dem.  Det här bådar inte gott… 

Helt plötsligt börjar de lägga remmarna på mig! Som om jag skulle gå omkring med detta? Det matchar inte ens mina ögon!

Anna klappar mig förolämpande på huvudet och trycker i någon metallbit i min mun och ännu fler läderremmar på mitt söta huvud.

Härmed dömer jag dig till att mocka min box i ett års tid och jag ska grisa ner den ordentligt åt dig, din svikare.  Fast det är ganska kul att tugga på metallbiten i munnen. Limited sa att det kallas bett.

Frågan är nu om dessa tvåbeningar tror att jag ska kuta runt som en galning med en tjockis på min välskapta rygg? Då kommer ni få gå Apollos Enkla Flygkurs för Idioter!

Jag lovar.

Jag förnedrar mig inte till den låga nivån att bära runt på er, ni har egna ben som fungerar utmärkt!

Åh, Lisa gav mig en morot! Visserligen en halv men Okej då… Jag biter dig inte den här gången!

Sedan ledde de ut mig på gårdsplanen. Vet ni vad som står där?

En konstig grej med två hjul, två långa skaklar och en träbänk på.

Hm, då jag är den mest intelligenta hästen på jorden så räknade jag ut att den här grejjen och remmarna hör ihop.

Var jag kommer in i bilden har jag inte riktigt klurat ut än…

Jag blev snart varse!

Lisa ställer mig mellan de långa skaklarna och spänner fast dem i remmarna som besudlar min välartade kropp.

Jag menar det tar tid att bygga upp en sådan awesome ponnymage som jag har! Det är många timmars hårt arbete med nosen neråt marken, ska jag säga er!

Anna tar fram en morotshalva till och backar några steg framför mig.

Så intelligent som jag är så går jag ju fram till henne. 

Ta mig tusan!

Saken på hjul åker efter mig!

Den ska verkligen förfölja mig och ta över min plats som kung!

Nej, du ska få smaka på bakhovarna.  Ett perfekt bakutsprång tas men jag når inte träsaken på hjul.

Frustar irriterat och går fram och tar min morot.  Då säger Lisa att jag var duktig?!

Duktig.. BÄST är ordet hörru!

Anna tar fram en ny morot och backar lite längre. Jag struntar i saken som förföljer mig och tar min morotsbit. Anna klappar mig och berömmer mig.

Jag vet att jag även äger på att äta morötter så no worries, jag kirrar det!

Nästa gång så känner jag en tyngd i saken bakom mig.

Tror ni inte att Lat-Lisa har satt sig på bänken i saken för att hon inte orkar gå?!

Hur lat får man vara egentligen?

Jag känner även att det stramar lite i bettet åt höger och Anna går åt höger så jag följer ju efter henne.

Hon har ju morötterna!

Vad trodde ni lixom?

Jag får ännu en bit när det stramar åt andra hållet.  

Okej, jag fattar. Drar ni åt höger så går jag åt höger och får morot. Vise versa åt andra hållet. Jag sa ju att jag är världens intelligentaste häst, bland annat.

Tvåbeningarna gör detta ett par gånger och tror att jag är förståndshandikappad.

Jag kan svänga åt alla hållen trots saken som sitter fast i mig med Lat-Lisa på.

Har nu insett att den inte tänker ta min topplacering på rangskalan, den ligger så lågt ner att den låter Lat-Lisa åka på den så nej… Inget hot där inte.

Anna går bredvid mig framåt medan Lisa smakar och Anna börjar att springa.

Jaha, ni vill se min elementära trav!

Javisst!

Mitt steg är som skapat av gudarna.  Efter några meter så drar Lisa i tömmarna och jag stannar såklart.

Måste pusta också, för även om du trodde det Lisa, så väger du inte lika mycket som en näve havre direkt…

Utan mer som en… Ko!

Sedan försvinner Anna, nu är hon också trött för hon sätter sig bredvid Lat-Lisa på saken.

De smackar och säger att jag ska gå framåt.  Bara för att ni vill det!

Icke, jag känner för att backa, då jag mindre förvånansvärt är en mästare även på det.

Så jag backar!

De smackar och lägger tömmen på min ulliga bakdel och kommenderar framåt.

Glöm det hörrni! Här går det bakåt tills jag är trött på det.

Förresten.. Det kan dröja.

Då tar Anna fram en piska och snärtar till bredvid mig.

Hemska ljud!

Okej då, ni ville framåt! Då ska ni banne mig få åka framåt.

Från stillastående så tar jag sats och faller in i en galopp! Hade det varit dressyrtävling så hade jag lätt fått maxpoäng för detta fundamentala drag av mig!

Hej hopp! Full fart, trots dessa två tjockisar på vagnen!

Jag är ju världens starkaste häst uppenbarligen.

Lisa skriker ”Stopp” men jag låtsas som att jag inte vet vad det betyder utan galopperar vidare nerför vägen.

De drar i bettet och försöker att bromsa.

Just när jag nått min highspeed så slår det mig.

Jag är på väg bort från morötterna!

De ligger ju kvar i en påse på stallbacken!

Tvärnit så att det ryker. Helomvändning och full fart hemåt.

Vagnen känns lättare av någon anledning. 

Slänger ett öga bakåt och ser då både Anna och Lisa springa efter mig och gapa. 

Haha lycka till!

Jag är en räcer just nu så här stannas det inte och håll i er nästa gång!

Jag hittar påsen med morötter de slarvigt nog lämnat.

Tänk om Sonador hade tagit dem… Nej förresten, hon hade blivit livrädd för den och sprungit och gömt sig.

Jag sa ju att fullbloden är som de är.

Hinner sätta i mig mer än halva påsen innan latisarna kommer. De hakar loss vagnen och alla remmar. Sedan leder de ut mig till hagen och sa att jag inte skulle få morötter på en hel vecka!

Haha ni får för er så mycket dumheter.

Men jag lärde dem en läxa!

Att jag, den store Apollo inte nedvärderar sig till den grad att jag drar runt på er.

Vill ni åka vagn, skaffa er en såndär travhäst eller vagnshäst och inse att vi Shetlandsponnier är till för att förgylla era dagar med våra söta, vackra och bedårande utstrålningar!

Sedan den dagen har de inte försökt att få mig att dra vagnen mera. Och det låg morötter i min krubba på kvällen. Så kanske jag halverar mockningsstraffet med ett halvår… Kanske!

På återseende!

Denna novell har min syster skrivit som en svenska uppgift när hon gick i skolan, typ på 1800-talet ^^

Nej men seriöst så är det något av det bästa jag läst på länge, och det sorgligaste.

Så nu skojjar jag inte, fram med näsdukarna!

Den handlar om en ung tjej och hennes bror samt deras vän som tvingats till ett liv på gatan för att undvika drogerna på ungdomsanstalter och våldet i fosterhemmen de alla har erfarenheter av.

Men detta får mig att tänka efter rejält.

Jag har tillåtelse att publicera denna på min blogg.

Kram på er // Amanda!

  

Stockholmsnattens Skuggor

Det är mörkt och kallt medan snöflingorna faller från den svarta himlen.  Vinden blåser lätt så vi sitter på trappan till  portuppgång 21 D på ett bostadshus i väntan på att någon som kan koden kan öppna dörren.

Tätt tillsammans sitter vi för att hålla den lilla värmen som finns.

Det är jag, min storebror Jakob och våran vän Markus.

Vi är dem som finns kvar.

För att överleva kämpar vi tillsammans.

När våra föräldrar svek oss och lämnde oss i lagens händer gick allt utför.

Vi är vad samhället kallar problembarn.

Problembarnen som alla har gett upp hoppet om, det är därför vi lever på gatan.

Det finns ingen hjälp att få, inget hem att söka.

Framtiden är oviss och frågan är om vi kommer att överleva denna vintern då kylan och svälten kommer att ta våra liv så småningom.

Men någonstans inom oss finns glöden.

Den brinner i våra sinnen och hjärtan tillsammans med hoppet.

Hoppet om att vi en dag kommer att vakna upp ur mardrömmen, slippa gömma oss i stadens skuggor och kunna ha tak över huvudet och mat på bordet.

Vi är inte giriga och begär inte en lyxvilla med pool och ett fett bankkonto. Nej vi skulle vara så nöjda med en liten trång lägenhet med värme och ett kylskåp att fylla efter dagens arbete.

Så kommer det inte att bli för oss.

För vi sitter på trappuppgång 21 D :s porttröskel och huttrar i kylan.

Vi tre.

Min bror Jakob, min Markus och jag,-

Varje dag och natt är en kamp för oss att finna en matbit. Med mat kan man överleva men det är den svåraste varan att få tag i på gatorna, så enkelt det vore om man bara kunde gå in i en affär och kunna betala för det man vill ha.

Vi vet att stjäla är fel, men vi har inget val.

Men det vi oftast får tag på är ciggaretter eller droger, ibland blir begäret efter det magiska pulvret så stort att jag kan gå hur långt som helst för det.

Jag vet inte hur många män som fått röra min lilla kropp mot "betalningen" men belöningen är stor.

För ett par timmar kan vi segla in i våran fina värld.

Medans drogen sprider sig i våra kroppar och tar med våra sinnen till en helt annan plats än portuppgång 21 D.

Det är oftast sommar, vi befinner oss på landet där vi kan bada i en ljummen å, njuta av det väldoftande gräset och där leendena på våra läppar finns. Bortanför all kyla och svält.

Dit för oss det vita pulvret... Dit där inga bekymmer finns.

Plötstligt rycker Markus till. Han ruskar om Jakob och vi flyger upp.

Steg hörs i trappan och vi ber en stilla bön att dörren ska öppnas.

En äldre kvinna hinner knappt sätta ett steg utanför förrän Markus håller upp dörren åt henne.

Han bugar sig artigt och tar av sig sin keps.

Kvinnan klädd i en dyr päls muttrar något och slänger några småmynt i hans mössa.

Vi skyndar oss in i värmen och söker oss nedåt källaren.

Vi hittar ett olåst förrådsrum med en lampa i där vi slår oss ner.

Här slipper vi nattens kyla.

Jacob tar fram en halvrökt cigarett innehållande hasch. Markus ser storögt på den med sina gröna vackra ögon medan jag letar fram min svarta tändare.

Ett lugn i våra kroppar infinner oss. Inte lika starkt som det vita pulvret förstås men vi känner oss lyckligare ju fler bloss vi tar.

Ja denna natten kanske ändå kan räknas som en bra natt.

Tröttheten faller in och vi halvslumrar i källarförrådet.  Husets dunkel stör oss inte.

Men när ett skrik från en kvinna hörs så vaknar vi till.

Kvinnan skriker åt oss att ge oss av, i hennes ögon är vi bara slödder. Inte ens vatten värda.

Jakob drar upp mig på fötter, de känns som gelé men jag tvingar mig själv att följa med.

Med ett stadigt grepp så håller min bror min hand.

En siren hörs och snart ser vi ett blått sken blinka mellan husen.

Det sista vi vill är att Polisen ska få fatt i oss.

Då väntar fosterhem eller i bästa fall något ungdomshem.

Antingen en tillvaro fylld av slag och hårt arbete eller en inkörsport till de tunga kriminella gängen.

Vi väljer våran frihet!

Det är det enda vi har kvar.

Barnen som ingen vill veta av...

En hund skäller och vi vet att den arga schäfern med lätthet följer våra spår i snön. Den morrande polishunden är ute efter blod denna kalla snöiga Stockholmsnatt.

Markus tar täten.

Vi springer ner mot tunnelbannan och känner snart bestens tänder i våra ben om vi inte skyndar oss.

Nerför trapporna och ner i underjorden.

För ett kort ögonblick är vi tre ungdomar som är sena till tåget.

Några i mängden.

Vi kastar oss in på ett strax avgående tåg. Ingen av oss vet vart det för oss och vi bryr oss inte heller.

Nästa hållplats stiger vi av. Lugnt och sansat.

Vi sätter oss ner mot den kaklade väggen och ser på alla människor som går förbi.  En del kastar några småslantar vid våra fötter, andra bara går förbi.

Våra magar kurrar av hunger men det finns inget att äta.

Den sista strimma av hopp dör sakta inom oss nästkommande timmar när vi inser att vi snart inte längre kan härda ut den kalla vintern och hungern.

Vi längtar alla bort till våran fina fantastiska värld som är så långt bort från Stockholmsnattens Skuggor du kan komma.

Markus gräver i sina fickor.

Han får fram ett leende när han finner en påse med det vita pulvret i. Han ler stort. Jakob ler ännu bredare.  Jag känner bara glädje.

Vi delar som alltid.

Sedan lutar vi oss tillbaka mot väggen.

Människorna runt oss flyter samman och värmen kommer allt närmare inom oss.

De gröna kullarna växer fram.

Solen skiner.

Allt känns bara.... Bra!

Jag vaknar halvt om halvt upp.

Jakob och Markus stirrar tomt ut i luften.

" För evigt!" upprepar Markus.

" Aldrig mer hunger och kyla!" säger Jakob.

" Vi tre tillsammans i Paradiset.." Jag hör min egna röst.

Vi tar varandras händer.

Även om inga mer ord sägs så har vi fattat vårat beslut.

I denna världen kan vi aldrig bli lyckliga.

Kanske i nästa, om inte annat så får vi hoppa än en gång.

Skrattandes, berusade av det vita pulvret och orädda springer vi genom stadens gator medan snöflingorna färgar marken vitare.

Ljus kommer från gatulyktorna och några förbipasserande bilar då Stockolmsnatten börjar återgå i gryning och staden vaknar till liv.

En ny dag med nya möjligheter för de flesta.

Vi är inte rädda när vi når en av broarna i den södra delen av staden.

Kylan biter våra ansikten och rosenröda kinder.

Vi tittar ner.

Där nere går tågen bort från Stockholms Elände, bort från allt.

Där nere är vägen till Paradiset.

Med stadiga steg så klättrar vi upp på räcket på bron.

Återigen tar vi varandras händer.

Vi ler mot varandra och ser i varandras ögon.

" Jag är inte rädd! Känner ni doften av ängarna?" Säger Markus.

" Solens ljus skymtar och väntar på oss!" Säger jag.

" Låt oss flyga till Paradiset..."

Orädda och med ett leende så ta vi steget ut i den kalla luften.

Snart är vi framme.

Vi faller med snön och blir endast tre ytterligare Skuggor i natten.

Tyngdlösa som vi är ser vi ljuset.

Sedan är vi bara tre skuggor som ligger där nere bland tågspåren.

Våra kroppar blir kvar i denna världen men våra själar kommer alltid att befinna sig i vårat Paradis och våra magar kommer aldrig mer att kurra efter hunger.

Sjätte och sista delen av denna lilla novell.

Kommer Pontiac att lyckas med sitt uppdrag och hur kommer det gå för Dixie?

Är det slutet eller början på något nytt för vildhästarna?

Läs och njut.

// Amanda

 

  

Pontiac började att tappa sitt tålamod.

Dixie som hade valt att stanna hos hingsten istället för att följa med Avantis hjord, märkte det allt mer.

Han blev mer lättretlig och rastlös.

En morgon väckte han henne.

" Idag är det dags!" sa Pontiac. " Jag vill att du återgår till Avantis hjord. Du är tryggare där vännen!"

" Nej jag vill inte lämna dig!" sa Dixie.

" Och jag vill inte förlora dig!" svarade han.

" Men hur vet du att det kommer ske just idag?"

" Känn efter ordentligt..."

Dixie slöt ögonen i morgondiset.

Stämningen i luften var tung, och en aning deprimerande.

Hon lyssnade noga och långt över bergen var fåglarna upprörda.

Men runt dem var allt tyst.

Så tyst att det var skrämmande.

Tystnaden bröts av ett högt, isande skri fullt av raseri.

Kalla kårar gick genom Dixie när hon hörde Avanti svara på utmaningen.

Pontiac sade åt henne att söka sig till mitten av hjorden utan att göra väsen av sig.

Han följde henne nästan ända fram till Avantis hjord, gav henne en kärleksfull buff innan han försvann.

Dixie sökte sig in bland stona som darrade av skräck. De stirrade alla mot skogsbrynet där skriet hade kommit ifrån.

Längst fram stod Avanti och ett tiotal andra hingstar beredda att ta striden.

Några kvistar bröts inne bland träden och snart uppenbarade sig en liten hjord av ston.

De var så utmärglade att varje ben i kroppen syntes på dem.

De var även extremt smutsiga, många av dem rejält skadade och haltade.

Synen av de 10 stona var hemsk.

Afrodite slingrade sig ur tryggheten och sprang dem till mötes.

Knappt hade hon hunnit fram innan skriet hördes igen och från ena sidan av skogen kom han.

En kopia av Pontiac men knotigare i kroppen.

Lika svart och ögonen glödde ur hingsten.

Från näsborrarna rann det blod och öronen var tätt bakåtstrukna.

Hingsten ångade av svett den ganska kyliga morgonen.

Hans blick var fäst på Afrodite som sällade sig till sina magra vänner.

Colorado slängde en blick åt Avanti och de andra hingstarna.

Den gamle Legenden insåg lika snabbt som Dixie att ingen av dem skulle utmana honom.

De var stelfrusna av skräck.

Så Colorado tog sikte på Afrodite.

Med bestämda steg sänkte han huvudet och travade mot henne.

Dixie tyckte han påminde om den ilskna buffeltjuren.

Men hon undrade var Pontiac höll hus?

Inte en skymt av honom fanns.

Däremot skymtade hon rovdjur i skogsbrynen. Gråa vargar som spänt iakktog vad som skulle ske.

Deras närhet fick stämningen att bli ännu mer hotfull.

 

Afrodite darrade men lade öronen bakåt mot hingsten där hon stod med stona.

Dixie insåg snart att ingen skulle komma att försvara Afrodite.

Så hon tog sig ut bland stona och använde sin snabbhet för att hinna före Colorado till Afrodite.

Hon slöt upp vid stoets sida och lade öronen bakåt.

Den svarta hingsten stannade och synade henne nogrannt.

Hans ögon skar igenom henne men Dixie vek inte en tum.

Colorado frustade och verkade fortfarande inställd på att Afrodite var målet.

Pontiacs skri som var identiskt med den gamles hördes.

Med spetsade öron kom Pontiac ut ur skogen från väster.

Han inbjöd en gamle hingsten till en strid på sitt lekfulla sätt.

Glatt travade Pontiac till Dixie och Afrodite.

Han ställde sig framför dem och skrapade med framhoven i marken,

De två hingstarna såg på varandra med sådant hat så det kändes igenom hela omgivningen.

Colorado började nu att tugga fradga medan han gnäggade ilsket men lågt.

Pontiac svarade endast med en frustning.

Den äldre hingsten gav av ett skri av ilska och hat innan han slängde sig över Pontiac i sitt vansinne.

Pontiac mötte den äldre utan att tveka.

De stegrade sig mot varandra och högg efter den andres hals.

De slogs på samma sätt och det gick inte att undgå att de delade samma blod.

Colorado var ursinnig men Pontiac verkade inte gått in i det han förklarat för Dixie innan.

Än så länge var det en lek för den yngre hingsten som uthålligt kunde undkomma den äldres anfall.

Dixie insåg snart att Pontiacs mål var att leda Colorado bort från hjorden.

Tillsammans med Afrodite stod hon kvar.

Hingstarna slogs och sparkades mot varandra medan de kom allt längre ifrån hjorden.

Colorado verkade bara se Pontiac, och det faktum att hans motståndare bara lekte med honom gjorde honom ännu argare.

Dixie såg till slut hur Pontiacs öron åkte bakåt och hingsten tände till.

Dimman gjorde än en gång att bara skuggorna syntes av hingstarna.

Pontiac vräkte sig mot den gamle och fick tag i hans strupe.

Med all sin kraft så stegrade sig Colorado, men Pontiac hängde kvar då de båda föll till marken.

Snart syntes det i skuggorna hur de kom på fötter.

Det blev allt svårare att urskilja vem som var vem.

Ilskna frustningar och dunsar hördes allt mer.

Sedan blev allt tyst.

Inte ens vindens sus gick att höra längre.

Ett iskallt skri av vrede ekade över ängarna.

Så rått att både Dixie och Afrodite hoppade till.

Ett segerskri som talade om att striden var över var vad det var.

Spänt väntade de på vem som skulle uppenbara sig i dimman.

Ett gläfsande och morrande hördes.

Dixie såg vargflocken se sin chans till middag och rusade mot samma ställe där hingstarna hade försvunnit.

Ett morrande och skällande ekade snart då bestarna slet förloraren i stycken.

En silhouett syntes.

Hästen haltade rejält och andades tungt.

Sakta sakta blev bilden tydligare men än så länge var det omöjligt att se vem det var.

Dixies hjärta bankade allt snabbare.

Ju mer hon såg av hingsten desto mer övertygad blev hon över att den gamle hade vunnit.

Men när han höjde huvudet och gnäggade lågt så visste hon att Pontiac hade lyckats.

Hon galopperade dit och lade sin hals jämte hans.

" Min modiga Dixie.." sade han.  " Du ensam var den enda som försvarade Afrodite, det bevisar bara hur modig och stark du är!"

" Jag är bara glad att du lever..." sa Dixie.

Tillsammans återvände de till de andra.

Avanti och de övriga bara stirrade på Pontiac medan de backade undan några steg.

Nu var Pontiac den som på egen hand dödat den store Colorado, och det utan att tveka.

Utan tvivel skulle Pontiac kunna göra som sin far.

Ta alla stona och försvinna.

Men Pontiac gick till de avmagrade stackarna.

Vänligt hälsade han på dem var och en innan han presenterade Dixie för dem.

" Ni är fria nu, antingen söker ni era egna hjordar eller så stannar ni hos mig och Dixie..."Sa Pontiac.

" Du har funnit ditt perfekta sto, kära vän. Vi kommer alltid att vara trygga under ditt beskydd och hennes visdom och mod!" Sa en av fuxarna.

Pontiac såg på Dixie.

" Vill du?" Undrade han.

" Så klart! Tillsammans är vi starka"

Dixie såg mot Misty som bara log åt henne när hon gick före de 10 stona bort från Avantis marker.

Lorelei såg mer än förvånad ut.

Hur kunde Dixie bli ett ledarsto för världens mest omtalade hjord när hon själv bara fick bestämma över en skimmelhingst?

Fåglarna i skyn skrek ut att nu hade vildhästarna en ny kung.

Colorado var dödad av sin egna son som nu får all makt och respekt.

Dixie visste dock att Lorelei skulle ställa till det förr eller senare men nu låg största fokus på att se till att de 10 stona kunde få äta sig mätta och starka.

Några av dem var fortfarande unga och de andra slaget äldre, men alla mindes de Pontiac och sade gång på gång att de visste att han en dag skulle rädda dem.

Pontiac och Dixie fann en helt underbar plats att befinna sig på.

En djup men inte ström å rann igenom två fält som hade underbara kullar och hur mycket gräs som helst att äta.

Det fanns skyddande träd och gott om skugga.

Det tog hela sommaren innan stona kom i form.

Dixie älskade verkligen att se dessa vackra ston återigen blomstra.

Misty hade haft rätt, Colorados ston var de allra vackraste på jorden och nu var de lyckliga under Pontiacs beskydd.

   

     

  

Femte delen i denna novell.

Stridshästen.

Dixie är förvånad över hur nära hon kommit Pontiac. Eller mest över hans magi, hur han trollbinder henne.

Hingsten verkar ha ett bestämt mål i sitt liv.

Det är att ta död på sin far.

Kommer Lorelei att ställa till det mer?

Ja, vi får väl se.

// Amanda.

 

  

Dixie och Afrodite var båda chockade över Pontiacs ord.

Hingsten var väldigt bestämd över vad han skulle göra.

De var oroliga för honom, speciellt Afrodite.

Men när de försökte få honom på andra tankar så stängde han av, lyssnade inte eller bara gick därifrån.

En annan sak som Dixie tänkte på var Loreleis reaktion när de träffats.

Fuxens blickar på Pontiac.

Men eftersom dagarna gick så slutade hon att tänka på det.

En kväll kom Misty till dem. De hade hållt sig i närheten under flera dagar.

Det äldre stoet såg bekymrad ut.

" Han är på väg... Fåglarna skriker i skyn, fler och fler hingstar söker sig till Avantis hjord, rovdjuren har gett sig av och stämningen är bara... tyst" beklagade hon sig.

"Colorado är bara ute efter mig..." suckade Afrodite.

" Jag vet inte det. Han ska tydligen ha stona med sig..." svarade Misty.

" Åh nej, ingen av dem skulle klara vandringen. De ser hemska ut av hunger och svält.." sa Afrodite.

Dixie lyssnade med ett halvt öra.

Hon såg Mistys oro men kände sig trygg där hon stod jämte den halvsovandes svarta hingsten.

Plötsligt hoppade han till och spetsade öronen.

Han såg bortåt fältet där Milton närmade sig med bestämda kliv och Lorelei travade efter honom.

Med sig hade de även de andra unghästarna.

" Mitt ärende verkade hinna före mig hit..." sa Misty. " Lorelei har övertalat Milton att utmana dig i en strid. Jag tror det är hennes sätt att komma åt Dixie."

" Nej, Pontiac! Du får inte!" sa Afrodite medan Milton gnäggade en utmaning riktad till Pontiac.

Den svarta hingsten svarade direkt på den.

Han lyssnade inte på sin syster.

Dixie visste att han inte skulle lystra till henne heller.

Pontiac frustade och skrittade skimmeln till mötes.

" Han kommer att döda Milton!" sa Afrodite. " Hindra honom!"

" Låt dem göra upp... Din bror är klok" lugnade Misty henne medan de sakta följde efter Pontiac.

" Ni förstår inte, en strid slutar alltid med döden för Pontiac..." Suckade hon.

Hingstarna skriade än en gång åt varandra innan de gick till attack.

Dixie studerade dem när de stegrade sig mot varann.

Pontiacs öron var spikrakt framåt.

Milton verkade bara bli mer uppretad på sin motståndare som mer antydde att det var en lek.

För Pontiac var det så.

 

Bara en kort stund senare insåg Dixie att den svarta hingsten kunde få övertaget när han ville, men nöjde sig med en välinriktad spark eller ett bett.

En lång stund kämpade Milton för allt vad han var värd.

Skimmeln gav allt.

Ursinnigheten inom honom steg allt mer när han med full kraft attackerade Pontiac.

Den svarta hingsten tycktes bli överraskad.

Miltons tyngd fick honom ner på marken.

Sekunden senare var han uppe.

Den svarta hingsten lade öronen bakåt och det syntes hur han tände till.

" NEJ!!!" Gnäggade Afrodite högt innan hon satte fart mot dem.

Pontiac frustade och ilsknade till.

Hans blick förändrades totalt och blev lika svart som hans päls.

Likt det som skett med björnen så kastade sig Pontiac över Milton och fick tag i hans hals.

Den svarta hingsten klamrade sig fast i skimmelns strupe och såg till att luften försvann.

Sakta sjönk Milton ner mot marken.

Dixie var förskräckt.

Afrodite menade verkligen det hon sade.

Pontiac tänkte döda Milton, och på ett plågsamt sätt.

Den snälla hingsten var som borta.

Framför henne stod en svart ilsken best som fått smak för dödandets känsla.

Afrodite rusade fram till dem.

Hon rammade Pontiac som tappade taget om Milton.

Med öronen bakåt ställde hon sig framför skimmeln och mellan sin bror.

Den svarta hingsten frustade ilsket åt henne.

Men stoet vek inte undan.

Milton kippade efter luften som kom tillbaka.

Pontiacs blick for mellan Milton och en chockad Lorelei.

Fuxstoet visste inte vad hon skulle göra riktigt.

Varenda andetag syntes på Pontiac.

Han stod och vilade sitt högra bakben och verkade ha en inombordes diskussion med sig själv om nästa steg.

Dixie och Misty kom fram till dem.

Blickarna mellan Afrodite och Pontiac hade kunnat döda.

De bara stirrade på varandra.

Som om de kunde läsa varandras tankar.

                              

Misty hjälpte den omtöcknade Milton upp på fötter.

" Lorelei! Vad har du gjort?" för första gången var Misty arg.

 " Jag..." Lorelei fick inte fram ett ljud.

" Skäms stort på dig! Milton kunde ha dött"

Misty tystnade och såg upp mot fältets slut.

Avanti och den stora hjorden närmade sig med den ståtliga fuxen i täten.

" Vad står på här?" sa Avanti lugnt.

" Fråga din dotter..." sa Misty.

" Jag såg allting!"sa Avanti.  " Lorelei, du har utsatt Milton för stor fara för din egna vinning! Så uppför sig inte ett ledarsto, hon sätter alltid alla andra före sig själv! Se bara på Afrodite!"

" Du får aldrig utnyttja din makt på det sättet" Även Mirabelle tog ton.  " Vem är den svarta hingsten? Och Dixie?"

Dixie reagerade när hon hörde sitt namn.

Hon visste inte om hon skulle hålla sig i bakgrunden.

" Lilla Dixie, så glad jag är att se dig välbehållen!" Mirabelle log åt henne.

" Jag tror vi behöver en förklaring till allt..." sa Avanti.

Misty berättade det hon visste om Afrodite och Pontiac och allt som hänt den senaste tiden.

Ledarparet lyssnade noga.

" Tillsammans är vi starka och kan klara av hotet. Jag vill att ni alla följer med till oss!" Sa Avanti.

Dixie såg mot Pontiac.

Han fick en utskällning av Afrodite innan hon bestämt gick till Milton.

" Kom så går vi.." sa Avanti och vände om.

Misty och Afrodite stöttade Milton som var ganska rejält tilltyglad.

Dixie visste inte om hon skulle stanna eller gå med dem.

Pontiac kom till henne och buffade vänligt på henne.

" Förlåt mig..." sa han.

" Jag förstår dig..." Svarade hon.

 " Nej min vackra...

det som händer är att man ser nästan i blindo, ilskan bara växer och jag kommer in i nån trans.

Inget runt omkring existerar längre.

Man ser bara sin motståndare.

Visst har det hjälpt mig många gånger att överleva men jag önskar jag kunde styra det..." hingsten verkade ångerfull.

" Det är inte ditt fel ju... " fick Dixie fram. " Avanti vill att vi kommer med dem..."

" Gå du, du är tryggare hos dem än hos mig!"

" Jag lämnar dig inte ensam! Det förstår du väl?" sa Dixie.

" Finaste Dixie..." Han gav henne ett lätt nyp.  " Med dig vid min sida kommer allt att bli bra. Aldrig att jag skulle skada dig!"

"Jag vet det, absolut!"

Han tryckte sig intill henne.

Dixie förstod inte hur han kunde gå från att vara uppe i stridens hetta till att bli så underbar igen.

  

Del 4 i min lilla novell om de vilda mustangerna.

Förändringarnas tid är kommen.

Dixie och den svarta hingsten kommer allt närmare varandra ju mer tiden går. Han säger inte så mycket men det räcker för hennes del.

Han är inte som någon annan hingst hon mött.

Pontiac som han heter, är en väldigt fri själ som gör vad som faller honom in, går vart han vill och ser inga gränser.

Men han verkar rädd för möte med andra hästar och Dixie anar att han är trött på att bli dömd för sitt utseende.

Likheten med den legendariska Colorado kan inte vara lätt för honom.

Pontiac ger henne den trygghet och närhet hon alltid saknat.

Dixie har inte ens en tanke på Misty eller någon av de andra i sin gamla hjord.

// Amanda

 

  

Dixie och hingsten kom allt mer överens.

De stannade inte länge på exakt samma plats.

Hon märkte snart att hans rastlöshet var stor.

På något sätt verkade det som om Pontiac väntade på något.

Dixie bekymrade sig inte om det särskilt länge utan njöt mest av hans sällskap.

En morgon så var hingsten ovanligt rastlös och uttråkad.

Han gick runt i cirklar och frustade gång på gång.

" Kom vi gör nått!" sa han efter en stund och satte av i galopp.

Dixie hängde på och insåg att han var snabbare än henne men tålmodigt lät han henne komma ifatt honom om han kom längre än några meter framför henne.

De galopperade över ett av fälten och vek sedan in i skogen.

Efter någon kilometer kom de ut på en stor höjd.

Nedanför dem betade en stor flock med bufflar.

De stora tunga djuren brölade till varandra och gick sakta framåt.

Pontiac stannade och tittade ner på dem.

Hans öron var spetsade och han vilade sitt högra bakben.

Sedan såg han på Dixie.

" Vill du göra något riktigt skoj?" undrade han glatt.

" Med Bufflarna?" Dixie var tveksam.

" Man känner att man lever när de sätter fart..." sa Pontiac.  " Jag hjälper dig om du får problem, håll dig intill mig bara och akta dig för deras horn. Det gör väldigt ont om de stångas!"

Dixie fick känslan av att detta inte var någon strålande idé direkt men ville inte säga nej till hingsten så att han skulle tro att hon var feg.

Pontiac väntade på hennes godkännande innan  han frustade.

" Fördelen med mitt utseende är att det kan skrämma slag på vem som helst" sa han.

Sedan gav han av ett likvärdigt skri med det som kommit när han räddade henne från Björnen.

Med öronen framåt stegrade han sig och skriade igen.

Bufflarna nedanför dem såg upp innan de satte av i sken för att undkomma hingsten.

Dixie var förvånad.

Ljudet av den stora hjorden som flydde gav även skakningar i marken.

Pontiac snodde runt och sa åt henne att följa efter.

De galopperade ner bland djuren och jagade efter dem.

Hästarna var snabbare och rätt vad det var så hamnade de mitt bland hjorden som i panik bytte riktning från väst till norr.

Hon höll sig tätt intill Pontiac och kom snart in i de snabba svängarna för att undvika en ko som försvarade sin kalv.

Känslan av att vara med i något så mäktigt steg över henne och hon kände sig glad.

Adrenalinet inom henne steg allt mer och det var en härlig känsla att dundra fram tillsammans med hundratals andra djur.

Pontiac följde med hjorden en bra bit innan han smått tryckte Dixie åt sidan med sin vikt.

De hamnade allt mer utanför hjorden och när de inte längre var mitt ibland dem så stannade han.

Djuren fortsatte att fly och det dova ljudet av hjorden avtog allt mer.

Dixie var andfådd men upprymd.

Hon kände verkligen sig levande.

"Du är snabb!" sa Pontiac. 

" Inte lika snabb som du... " Svarade hon.

 Pontiac frustade.

" Jo då... Det vet jag att du är!" hans ord stärkte hennes självförtroende rejält.

De hämtade andan innan de hörde ett brölande.

Dixie såg en gigantisk buffeltjur komma emot dem och han verkade inte glad.

" Aj då..." fick Pontiac fram innan de tog till galoppen igen.

Den ilskna tjuren jagade dem över fältet och hann snart ikapp dem.

Pontiac knuffade till Dixie åt höger så att hon undkom buffeln som hade för avsikt att stånga ihjäl dem.

Dixie såg hur den ilskna tjuren tog sikte mot Pontiac.

Hingsten stannade och det syntes att han såg det hela som en lek.

Med lätta steg nästan dansade han runt den stora tjuren som blev allt mer arg.

Dixie såg på honom med stor beundran samtidigt som hon undrade om han någonsin anade faran.

Likt en unghäst skuttade Pontiac runt tjuren, vig som en katt och med öronen ständigt framåt.

Efter en lång stund var buffeln helt utmattad och gav upp.

Han vände om och sökte sig till sin hjord på skakiga ben.

Pontiac var svettig men verkade glad.

" Du vet om att du lekte med döden?" Sa Dixie.

"Äsch, gäller att veta var gränsen går!" svarade han och tittade bort mot fältets slut. " Vi är visst inte ensamma..."

Dixie såg ikapp hans blick och fick syn på Misty som oroligt travade emot dem.

Pontiac gjorde ansats till att ge sig av men Dixie hejdade honom.

Snabbt förklarade hon vem det gamla stoet var.

Han var skeptisk.

Misty såg orolig ut men hälsade lättat på dem.

" I fyra dagar har jag letat efter dig, Dixie. Jag trodde att du var förlorad!" sa det gamla stoet.

" Det var nära... Men jag klarade mig tack vare Pontiac här!" sa Dixie.

" Tack ska du ha! Jag är väldigt rädd om lilla Dixie förstår du.." sa Misty och såg på hingsten.

" Jag också, hon är speciell!" svarade han.

" Verkligen!" höll Misty med om och stoet verkade inte reagera alls på Pontiac. " Dixie... Milton och Afrodite har gett sig ut för att leta efter dig.  De tror inte på Loralei..." berättade Misty.

" Afrodite?" Pontiac verkade förvånad.

"Ja, en liten skrämd palomino... " sa Misty.

Dixie märkte på Pontiac att han blev smått oroad.

Vad var hans koppling till Afrodite?

" Men jag är orolig för dem. De är allt för ovana för att kunna klara sig. Så sök upp dem Dixie, de gick söderut.." sa Misty.

Dixie såg på Pontiac.

" Vi hittar dem!" sa han.

" De försvann i nattens mörker... Jag vet inte hur långt de kan ha hunnit men jag har ingen möjlighet att finna dem..." sa Misty sakta. " Ge er iväg nu... och ta hand om er!"

Pontiac frustade och de började att gå mot samma håll som Misty sagt att de försvunnit i.

Hingsten hittade snart deras spår och än en gång imponerade han på Dixie.

Själv kände hon sig lite vemodig.

Hon uppskattade verkligen de här dagarna i ensamheten med Pontiac och visste att de snart skulle vara över.

Samtidigt var hon lite rörd över att Milton och Afrodite sökte efter henne.

Hon trodde verkligen att ingen i hjorden förutom Misty ens gillade henne.

Pontiac travade med huvudet högt och stora kliv.

Dixie hängde på honom.

De stannade för att dricka vid en liten bäck och medan hon drack sig otörstig så såg hingsten på henne.

" Vad är det?" Undrade Dixie.

" Det finns en sak jag inte berättat för dig... " sa Pontiac.

" Vaddå?"

" Om Afrodite... " Suckade han.

Dixie drog snabbt en slutsats och undrade om hon vågade säga den eller inte.

" Hon är ditt sto?!" sa Dixie lite förvånad över sig själv.

" Nej min vackraste... Inte alls. Däremot är hon min helsyster..." sa Pontiac.  " Som tur är så fick hon våran mors gener mer än våran fars... Jag är tvärtom."

" Vad som än sker så är du inte din far! Det har du verkligen bevisat för mig..." sa Dixie lugnt.

Hingsten såg på henne med en varm blick.

" Du är så klok min fina Dixie... Jag tänker inte släppa dig alls!" sa han bara och lade sitt huvud jämte hennes hals.

" Detsamma"

Hon kände honom tätt intill sig och just i den stunden så tycktes tiden stå stilla.

Det fanns bara dem två.

Inget annat existerade.

Pontiac tog första stegen och de fortsatte trots att nattens mörker kom allt snabbare.

Han verkade inte bry sig om det.

Dixie travade efter honom.

Han verkade inte ha några problem med att följa spåret.

Några timmar senare så stannade Pontiac.

De vilade upp sig ett slag.

" De är inte långt borta nu... " sa han. " Vill du träffa dem nu eller imorgon?"

" Imorgon..."

" Samma här..." Hingsten ställde sig tätt intill henne och gav henne ett kärleksfullt nyp.

Dixie spetsade öronen och nöp tillbaka i honom.

Han frustade glatt och de tog några timmars vila de sista mörka timmarna under natten.

Morgonen kom och det tog inte lång stund förrän de såg Afrodite och Milton beta längre bort.

Pontiac stannade.

" Hon ser frisk ut.." sa han.

" Verkligen!"

Afrodite hade verkligen lagt på hullet och hennes päls glänste i solen.

En stor förändring hos den lilla palominon.

 

Pontiac lät Dixie gå före mot dem, han verkade lite nervös i hennes tycke.

De var nog bara hundra meter ifrån dem när Milton lade märke till dem.

Den unga skimmeln såg först på Dixie och sedan på Pontiac.

Han ställde sig i en försvarande ställning för Afrodite när han såg den svarta hingsten.

Men det lilla stoet behövdes inte försvaras.

Istället rusade hon mot Pontiac överväldigad av lycka.

Milton förstod ingenting men hälsade på Dixie väldigt kärvänligt trots att Pontiac gav honom en hård blick.

" Vi var så oroliga för dig, Dixie!" sa Milton.

" Jag mår bra... Varför gav ni er av?" undrade hon.

" Lorelei är en riktig satmara milt sagt. Det håller på att hända stora saker i flocken samtidigt som att de är livrädda för att Colorado ska komma. Det har kommit fler hingstar med sina ston då de tror att de är tryggare tillsammans..." Berättade Milton. " Lorelei håller på att ta över alla unghästarna..."

" Mhm..." Sa Dixie inte alls förvånad.

" Jag och Afrodite saknade dock dig, när Misty berättade att du levde så bestämde vi oss. Tillsammans skulle vi kunna skapa en egen hjord, om du vill? Fast det finns inte plats för två hingstar..." Han sneglade mot Pontiac med en viss fientlighet. " Vem är han?"

" Orsaken till att jag lever..." svarade Dixie. " Och Afrodites broder.."

Milton såg förvånad ut.

Pontiac och Afrodite kom fram till dem.

Aldrig hade Dixie sett Afrodite så lugn.

De två hingstarna synade varandra direkt och försökte mäta den andres styrka.

Dixie kände sig orolig.

Hon visste att Milton inte hade en chans mot Pontiac i en strid.

Stämningen var laddad mellan dem.

Pontiac frustade och insåg snart att skimmeln inte var något hot.

Istället såg han sig om.

" Ni kan i alla fall hälsa på varandra!" sa Afrodite. " Pontiac, det här är Milton. Vi har hittat varandra ordentligt den senaste tiden. Milton, detta är min bror Pontiac!"

Hingstarna hälsade kort.

"Vad händer nu?" undrade Afrodite efter en stund.

" Dixie, följer du med oss tillbaka?" Undrade Milton.

" Nej!" Sa Dixie bestämt och såg på den svarta hingsten. " Aldrig!"

" Men du behöver inte frukta Lorelei, vi går direkt till Avanti med problemet..." sa Milton.

" Skulle inte du skapa dig en egen hjord nyss?" undrade Dixie.

"Inte utan dig..."sa skimmeln.

Pontiac frustade och vände bort blicken.

Han såg på något längre bort på fälten.

En grupp hästar närmade sig i galopp.

De verkade ha ett bestämt mål där de kom emot dem.

Snart såg Dixie Lorelei i täten och hon verkade inte glad.

Automatiskt tryckte hon sig till Pontiac.

" Det där stoet är vansinnig på mig..." sa Dixie.

" Lugn bara.. Jag finns här!" svarade han henne.

Fuxen stannade och blängde på dem.

" Milton!" sa hon. " Du borde väl ha mer vett än såhär" Stoets blick var genomträngande och ledde till att skimmeln inte visste vart han skulle ta vägen.

" Och Dixie... Du gör inget annat än ställer till det! Fy fan för dig!" fnös fuxen. " Du har splittrat hjorden till den grad att Avanti sa åt oss att ge oss av!"

" Det är inte hennes fel" sa Pontiac. " Försvinn härifrån nu!"

" Och vem är du då?" fnös fuxen.

" Strunta du i det..." Svarade Pontiac. " Kom Dixie, de här får klara sig själva... " sa han och började att skritta iväg.

Dixie följde honom till Loreleis förvånade min.

Afrodite och Milton stod kvar en stund.

 " Lugn, de kommer snart..." sa Pontiac.

" Jag är mer orolig för vad Lorelei gör..." sa Dixie. " Hon har Milton i sitt grepp!"

" Absolut, men det är nu han kan slita sig fri från henne" sa Pontiac.

Men Milton klarade inte av det.

Det var en sorgsen Afrodite som hann upp dem.

Hon trodde att hon fått skimmelns hjärta.

Men Loreleis makt över honom var större.

Pontiac sade åt henne att det skulle bli bättre medan de betade i skymningen.

Afrodite berättade ledarhingstarnas skräck.

Fåglarna hade talat om att Colorado var på väg ner från Bergen med sina ston.

Det var bara en tidsfråga.

" Dax att göra slut på den saten en gång för alla!" Fnös Pontiac.

" Nej! Både du och jag vet hans styrka och list. Du får inte!" svarade Afrodite.

" I fem år har jag väntat, väljer jag bara rätt terräng så kommer han inte ha en chans. Jag är ung och stark. Det är min fördel!"

" Nej Pontiac! Jag vill inte förlora dig!" sa Afrodite.

" Det gör ni inte..." svarade hingsten bestämt.