Yey min rygg är bättre nu =)

Hmm nämnde inte för farbror Doktor att jag fuskat lite med ridningen. Men men... Det går inte att vara utan det. Abstinens deluxe ju!

Så ni anar inte hur härligt det var att få rida Sirocco igen!

Oj vad han har blivit bättre sen Ronja har tagit hand om honom, verkligen en stor förbättring.

Jag känner mig så taskig gentemot henne faktiskt.

Dealen var ju att hon skulle rida honom medans jag inte kunde, men nu har hon satsat allt verkligen så jag kan inte med att avsluta det hela heller då de fungerar superbra tillsammans.

Så ska snacka med henne om hon vill fortsätta att rida honom några dagar i veckan, det hade underlättat för mig med och jag vet hur hårt det är att förlora en häst eller ponny.

Aja ehm jag hade ju massor att skriva till er idag!

Men det försvann som en vind eller nått.

Har varit och fikat med Emma och Carro inne i stan.

Jösses jag hinner aldrig umgås med töserna längre :(

Det är så mycket runt omkring att tiden inte räcker till.

Ibland känns det som om jag tagit på mig lite för mycket men samtidigt så älskar jag ju det jag gör.

Svårt Dilemma det där...

Jamen sluta gnälla nu Manda, ditt liv är hur awesome som helst!

I KNOW :D

Vad ska jag fördriva resten av tiden med idag?

Har redan hunnit med en massa.

Nicke jobbar, Caitlin är astråkig.

Jag kommer inte in till stan då jag glömde min plånbok i pappas bil så har inget busskort.

Vänta!

Oj nu fick jag nått att göra innan mamma kommer hem hehe.

Våran vovve Samantha har visst varit ute.

Lera, regn och trask ( istället för snöslask så blire trask när det är blött och skitigt ute ) i kombo med en styck långhårig Collie är inte det ultimata.

Sammie!!!

Vi ska BADA!
MOHAHAHHAHHA!

Okej Amanda vs Collie hund som hatar att bada i badkar... Det kommer att bli spännande!

So Long så länge =)

Bjuder på en asskön låt haha Nicke spelade den i Chevan, " Det är du och jag om 12 år" Hmmm näääe

Del 4 i min lilla novell om de vilda mustangerna.

Förändringarnas tid är kommen.

Dixie och den svarta hingsten kommer allt närmare varandra ju mer tiden går. Han säger inte så mycket men det räcker för hennes del.

Han är inte som någon annan hingst hon mött.

Pontiac som han heter, är en väldigt fri själ som gör vad som faller honom in, går vart han vill och ser inga gränser.

Men han verkar rädd för möte med andra hästar och Dixie anar att han är trött på att bli dömd för sitt utseende.

Likheten med den legendariska Colorado kan inte vara lätt för honom.

Pontiac ger henne den trygghet och närhet hon alltid saknat.

Dixie har inte ens en tanke på Misty eller någon av de andra i sin gamla hjord.

// Amanda

 

  

Dixie och hingsten kom allt mer överens.

De stannade inte länge på exakt samma plats.

Hon märkte snart att hans rastlöshet var stor.

På något sätt verkade det som om Pontiac väntade på något.

Dixie bekymrade sig inte om det särskilt länge utan njöt mest av hans sällskap.

En morgon så var hingsten ovanligt rastlös och uttråkad.

Han gick runt i cirklar och frustade gång på gång.

" Kom vi gör nått!" sa han efter en stund och satte av i galopp.

Dixie hängde på och insåg att han var snabbare än henne men tålmodigt lät han henne komma ifatt honom om han kom längre än några meter framför henne.

De galopperade över ett av fälten och vek sedan in i skogen.

Efter någon kilometer kom de ut på en stor höjd.

Nedanför dem betade en stor flock med bufflar.

De stora tunga djuren brölade till varandra och gick sakta framåt.

Pontiac stannade och tittade ner på dem.

Hans öron var spetsade och han vilade sitt högra bakben.

Sedan såg han på Dixie.

" Vill du göra något riktigt skoj?" undrade han glatt.

" Med Bufflarna?" Dixie var tveksam.

" Man känner att man lever när de sätter fart..." sa Pontiac.  " Jag hjälper dig om du får problem, håll dig intill mig bara och akta dig för deras horn. Det gör väldigt ont om de stångas!"

Dixie fick känslan av att detta inte var någon strålande idé direkt men ville inte säga nej till hingsten så att han skulle tro att hon var feg.

Pontiac väntade på hennes godkännande innan  han frustade.

" Fördelen med mitt utseende är att det kan skrämma slag på vem som helst" sa han.

Sedan gav han av ett likvärdigt skri med det som kommit när han räddade henne från Björnen.

Med öronen framåt stegrade han sig och skriade igen.

Bufflarna nedanför dem såg upp innan de satte av i sken för att undkomma hingsten.

Dixie var förvånad.

Ljudet av den stora hjorden som flydde gav även skakningar i marken.

Pontiac snodde runt och sa åt henne att följa efter.

De galopperade ner bland djuren och jagade efter dem.

Hästarna var snabbare och rätt vad det var så hamnade de mitt bland hjorden som i panik bytte riktning från väst till norr.

Hon höll sig tätt intill Pontiac och kom snart in i de snabba svängarna för att undvika en ko som försvarade sin kalv.

Känslan av att vara med i något så mäktigt steg över henne och hon kände sig glad.

Adrenalinet inom henne steg allt mer och det var en härlig känsla att dundra fram tillsammans med hundratals andra djur.

Pontiac följde med hjorden en bra bit innan han smått tryckte Dixie åt sidan med sin vikt.

De hamnade allt mer utanför hjorden och när de inte längre var mitt ibland dem så stannade han.

Djuren fortsatte att fly och det dova ljudet av hjorden avtog allt mer.

Dixie var andfådd men upprymd.

Hon kände verkligen sig levande.

"Du är snabb!" sa Pontiac. 

" Inte lika snabb som du... " Svarade hon.

 Pontiac frustade.

" Jo då... Det vet jag att du är!" hans ord stärkte hennes självförtroende rejält.

De hämtade andan innan de hörde ett brölande.

Dixie såg en gigantisk buffeltjur komma emot dem och han verkade inte glad.

" Aj då..." fick Pontiac fram innan de tog till galoppen igen.

Den ilskna tjuren jagade dem över fältet och hann snart ikapp dem.

Pontiac knuffade till Dixie åt höger så att hon undkom buffeln som hade för avsikt att stånga ihjäl dem.

Dixie såg hur den ilskna tjuren tog sikte mot Pontiac.

Hingsten stannade och det syntes att han såg det hela som en lek.

Med lätta steg nästan dansade han runt den stora tjuren som blev allt mer arg.

Dixie såg på honom med stor beundran samtidigt som hon undrade om han någonsin anade faran.

Likt en unghäst skuttade Pontiac runt tjuren, vig som en katt och med öronen ständigt framåt.

Efter en lång stund var buffeln helt utmattad och gav upp.

Han vände om och sökte sig till sin hjord på skakiga ben.

Pontiac var svettig men verkade glad.

" Du vet om att du lekte med döden?" Sa Dixie.

"Äsch, gäller att veta var gränsen går!" svarade han och tittade bort mot fältets slut. " Vi är visst inte ensamma..."

Dixie såg ikapp hans blick och fick syn på Misty som oroligt travade emot dem.

Pontiac gjorde ansats till att ge sig av men Dixie hejdade honom.

Snabbt förklarade hon vem det gamla stoet var.

Han var skeptisk.

Misty såg orolig ut men hälsade lättat på dem.

" I fyra dagar har jag letat efter dig, Dixie. Jag trodde att du var förlorad!" sa det gamla stoet.

" Det var nära... Men jag klarade mig tack vare Pontiac här!" sa Dixie.

" Tack ska du ha! Jag är väldigt rädd om lilla Dixie förstår du.." sa Misty och såg på hingsten.

" Jag också, hon är speciell!" svarade han.

" Verkligen!" höll Misty med om och stoet verkade inte reagera alls på Pontiac. " Dixie... Milton och Afrodite har gett sig ut för att leta efter dig.  De tror inte på Loralei..." berättade Misty.

" Afrodite?" Pontiac verkade förvånad.

"Ja, en liten skrämd palomino... " sa Misty.

Dixie märkte på Pontiac att han blev smått oroad.

Vad var hans koppling till Afrodite?

" Men jag är orolig för dem. De är allt för ovana för att kunna klara sig. Så sök upp dem Dixie, de gick söderut.." sa Misty.

Dixie såg på Pontiac.

" Vi hittar dem!" sa han.

" De försvann i nattens mörker... Jag vet inte hur långt de kan ha hunnit men jag har ingen möjlighet att finna dem..." sa Misty sakta. " Ge er iväg nu... och ta hand om er!"

Pontiac frustade och de började att gå mot samma håll som Misty sagt att de försvunnit i.

Hingsten hittade snart deras spår och än en gång imponerade han på Dixie.

Själv kände hon sig lite vemodig.

Hon uppskattade verkligen de här dagarna i ensamheten med Pontiac och visste att de snart skulle vara över.

Samtidigt var hon lite rörd över att Milton och Afrodite sökte efter henne.

Hon trodde verkligen att ingen i hjorden förutom Misty ens gillade henne.

Pontiac travade med huvudet högt och stora kliv.

Dixie hängde på honom.

De stannade för att dricka vid en liten bäck och medan hon drack sig otörstig så såg hingsten på henne.

" Vad är det?" Undrade Dixie.

" Det finns en sak jag inte berättat för dig... " sa Pontiac.

" Vaddå?"

" Om Afrodite... " Suckade han.

Dixie drog snabbt en slutsats och undrade om hon vågade säga den eller inte.

" Hon är ditt sto?!" sa Dixie lite förvånad över sig själv.

" Nej min vackraste... Inte alls. Däremot är hon min helsyster..." sa Pontiac.  " Som tur är så fick hon våran mors gener mer än våran fars... Jag är tvärtom."

" Vad som än sker så är du inte din far! Det har du verkligen bevisat för mig..." sa Dixie lugnt.

Hingsten såg på henne med en varm blick.

" Du är så klok min fina Dixie... Jag tänker inte släppa dig alls!" sa han bara och lade sitt huvud jämte hennes hals.

" Detsamma"

Hon kände honom tätt intill sig och just i den stunden så tycktes tiden stå stilla.

Det fanns bara dem två.

Inget annat existerade.

Pontiac tog första stegen och de fortsatte trots att nattens mörker kom allt snabbare.

Han verkade inte bry sig om det.

Dixie travade efter honom.

Han verkade inte ha några problem med att följa spåret.

Några timmar senare så stannade Pontiac.

De vilade upp sig ett slag.

" De är inte långt borta nu... " sa han. " Vill du träffa dem nu eller imorgon?"

" Imorgon..."

" Samma här..." Hingsten ställde sig tätt intill henne och gav henne ett kärleksfullt nyp.

Dixie spetsade öronen och nöp tillbaka i honom.

Han frustade glatt och de tog några timmars vila de sista mörka timmarna under natten.

Morgonen kom och det tog inte lång stund förrän de såg Afrodite och Milton beta längre bort.

Pontiac stannade.

" Hon ser frisk ut.." sa han.

" Verkligen!"

Afrodite hade verkligen lagt på hullet och hennes päls glänste i solen.

En stor förändring hos den lilla palominon.

 

Pontiac lät Dixie gå före mot dem, han verkade lite nervös i hennes tycke.

De var nog bara hundra meter ifrån dem när Milton lade märke till dem.

Den unga skimmeln såg först på Dixie och sedan på Pontiac.

Han ställde sig i en försvarande ställning för Afrodite när han såg den svarta hingsten.

Men det lilla stoet behövdes inte försvaras.

Istället rusade hon mot Pontiac överväldigad av lycka.

Milton förstod ingenting men hälsade på Dixie väldigt kärvänligt trots att Pontiac gav honom en hård blick.

" Vi var så oroliga för dig, Dixie!" sa Milton.

" Jag mår bra... Varför gav ni er av?" undrade hon.

" Lorelei är en riktig satmara milt sagt. Det håller på att hända stora saker i flocken samtidigt som att de är livrädda för att Colorado ska komma. Det har kommit fler hingstar med sina ston då de tror att de är tryggare tillsammans..." Berättade Milton. " Lorelei håller på att ta över alla unghästarna..."

" Mhm..." Sa Dixie inte alls förvånad.

" Jag och Afrodite saknade dock dig, när Misty berättade att du levde så bestämde vi oss. Tillsammans skulle vi kunna skapa en egen hjord, om du vill? Fast det finns inte plats för två hingstar..." Han sneglade mot Pontiac med en viss fientlighet. " Vem är han?"

" Orsaken till att jag lever..." svarade Dixie. " Och Afrodites broder.."

Milton såg förvånad ut.

Pontiac och Afrodite kom fram till dem.

Aldrig hade Dixie sett Afrodite så lugn.

De två hingstarna synade varandra direkt och försökte mäta den andres styrka.

Dixie kände sig orolig.

Hon visste att Milton inte hade en chans mot Pontiac i en strid.

Stämningen var laddad mellan dem.

Pontiac frustade och insåg snart att skimmeln inte var något hot.

Istället såg han sig om.

" Ni kan i alla fall hälsa på varandra!" sa Afrodite. " Pontiac, det här är Milton. Vi har hittat varandra ordentligt den senaste tiden. Milton, detta är min bror Pontiac!"

Hingstarna hälsade kort.

"Vad händer nu?" undrade Afrodite efter en stund.

" Dixie, följer du med oss tillbaka?" Undrade Milton.

" Nej!" Sa Dixie bestämt och såg på den svarta hingsten. " Aldrig!"

" Men du behöver inte frukta Lorelei, vi går direkt till Avanti med problemet..." sa Milton.

" Skulle inte du skapa dig en egen hjord nyss?" undrade Dixie.

"Inte utan dig..."sa skimmeln.

Pontiac frustade och vände bort blicken.

Han såg på något längre bort på fälten.

En grupp hästar närmade sig i galopp.

De verkade ha ett bestämt mål där de kom emot dem.

Snart såg Dixie Lorelei i täten och hon verkade inte glad.

Automatiskt tryckte hon sig till Pontiac.

" Det där stoet är vansinnig på mig..." sa Dixie.

" Lugn bara.. Jag finns här!" svarade han henne.

Fuxen stannade och blängde på dem.

" Milton!" sa hon. " Du borde väl ha mer vett än såhär" Stoets blick var genomträngande och ledde till att skimmeln inte visste vart han skulle ta vägen.

" Och Dixie... Du gör inget annat än ställer till det! Fy fan för dig!" fnös fuxen. " Du har splittrat hjorden till den grad att Avanti sa åt oss att ge oss av!"

" Det är inte hennes fel" sa Pontiac. " Försvinn härifrån nu!"

" Och vem är du då?" fnös fuxen.

" Strunta du i det..." Svarade Pontiac. " Kom Dixie, de här får klara sig själva... " sa han och började att skritta iväg.

Dixie följde honom till Loreleis förvånade min.

Afrodite och Milton stod kvar en stund.

 " Lugn, de kommer snart..." sa Pontiac.

" Jag är mer orolig för vad Lorelei gör..." sa Dixie. " Hon har Milton i sitt grepp!"

" Absolut, men det är nu han kan slita sig fri från henne" sa Pontiac.

Men Milton klarade inte av det.

Det var en sorgsen Afrodite som hann upp dem.

Hon trodde att hon fått skimmelns hjärta.

Men Loreleis makt över honom var större.

Pontiac sade åt henne att det skulle bli bättre medan de betade i skymningen.

Afrodite berättade ledarhingstarnas skräck.

Fåglarna hade talat om att Colorado var på väg ner från Bergen med sina ston.

Det var bara en tidsfråga.

" Dax att göra slut på den saten en gång för alla!" Fnös Pontiac.

" Nej! Både du och jag vet hans styrka och list. Du får inte!" svarade Afrodite.

" I fem år har jag väntat, väljer jag bara rätt terräng så kommer han inte ha en chans. Jag är ung och stark. Det är min fördel!"

" Nej Pontiac! Jag vill inte förlora dig!" sa Afrodite.

" Det gör ni inte..." svarade hingsten bestämt.

  

Tjenare tjenare!

Okej har inte bloggat på ett par dar nu men men ni har överlevt va?

Bra!

Okej igår var jag överlycklig för att få komma tillbaka till skolan, trots en ganska konstig känsla inom mig.

Den där känslan av att det är en liten liten detalj av att jag har glömt nåt.

Skaka av sig den och Pappa skjutsade in mig.

Knallar mot byggnaden och kollar klockan, snart åtta men varför är det helt dött på det här stället?

Jag inser även att byggnaden är låst.

Hm...

HAR JAG MISSAT NÅTT????

Ringer då Carro och min nyväckta vän förklarar lugnt och stilla att jag är totalt blåst i huvudet och hur korkad som helst då jag totalt missat att det är lov...

Smart Manda, verkligen clever... * not *

Ja ja... får la vänta en vecka till.

Hahaha lyssnade på Caitie och Jim går. Det var ganska intressant då de diskuterade den kommande Cypern resan.

Trodde ju att min syster skulle smälla till honom ett par gånger ett tag.

Hon tycker mer att de ska åka till en lugnare plats bara dem två men Jim vill ha med grabbarna...

Hårt dilemma haha.

Ja, ja de kommer nog att lösa det hela så småningom.

Sen när det gäller dem två vet jag att de funderar på att flytta ihop :D

Men Caitlin gillar sin lilla lägenhet så mycket.

Hmm, jag kan ju bo där istället föreslog jag till henne och då skulle hon va moraltant igen.

" Amanda du är bara 16 det är för tidigt att flytta hemifrån!"

" Ja men du flyttade ju när du var 15 första gången!"

" Se hur det gick då men gör som du vill"

Haha, ja ja men vore ju bra lösning då det faktiskt går lite mer bussar in till stan så slipper pappa eller nån annan skjutsa mig jämt =)

Knåpar lite på del 4 i novellen med.

Hmm fantasilös som jag är men kanske kommer den upp ikväll.

Nej nu ska jag ta en dusch och sedan blir det krypa ner under täcket och kolla på en film med Nicke <3

Puss och kram på er alla sötisar!

Då har vi kommit till del tre i denna novell.

Björnen heter avsnittet.

Dixie försvarade sig mot Lorelei som jagade iväg henne och Dixies rädsla för att återvända är stor.

Hon gömmer sig tills fuxens vrede har lagt sig. Det är i alla fall planen...

Men så träffar hon någon som kommer att förändra hennes liv totalt.

Den här novellens huvudroll.

// Amanda

 

  

Dixie stannade kvar mellan träden under hela dagen.

Hon gick inte längre än att hon fortfarande såg den öppna ängen.

För att fördriva tiden så bekantade hon sig med dofterna.

De var väldigt uppfriskande och träden skyddade mycket bra från regnet som fortsatte att falla.

I skymningen vågade hon sig ut för att beta av gräset och brydde sig inte något vidare om vattendropparna som föll.

Än så länge var hon helt okej med ensamheten men hon var lite ängslig för vad som skulle ske under natten.

Kanske hade Lorelei lugnat ner sig till morgondagen.

Gräset mättade henne måttligt.

Det skulle inte dröja så länge innan det fick mer näring i sig men än så länge räckte det bara till överlevnad.

Dixie gick i sin egna lilla värld.

Ensamheten var hon ganska van vid, enda skillnaden nu var att hon var långt ifrån hjorden.

De hade ju alltid ingivit en trygghet.

Nu var hon mer vaksam på sin omgivning för hon visste att det fanns faror överallt och att rovdjuren ofta jagade på natten.

Men det enda som pockade på hennes uppmärksamhet var att hon såg Misty närma sig.

Dixie kände sig ganska glad över sällskapet och hoppades att stoet kom med goda nyheter.

" Det glädjer mig att du är oskadd!" Sa Misty lättat.  " Det var inte vad Lorelei sade..."

" Vad sa hon?"

" Att hon var tvungen att jaga iväg dig och ge dig en omgång för att du inte visste din plats. Sedan att Vargflocken tog dig.." Berättade Misty.

" Jag kan lika gärna vara död i deras ögon..." Dixie var besviken.

"Deras avundsjuka är stor, för de vet att du är så mycket mer än dem, min vän" sa Misty lugnt. " Tyvärr ska jag avråda dig från att återvända till hjorden på ett tag då Lorelei kommer att ge sig på dig än en gång. Hon tycker att du gick för långt när du och Milton for iväg."

Misty höll henne sällskap en bra stund och gav Dixie lite goda råd.

Hon berättade även att Afrodite och Milton sörjde henne.

I gryningen så försvann Misty och Dixie återvände till trädens skydd.

Hon bestämde sig för att söka sig längre in i skogen.

På något vis fann hon den rogivande och vacker trots mörkret.

Bland gläntorna låg dimman tät men lovade ändå om bättre väder.

Dixie var försiktig.

Men nyfikenheten var stor så hon sökte sig allt längre in.

Skogens ljud var främmande.

Men hon såg i omkring.

I träden bodde det mindre djur om ivrigt hoppade mellan grenarna och pysslade med sitt.

De verkade totalt ofarliga.

En och annan hjort skymtade hon också.

På något sätt fann hon ett lugn inom sig.

Hon kom sedan till en stor glänta där timman var så tät att det inte gick att se någonting.

Ett svagt sken av en brun nyans gav ljuset mellan träden.

Dixie fann det otroligt vackertoch trollbindande.

Plötsligt såg hon en rörelse i diset.

Stelt fäste hon blicken och backade några steg.

En silhuett av en häst uppenbarade sig i dimman.

Den långa manen rörde sig sakta med i vinden.

Det såg ut som om hästen dansade.

Hon hörde inte ett ljud eller kände inte en doft när skuggan tornade upp sig allt mer.

En elegant svart skugga av en ganska välbyggd häst uppenbarade sig allt mer där den lekte i diset.

Varje rörelse var vacker och Dixie kunde inte tro sina ögon.

En lång stund såg hon på den dansande svarta skuggan.

Lika snabbt som den uppenbarat sig så försvann den.

Dixie stod kvar en bra stund innan hon konstaterade att hon måste sett i syne.

 

Dixie fortsatte sin upptäcktsfärd och stannade vid en bäck för att dricka.

Hon skakade av sig sin synvilla ganska snabbt.

Efter bara några klunkar hörde hon en kvist brytas av och höjde huvudet spänt.

Oroligt såg hon mellan träden.

En doft av våt päls och gräs kom allt närmare och snart såg hon att någon närmade sig mellan träden.

Ett djur hon aldrig sett maken till innan.

Det var mörkbrunt i färgen och gick sakta emot henne med några fnysningar.

Det påminde inte om något annat.

Dess tjocka päls rörde sig i takt med varelsen som vädrade hennes doft, men den såg inte ut att vara speciellt snabb så hon skulle lätt undkomma om den var farlig.

Varje steg djuret tog gav en lätt duns i marken som talade om att den var tung.

Djuret stannade ett par meter ifrån henne och gav ifrån sig ett rytande.

Dixie fick känslan av att det var dags att fly.

Hon vände snabbt och satte av i galopp.

Djuret följde efter henne mellan träden och hann snart ikapp henne.

En ilande smärta i hennes bakben kom och hon insåg att varelsen planerade henne som middag.

Dixie slog bakut och djurets tänder lämnade ett blödande sår.

Hon sprang allt vad hon kunde men såg besten hålla jämna steg med henne.

Den röt igen och Dixie svängde tvärt åt höger för att snart se en mindre äng.

I öppen terräng kunde hon fly snabbare.

Bara hon hann...

Djuret bet henne ännu en gång och verkade ännu mer hungrig efter lukten av blod.

Nu var det bara några meter kvar till fältet och Dixie slängde en blick bakåt när hon nådde gräset.

Hon skulle just öka farten när ett omkullfallet träd kom i hennes väg.

Dixie hann inte reagera och snubblade över det.

Med en duns föll hon till marken och hann tänka att nu skulle besten kasta sig över henne och slita henne i stycken.

Hon kände dunsarna i marken och rädslan steg inom henne.

Hon väntade bara på att känna djurets tyngd över sig.

Men det kom aldrig.

Istället hörde hon ett ilsket skri.

Så rått och genomträngande men ändå påminnande om en gnäggning.

Dixie tittade upp och trodde inte sina ögon.

En svart hingst kastade sig över det stora djuret utan att tveka.

Likt en varg som fäller sitt byte gav sig hingsten på sin motståndare.

Hans ögon glödde av ilska och öronen pekade rakt framåt.

Det bruna djuret föll i marken och hingsten kom snabbt på fötter.

Snabbt vände han runt inför nästa attack.

Varje muskel i den mycket vackra och välbyggda hingsten spelade.

Med all sin kraft stegrade sig hingsten framför det stora djuret som fortfarande låg ömtöcknad ner.

Hingsten frustade ilsket och slog ner sina framhovar på djurets huvud.

Dixie fick en stor rysning i hela kroppen när bestens huvud krossades under hingstens hovar.

Hingsten fnös och kollade på djuret innan han lugnt skrittade fram till Dixie som inte rest på sig ännu.

" Är du oskadd? frågade han vänligt.

" Ja... Jag tror det!" Fick Dixie fram skräckslaget och såg på hingsten.

" Så bra, akta dig för björnar. De ser rätt harmlösa ut men har en styrka och hunger utan dess like. " sa hingsten vänligt och hjälpte henne upp.

" Jag har aldrig mött någon tidigare... Tack för att du räddade mig..."

" Så lite så... Återvänd till din hjord nu.. " sa den svarta hingsten och började att ge sig iväg.

" Jag har ingen... " suckade Dixie.

Hingsten stannde tvärt och snodde runt.

Han såg på henne med stor förvåning.

" Ett vackert ungt sto som du?"

" De jagade iväg mig för att jag trotsade ledarstoets dotter..." svarade Dixie.

" Antagligen för att du lätt skulle kunna ta hennes plats." sa hingsten. " Men tillhörde inte du Avantis hjord? Har för mig att jag sett dig innan där borta..."

" Stämmer..."

 " Då förstår jag... Blev lite fundersam när jag såg dig ensam i skogen imorse..."

Dixie anade skarpt att hingsten var silhuetten i dimman.

" Var det du som gömde dig i skogen för några dagar sedan?" undrade Dixie.

" Jo, min närvaro här ställer bara till problem. Så håller mig undan"

 " Då är vi två..." Suckade Dixie.

" Du vet inte vem jag är? Eller liknar?" Hingsten såg på henne med sina bruna ögon.

" Du är den hingsten som Dunder och hans ston såg och förknippade med Colorado..." svarade Dixie lugnt.

Hingstens öron for bakåt när hon nämnde Colorado.

" Precis..." sa hingsten. " Men du är inte rädd för mig?"

" Nej, om du varit elak skulle du aldrig rädda mig från björnen... " sa hon bestämt. " Frågan är bara vad som händer nu?"

" Jag gillar dig! Du är annorlunda!" sa han vänligt. " Kom så tar vi oss lite att äta..."

Hon följde med hingsten som tålmodigt gick sakta ut på fältet.

De betade under tystnad men hon lade snabbt märke till hans vaksamhet.

Han tog en repa gräs, höjde huvudet och tuggade den medan han såg sig om sedan tog han nästa repa gräs och gjorde likadant.

Han var speciell, det märkte Dixie direkt.

De sade inte mycket alls men det behövdes inte även om hon hade många frågor.

Dixie var mest förundrad över hans mod gentemot björnen.

Hela eftermiddagen betade de tillsammans.

Hingsten gav henne trygghet.

På något vis.

Ändå visste hon inte ens hans namn.

Och han var det vackraste hon någonsin sett.

  

Okej, ni kommer snart fatta rubriken HAHAHA!

Näe men idag äre fredag! Vilket betyder att imorgon får jag tillbringa förmiddagen med att ligga och kramas med min pojkvän tills vi inte känner för det längre! Lycka!

Va tusan, jag ´har blivit värsta losern på grund av en kille... Haha det trodde jag inte.

Med Emil vare mer att man va med polarna, en oskyldig puss som knappt kändes, hålla handen och typ åka runt på stan.

Med Nicke är det så annorlunda! Han bjuder på bio eller middag, vi smsar dagligen, när han kysser mig så darrar det i mina knän ( jag skojar inte ), han visar stolt upp mig när vi är ute och säger att jag är hans tjej =)

Jag saknar honom konstant och får alltid ett leende när jag ser honom.

Loser eller vad ?!

Ja, ja men nu ska jag inte tjata mer om det!

Haha åter till rubriken,

Jag och Tess fick för oss att vi skulle testa att longera hennes häst Lillfuxen.

Så vi trasslar fram linan och allt det där och leder hästen till ridbanan.

Lillfux bara tittar på oss och fattar exakt ingenting.

Jag bara:

Seriöst har hon aldrig blivit longerad? Det gör man ju med alla hästar innan man rider in dem!

Tess:

Inte med travare, de körs in och när de kommer på att hästen inte är nästa Victory Tilly så säljs de eller slaktas... Bara folk som fjantar runt med sina halvblod som longerar innan!

Jag:

Hahaha tack då!

Tess:

Men seriöst, jag skulle aldrig rida in en häst som inte är inkörd innan! De kan ju iaf tygeltagen då!

Hm, sant faktiskt!

Men men, i vilket fall så står Tess i mitten och jag leder runt Lillfux på en volt runt henne.

Hästen fattar nu att hon ska gå i en cirkel.

Så efter 10 minuter så låter jag henne gå själv.

Ett varv går kanon sen går hon in till Tess i mitten och tigger godis istället.

Haha, okej jag leder henne ytterligare några varv och går bara bredvid henne sista två varven.

Men när jag släpper henne så går hon bara in i mitten igen och ger sin matte en blick som säger:

" Hörru det här är det mest meningslösa jag kan komma på! EVER!!!!!!!!!!"

Sedan tar hon och biter tag i linan och börjar leka med den istället.

Snart konstaterar både jag och Tess att ett Varmblod med en x antal meter lång lina inte är en bra kombo då hon ständigt snubblar på den och att longering kanske inte var en bra idé när det gäller Lillfuxen!

Men vi testade i alla fall.

"Äh vi tar och kör henne en runda istället så ska du få se på fart!" säger Tess.

" Haha fart? Skojar du? Din häst tar inte ett steg i onödan ju"

" Vänta bara..." ler Tess.

Okej in i stallet och Tess och jag selar hästen och tar fram en rockad ( en liten vagn för två passagerare ).

Så fort Lillfux ser vagnen så blir hon som förbytt.

Börjar tugga på bettet och studsa upp och ner medan vi spänner för henne.

" Fort upp!" skriker Tess.

Jag tar ett kaninskutt upp i den blåa vagnen och hon kommer efter.

Lillfux står nu och hoppar på stället i iver att få komma iväg.

Jag ångrar nu att jag varken tog med säkerhetsbälte, skyddsutrustning, handtag. vadderad madrass eller hjälm.

Med ett ryck så far vi iväg nerför grusvägen och Tess får kämpa som en röd liten tomte med att hålla in hästen som redan svettas.

Jag håller mig hårt i vagnen och undrar hur detta ska sluta.

Vi tar in på en bred skogsväg och låter Lillfux trava sig mjuk i sakta mak även om hon vill ha full fart direkt.

"Beredd?" undrar Tess.

" Nästan klar med mitt testamente typ..." svarar jag.

" Kom igen då gumman!" Manar Tess på hästen och lättar på tömmen.

Som skjuten ur en kanon far hon iväg!

G-kraften slungar oss bakåt och det går bara fortare och fortare.

Lillfux travar som om det gällde livet och jag ser bara träden swischa förbi medans gruset skvätter upp på oss.

Allså, jag har aldrig varit med om den farten.

Känslan.

Kicken.

Klart jag har kört häst och vagn innan, men lilla Rosie tar det sakta och lugnt i jämförelse med denna sprintermaskin/kanonkula.

Hästen ökar hela tiden och Tess bara skrattar medan jag håller i mig för kung och fosterland medan ångan från stoets svett bara dryper.

Sedan efter en viss sträcka så saktar Lillfux självmant ner, jag fattar ingenting.

" Ja hon vet sträckan själv så efter 2 640 m ungefär så saktar hon ner..." säger Tess och låter hästen jogga ner sig i varv.

" Va?"

" Ja, distansen på ett lopp... Lillfux här sprang faktiskt ganska bra under sin ungdom..." sa Tess.

" Jag är mållös!"

" Haha och illvit i ansiktet trots solbrännan! Men erkänn att man får en riktig adrenalinkick?"

OHJA!

Fy farao vilken känsla det var, pirr i magen och blandat med fasa men hur kul som helst.

Jag trodde verkligen inte att denna lilla fux hade sån fart i sig!

Mäkta Imponerad är jag!

Jag fick ta över tömmarna på vägen hem och trots att hästen ville springa mera så var hon hur mjuk som helst i munnen. Jag behövde bara spänna handen lite så svängde eller stannade hon.

Tess sa att det är samma sak när hon sätter fart.

Hur kul som helst ju!

Definitivt nått jag vill testa på fler gånger!

Kul när man hittar nya saker att göra med dessa underbara djur! :)

När vi kom tillbaka så duschade vi av Lillfux som bara njöt av det och sedan fick hon på sig ett täcke och stå inne en timme innan hon fick gå ut.

Jag fattar varför Tess älskar travare över allt annat.

Herregud, vilken mångsidig häst egentligen! =)

Näe nu ska jag ta mig en dusch och sen får vi se vad som händer. Fortfarande lite skakis i benen må jag säga!

Ska se om jag kan knåpa på nått i novellen med....

Pussen och Kramen! <3

Jag bara avgudar henne asså!

Haha, absolut min kopia!

Lilla Ebba med sina blonda lockar.

Min Idol #1!!!

Tillbaka bland barnen på ridskolan och hjälpte dem att komma iordning inför sin lektion.

Ebba springer fram och ger mig en stor kram!

" Var har du varit? Varför var du borta? Ska du bort igen?" säger hon i ett andetag.

Förklarar att jag flög av min häst och skadade ryggen.

" Det var ju väldans dumt av dig tycker jag. Har du inte lärt dig att sitta kvar? Du kanske kan limma fast rumpan i sadeln?!"

Hahaa vad svarar man på det?

Love that kid!

Aja, jag och Emma hjälper till så gott det går och bestämmer oss för att avsluta kvällen med en hamburgare så vi tar hennes moppe ner till stan och sätter oss och äter.

Efter en stund hör jag mitt namn ropas och vem kommer då?

Jo Rasmus!

Minns ni?

Dreggel-snygga Rasmus!

Han klampar in efter en innebandyträning med några polare och kommer fram till oss.

Emma bara stirrar.

" Tjena sötnos, det var ett tag sen!" säger han med ett leende.

" Åhm ja,det va la det..." säger jag, mer intresserad av min mat.

" Allt bra eller? Fortfarande tillsammans med Raggarn?"

" Jajjemensan! Själv då?"

" Nja va ihop med Sofia ett tag, trodde ni umgicks fortfarande ju... Men hon sa att du bara var med din kille och astråkig!" Sa Rasmus.

" Jasså, hon tycker det?"

" Aaah men jag dumpa henne i fredags, en brud med tråkigare humor går inte att hitta! Hon kunde ju vara mer som dig i sättet och hade hon vart hälften så snygg som du så..."

" Jamen lägg ner det där nu! Man vill alltid ha det man inte kan få serru.. Och att äta sin mat verkar ganska ouppnåeligt nu..." Stor suck.

Emma trodde inte jag var klok som dissa honom men...

jag är ju inte klok!

Men suck vad jobbig den pojken är!

Tog en kvart innan han gick ju!!!!

Va fan!

Sen glodde han som as när Nicke kom och hämtade mig ^^

Haha jaa... vad ska jag mer säga...

Garvar fortfarande åt Ebba hahha!

Näe men nattinattpussar på er!

Jaa så glad över att komma hem.

Även om man är en aning mobbad nu bland alla blekfisar Hehe!

Nu väntar jag på att Ronja ska komma och rida Sirocco, ska bli hur kul som helst att se dem IRL tillsammans.

Själv håller jag mig till Bombsäkra Antonia p.g.a ryggen.

Men SCH säg inget till läkaren.

Nästa vecka SKA jag vara tillbaka på skolan och jobbet.

För att gå hemma och dröna är fan inget kul alls!

Eller nej, jobbet tar jag redan i eftermiddag!

Men kan säga att för att fördriva tiden så har jag verkligen gosat och borstat på hästarna så nu glänser Felizia, Antonia, T.D, Palle, Ricci och Rosie :)

Haha erbjöd mig att göra Nathas och Caitlins hästar lika fina och de bara " Varsågod!"

Sååå.. Amandas Rykttjänst AB till ert förfogande!

Gaaasch nä jag har verkligen inget att skriva!

Åh Becca! Gud vad bra Queen of Hearts är! Jag vill läsa mera!!!!!!! Give it to meee!

Och klart att du får låna mitt namn! Blev lite rörd faktiskt :)

Puss på dig och alla andra!

I Belive I Can Touch the Sky!

Men tror oxå att flygpersonalen blir hemskt arga om jag vevar ner fönstret för att röra himlen eller vad tror ni?

För varje sekund så närmar jag mig Sverige och mina göllisar! Åh vad jag längtar!

Och Nicke har lovat att hämta mig i Malmö på flygplatsen för mamma skulle jobba direkt så hon blev bara glad över att slippa skjutsa hem mig =)

Nicke:

Men Baby, jag kan hämta dig på flygplatsen ju! Säg bara vilken tid!

Jag:

Awwww va söt du är då! Landar vid 16.10 tror jag!

Nicke:

Men då är jag där vid ett och väntar ifall de får turbo på planet!

Jag:

Haha du kommer dö av tristess över att vänta i 3-4 timmar hjärtat!

Nicke:

Njaaa jaaa jooo... Men ska kolla på en bil innan så är i Malmö runt ett iaf :D Sen kan jag hämta dig, vi äter nått gott och sedan vill jag att du sitter i mitten fram hem så jag får krama dig medan jag kör! Emil hänger med oxå om det är ok?

Jag:

Haha klart som fan! Det är min plats ju! Ah då klart att det är lugnt serru! Kan inte han köra då? ^^ <3 Så kan vi kramas jättemycket!

Nicke:

Njaaa... inte så lämpligt... Han har brutit foten för han tappa ett betongblock på den.. Men han behöver ju bara en fot för att köra Chevan! :D Hahaha fan du är ju smart!

Jag:

Beror nog på hårfärgen ^^

Nicke:

Nej, du kan spela dum blondin som ingen annan men du är en smart tjej, Det va därför jag fastna för dig från början! Sen är du sjukt vacker oxå men insidan är viktigast! Puss på dig min älskling! <3 <3

Okeeej...

Aja men hallå...

I´m Coming Home!

Snart :D

Och jag har verkligen ingenting att skriva!