Då har vi kommit till del tre i denna novell.

Björnen heter avsnittet.

Dixie försvarade sig mot Lorelei som jagade iväg henne och Dixies rädsla för att återvända är stor.

Hon gömmer sig tills fuxens vrede har lagt sig. Det är i alla fall planen...

Men så träffar hon någon som kommer att förändra hennes liv totalt.

Den här novellens huvudroll.

// Amanda

Dixie stannade kvar mellan träden under hela dagen.

Hon gick inte längre än att hon fortfarande såg den öppna ängen.

För att fördriva tiden så bekantade hon sig med dofterna.

De var väldigt uppfriskande och träden skyddade mycket bra från regnet som fortsatte att falla.

I skymningen vågade hon sig ut för att beta av gräset och brydde sig inte något vidare om vattendropparna som föll.

Än så länge var hon helt okej med ensamheten men hon var lite ängslig för vad som skulle ske under natten.

Kanske hade Lorelei lugnat ner sig till morgondagen.

Gräset mättade henne måttligt.

Det skulle inte dröja så länge innan det fick mer näring i sig men än så länge räckte det bara till överlevnad.

Dixie gick i sin egna lilla värld.

Ensamheten var hon ganska van vid, enda skillnaden nu var att hon var långt ifrån hjorden.

De hade ju alltid ingivit en trygghet.

Nu var hon mer vaksam på sin omgivning för hon visste att det fanns faror överallt och att rovdjuren ofta jagade på natten.

Men det enda som pockade på hennes uppmärksamhet var att hon såg Misty närma sig.

Dixie kände sig ganska glad över sällskapet och hoppades att stoet kom med goda nyheter.

" Det glädjer mig att du är oskadd!" Sa Misty lättat.  " Det var inte vad Lorelei sade..."

" Vad sa hon?"

" Att hon var tvungen att jaga iväg dig och ge dig en omgång för att du inte visste din plats. Sedan att Vargflocken tog dig.." Berättade Misty.

" Jag kan lika gärna vara död i deras ögon..." Dixie var besviken.

"Deras avundsjuka är stor, för de vet att du är så mycket mer än dem, min vän" sa Misty lugnt. " Tyvärr ska jag avråda dig från att återvända till hjorden på ett tag då Lorelei kommer att ge sig på dig än en gång. Hon tycker att du gick för långt när du och Milton for iväg."

Misty höll henne sällskap en bra stund och gav Dixie lite goda råd.

Hon berättade även att Afrodite och Milton sörjde henne.

I gryningen så försvann Misty och Dixie återvände till trädens skydd.

Hon bestämde sig för att söka sig längre in i skogen.

På något vis fann hon den rogivande och vacker trots mörkret.

Bland gläntorna låg dimman tät men lovade ändå om bättre väder.

Dixie var försiktig.

Men nyfikenheten var stor så hon sökte sig allt längre in.

Skogens ljud var främmande.

Men hon såg i omkring.

I träden bodde det mindre djur om ivrigt hoppade mellan grenarna och pysslade med sitt.

De verkade totalt ofarliga.

En och annan hjort skymtade hon också.

På något sätt fann hon ett lugn inom sig.

Hon kom sedan till en stor glänta där timman var så tät att det inte gick att se någonting.

Ett svagt sken av en brun nyans gav ljuset mellan träden.

Dixie fann det otroligt vackertoch trollbindande.

Plötsligt såg hon en rörelse i diset.

Stelt fäste hon blicken och backade några steg.

En silhuett av en häst uppenbarade sig i dimman.

Den långa manen rörde sig sakta med i vinden.

Det såg ut som om hästen dansade.

Hon hörde inte ett ljud eller kände inte en doft när skuggan tornade upp sig allt mer.

En elegant svart skugga av en ganska välbyggd häst uppenbarade sig allt mer där den lekte i diset.

Varje rörelse var vacker och Dixie kunde inte tro sina ögon.

En lång stund såg hon på den dansande svarta skuggan.

Lika snabbt som den uppenbarat sig så försvann den.

Dixie stod kvar en bra stund innan hon konstaterade att hon måste sett i syne.

Dixie fortsatte sin upptäcktsfärd och stannade vid en bäck för att dricka.

Hon skakade av sig sin synvilla ganska snabbt.

Efter bara några klunkar hörde hon en kvist brytas av och höjde huvudet spänt.

Oroligt såg hon mellan träden.

En doft av våt päls och gräs kom allt närmare och snart såg hon att någon närmade sig mellan träden.

Ett djur hon aldrig sett maken till innan.

Det var mörkbrunt i färgen och gick sakta emot henne med några fnysningar.

Det påminde inte om något annat.

Dess tjocka päls rörde sig i takt med varelsen som vädrade hennes doft, men den såg inte ut att vara speciellt snabb så hon skulle lätt undkomma om den var farlig.

Varje steg djuret tog gav en lätt duns i marken som talade om att den var tung.

Djuret stannade ett par meter ifrån henne och gav ifrån sig ett rytande.

Dixie fick känslan av att det var dags att fly.

Hon vände snabbt och satte av i galopp.

Djuret följde efter henne mellan träden och hann snart ikapp henne.

En ilande smärta i hennes bakben kom och hon insåg att varelsen planerade henne som middag.

Dixie slog bakut och djurets tänder lämnade ett blödande sår.

Hon sprang allt vad hon kunde men såg besten hålla jämna steg med henne.

Den röt igen och Dixie svängde tvärt åt höger för att snart se en mindre äng.

I öppen terräng kunde hon fly snabbare.

Bara hon hann...

Djuret bet henne ännu en gång och verkade ännu mer hungrig efter lukten av blod.

Nu var det bara några meter kvar till fältet och Dixie slängde en blick bakåt när hon nådde gräset.

Hon skulle just öka farten när ett omkullfallet träd kom i hennes väg.

Dixie hann inte reagera och snubblade över det.

Med en duns föll hon till marken och hann tänka att nu skulle besten kasta sig över henne och slita henne i stycken.

Hon kände dunsarna i marken och rädslan steg inom henne.

Hon väntade bara på att känna djurets tyngd över sig.

Men det kom aldrig.

Istället hörde hon ett ilsket skri.

Så rått och genomträngande men ändå påminnande om en gnäggning.

Dixie tittade upp och trodde inte sina ögon.

En svart hingst kastade sig över det stora djuret utan att tveka.

Likt en varg som fäller sitt byte gav sig hingsten på sin motståndare.

Hans ögon glödde av ilska och öronen pekade rakt framåt.

Det bruna djuret föll i marken och hingsten kom snabbt på fötter.

Snabbt vände han runt inför nästa attack.

Varje muskel i den mycket vackra och välbyggda hingsten spelade.

Med all sin kraft stegrade sig hingsten framför det stora djuret som fortfarande låg ömtöcknad ner.

Hingsten frustade ilsket och slog ner sina framhovar på djurets huvud.

Dixie fick en stor rysning i hela kroppen när bestens huvud krossades under hingstens hovar.

Hingsten fnös och kollade på djuret innan han lugnt skrittade fram till Dixie som inte rest på sig ännu.

" Är du oskadd? frågade han vänligt.

" Ja... Jag tror det!" Fick Dixie fram skräckslaget och såg på hingsten.

" Så bra, akta dig för björnar. De ser rätt harmlösa ut men har en styrka och hunger utan dess like. " sa hingsten vänligt och hjälpte henne upp.

" Jag har aldrig mött någon tidigare... Tack för att du räddade mig..."

" Så lite så... Återvänd till din hjord nu.. " sa den svarta hingsten och började att ge sig iväg.

" Jag har ingen... " suckade Dixie.

Hingsten stannde tvärt och snodde runt.

Han såg på henne med stor förvåning.

" Ett vackert ungt sto som du?"

" De jagade iväg mig för att jag trotsade ledarstoets dotter..." svarade Dixie.

" Antagligen för att du lätt skulle kunna ta hennes plats." sa hingsten. " Men tillhörde inte du Avantis hjord? Har för mig att jag sett dig innan där borta..."

" Stämmer..."

 " Då förstår jag... Blev lite fundersam när jag såg dig ensam i skogen imorse..."

Dixie anade skarpt att hingsten var silhuetten i dimman.

" Var det du som gömde dig i skogen för några dagar sedan?" undrade Dixie.

" Jo, min närvaro här ställer bara till problem. Så håller mig undan"

 " Då är vi två..." Suckade Dixie.

" Du vet inte vem jag är? Eller liknar?" Hingsten såg på henne med sina bruna ögon.

" Du är den hingsten som Dunder och hans ston såg och förknippade med Colorado..." svarade Dixie lugnt.

Hingstens öron for bakåt när hon nämnde Colorado.

" Precis..." sa hingsten. " Men du är inte rädd för mig?"

" Nej, om du varit elak skulle du aldrig rädda mig från björnen... " sa hon bestämt. " Frågan är bara vad som händer nu?"

" Jag gillar dig! Du är annorlunda!" sa han vänligt. " Kom så tar vi oss lite att äta..."

Hon följde med hingsten som tålmodigt gick sakta ut på fältet.

De betade under tystnad men hon lade snabbt märke till hans vaksamhet.

Han tog en repa gräs, höjde huvudet och tuggade den medan han såg sig om sedan tog han nästa repa gräs och gjorde likadant.

Han var speciell, det märkte Dixie direkt.

De sade inte mycket alls men det behövdes inte även om hon hade många frågor.

Dixie var mest förundrad över hans mod gentemot björnen.

Hela eftermiddagen betade de tillsammans.

Hingsten gav henne trygghet.

På något vis.

Ändå visste hon inte ens hans namn.

Och han var det vackraste hon någonsin sett.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att ta med en stor nypa salt ;-) Dressyrryttaren: Ryttare som tycker om fasta ramar, gärna trä i form av en sarg och helst med ett tak över. Naturen -inklusive hagvistelse- kan vara farlig och något som hästen inte bör vistas i utan boots, skydd, ...

... och kommit på att här är ett väldigt bra ställe att skriva ner allmänt babbel, tankar och ja exakt ingenting emellanåt. Ska vi börja om på ny kula? Eller fortsätta där jag slutade? Stora delar av mitt liv finns här, nedskrivet. Delar som ä...

  Hello! Still alive!  Men är sjukt trött på denna vinter!  Hade en så stor förhoppning nu i helgen att nu smälter det vita lappmöglet bort...  Tills nu ikväll....  Är nog snart 10 cm på backen igen.  Och jag som tänkte att jag snart ...

 ...ger upp...  Min dator har kraschat igen. Är det typ 5:e gången nu? Vad gör jag för fel lixom?  Så Sorry Becca att dina mejl inte blivit besvarade men mitt lösenord är borta... :( Ska fixa det så fort det lugnat sig lite här.   Kän...

Detta med rubriker... jag är värdelös på det! Jamen försök själva att komma på nån bättre rubrik då?! Eller trodde ni att jag skulle vara kreativ och skriva en berättelse som heter Glasverandan ? Nja.... om sanningen ska fram så har jag ett glas...