Idag

är det exakt sju månader sedan jag satt uttråkad och tänkte starta en liten blogg med en enda uppgift som var att reta min syster och bevisa för henne att jag KAN om jag VILL!

Vad hände?

Jo jag är en liten bloggnörd!

Hade inte planerat detta alls haha tänkte mer att det kunde bli en kul grej en månad.

Men jag måste erkänna att det är bra med bloggen.

Man kan skriva av sig och sedan gå tillbaka till tidigare händelser i livet. De finns alltid kvar!

Som en offentlig dagbok.

Givetvis hamnar inte allt här på bloggen, men en stor del.

Och så har jag ju lärt känna ( eller vad ska man säga? ) en helt fantastisk tjej som verkligen vet vad det innebär att kämpa med sina mål!

Jösses vad jag beundrar den tösen som ger allt för att lyckas även om vägen är svår!

Det är jag stort imponerad av.

Hennes blogg ger även en massa skratt så kolla in den!

Finns en länk under " Annat Kul" till vänster här.

Beccas fina blogg!

Nej nu är Manda sjukt trött på att ligga i sängen och stirra på väggen.

Haha redan efter ett par timmar hur tusan ska detta sluta?!

Jag är så uttråkad och rastlös att jag konstaterat att i mitt rum finns det åtta fläckar av okänd härkomst på mina väggar, jag borde dammtorka oftare samt att det kanske är dax att byta ut Nalle Phu-gardinerna efter x antal år.

Njae de kan få vara kvar förresten :D

Men jag fick hjälp att ta mig till soffan och tvn i alla fall.

Så nu ligger man här och käkar godis och tänker mycket på det jag berättade i föregående inlägg.

Att saker och ting kan förändras så snabbt.

Men samtidigt är jag förvånad över sammanhållningen i systers vänskapskrets.

Killar är oftast bökiga och stökiga mot varandra.

Tuffa och Matcho ( tror dem )

Men nu sitter det en hel drös här nere i köket och samtalar med varandra på ett vuxet och moget sätt.

( De är här för att Nicke tyckte synd om mig att vara ensam och för att Caitlin behöver sina hästar )

Trots deras röster så är det en tryckande tystnad.

Det märks att de inte är kompletta utan Danny.

Caitlin försvann direkt ut med Sky, hon hämtade tränset i stallet innan hon hämtade hästen och försvann.

Jag förstår henne.

Mja det är verkligen en sorgsen dag idag.

Nej nu kommer Rickard och Jim tillbaka med pizza.

Hejs så länge!

Inget roligt inlägg alls detta.

Det går bara utför typ haha...

Deprimerande rubrik va?

Jag ber om ursäkt för det men min hjärncell kom inte på något annat och dessutom är det dagens status!

Ta fram näsdukarna och sätt er ner.

Jag har inga glada nyheter alls idag

Vi kör väl igång då.

Skadad!

Japp, här blir det inte alls full rulle på ett tag.

Igår på träningen så var Sirocco på världens sämsta humör.

Han skulle testa mig till max!

Jag kämpade som en blå liten gris med att i alla fall få honom att hoppa över ett 50 cm krysshinder men nej då, här ska vi lägga oss ner på marken istället.

Så arg som ett bi gör jag det sista försöket.

Galopp.

Driver på honom och peppar honom att nu ska vi hoppa!

Han spetsar öronen,

Ökar takten,

Länger stegen.

Tar sats.

Och tvärnitar medan han kastar sig åt sidan.

I Slow Motion flyger jag rakt ner över bommarna med ryggen först.

Känner smärtan komma direkt och inser nu att jag kan inte röra mig.

Leena kommer som ett skott och säger åt mig att ligga helt stilla medan hon försöker få fram telefonen.

Sirocco kommer fram till mig och snusar lite lätt på mig som om han skulle be om ursäkt (eller rädda sin ranson av kvällsmaten)

Men så ont som jag har så kommer tårarna. Leena ringer sin man Micke som kommer i ilfart.

Han konstaterar snabbt att det är dax att tillkalla ambulansen.

Så han ringer dit innan han ringer mamma och pappa.

Jag samåkte med Elin till träningen igår nämligen.

Pappa kommer innan ambulansen, tack och lov att han var först på plats för min mamma kan vara ganska överbeskyddande när det gäller hästarna och oss.

Han gör samma bedömning som Micke.

Jag ska inte röra en fena trots att bommarna gör svinont under mig.

Jag babblar på om att det är viktigt att komma upp på hästen igen och att han måste skrittas av ordentligt!

KOLLA HUR DET GICK MED HANS BEN OXÅ!!!!

" Amanda, Sirocco är helt okej, men inte du! Vi tar hand om honom!" säger Leena.

" Meeen kolla honom! Han kanske är chockad eller vridit till sitt skadade ben igen!"

" Nej, han är precis som vanligt... Just nu nafsar han på Elin" säger min far.

Okej...

Ambulansen kommer.

Två karlar som lägger mig på en bår och säger åt mig att ligga helt stilla.

De undersöker det ena och det andra och sätter på mig nån krage.

Jag bärs till Ambulansen och in på sjukan.

Hopp, efter röntgen och skit så konstaterar dem att jag fått en hård smäll över svanskotan och några nerver som blivit ordentligt skadade.

Kul!

Ingen ridning på minst en månad!

Sen måste jag vila, och ta det lugnt.

Jag får inte lyfta, inte sitta, inte vrida mig.

Typ bara käka smärtstillande och se dum ut.

BLÄÄÄÄ!

Hmm ja, ja... det har gått sjukt fort fram med Felizia så hon kan behöva en paus.

Nu ska jag bara hitta någon som kan motionera Sirocco åt mig.

Det är inte det lättaste då han är som han är...

Och då tänker ni att jag kan be min syster.

Nej, inte just nu...

Vilket leder till nästa ord i rubriken.

Sorgsen.

Efter allt lugnat ner sig igår på sjukhuset så ringer vi Caitlin.

Klart att hon måste veta vad som hänt.

Efter många signaler svarar en sammanbiten Jim.

Jag förklarar att jag ligger på Sjukhuset efter att ha trillat av hästen men jag lever.

Han är väldigt fåordig.

"Skojjar du?" frågar Jim.

" nej, man skojjar inte om såna saker... Får jag snacka med Caitlin?"

"Asså, det har hänt en grej... " suckar Jim lågt. " Jag vet inte om hon kan prata..."

" Va? Vad?"

" Vänta!"

Okej... Jag hör de andra i bakgrunden, Ragge, Micke, Rickard och Nicke.

De snackar tyst med varandra innan Caitlin tar telefonen.

" Manda, vad har hänt?" Jag hör direkt att hennes problem är större än mina just nu.

" Inget allvarligt! Vad har hänt hos dig?"

"Kan du komma till Jim? Nicke kan hämta dig.."

" Nej, jag ligger på sjukhus, jag trilla av Sirocco...Inget allvarligt mer än att ryggen fick ett par smällar!"

" Herregud! Amanda! Shit! Lever du? Vad hände?"

" Han vägrade på ett hinder bara. Men vad är det som har hänt hos dig?"

En djup suck hörs och jag förstår att det är något som verkligen är hemskt.

Caitlin är tyst en stund.

Jag är lite förvånad över att Jim är hemma för han skulle ha jobbat.

" Amanda... Det är Danny... " Säger en gråtande Caitlin. " Han lämnade ett avskedsbrev och försvann i Volvon. Vi hann inte åka efter honom förrän det var försent..." säger hon sakta med gråten i halsen. "Polisen ringde igår kväll och sa att min bil är inblandad i en dödsolycka..."

Tystnaden är total.

" Men... Varför?"

får jag chockat fram utan att tänka på att det är asjobbigt för Caitlin att bara nämna det här.

" Han orkade inte längre... Jag tror det stod att det berodde på Cancer... Du ska få läsa brevet sen. Ska jag komma till dig?"

Åh, älskade syster yster.

Så omtänksam.

Hennes bästa vän finns inte mer och ändå frågar hon om hon ska komma!

Jag svarade bara att hon skulle krama om Jim och de andra och finna stöd och tröst hos dem.

Jim och Caitlin körde hem mig från sjukan i morse.

De är medtagna, utmattade och väldigt sorgsna bägge två men så omtänksamma.

Jag fick godis och blommor samt fick jag låna Jims hårddisk med 10.000 filmer på!

Jag är glad att de har varandra just nu.

Ingen av dem viker från den andres sida och de är som ler och långhalm.

Allting känns så overkligt.

Jag förstår det inte.

Jag önskar bara att detta är en dröm som jag kommer att vakna upp ur alldeles strax.

Tyvärr är det inte så.

Jag är så ledsen för Dannys skull, även om han och jag inte stod varandra så nära som han gjorde med Jim och Caitlin.

Det kommer att bli en svår tid nu framöver.

Skamsen.

Över att jag kanske inte räcker till för att kunna stötta min syster till 120% just nu.

Dels har jag jobbet, skolan och hästarna.

Sen skadan.

Jag vet inte vad jag ska säga eller göra för henne.

Mer än att finnas där.

:(

Ta hand om varandra därute och krama dina vänner varje dag!

Puss.