Denna novell har min syster skrivit som en svenska uppgift när hon gick i skolan, typ på 1800-talet ^^

Nej men seriöst så är det något av det bästa jag läst på länge, och det sorgligaste.

Så nu skojjar jag inte, fram med näsdukarna!

Den handlar om en ung tjej och hennes bror samt deras vän som tvingats till ett liv på gatan för att undvika drogerna på ungdomsanstalter och våldet i fosterhemmen de alla har erfarenheter av.

Men detta får mig att tänka efter rejält.

Jag har tillåtelse att publicera denna på min blogg.

Kram på er // Amanda!

Stockholmsnattens Skuggor

Det är mörkt och kallt medan snöflingorna faller från den svarta himlen.  Vinden blåser lätt så vi sitter på trappan till  portuppgång 21 D på ett bostadshus i väntan på att någon som kan koden kan öppna dörren.

Tätt tillsammans sitter vi för att hålla den lilla värmen som finns.

Det är jag, min storebror Jakob och våran vän Markus.

Vi är dem som finns kvar.

För att överleva kämpar vi tillsammans.

När våra föräldrar svek oss och lämnde oss i lagens händer gick allt utför.

Vi är vad samhället kallar problembarn.

Problembarnen som alla har gett upp hoppet om, det är därför vi lever på gatan.

Det finns ingen hjälp att få, inget hem att söka.

Framtiden är oviss och frågan är om vi kommer att överleva denna vintern då kylan och svälten kommer att ta våra liv så småningom.

Men någonstans inom oss finns glöden.

Den brinner i våra sinnen och hjärtan tillsammans med hoppet.

Hoppet om att vi en dag kommer att vakna upp ur mardrömmen, slippa gömma oss i stadens skuggor och kunna ha tak över huvudet och mat på bordet.

Vi är inte giriga och begär inte en lyxvilla med pool och ett fett bankkonto. Nej vi skulle vara så nöjda med en liten trång lägenhet med värme och ett kylskåp att fylla efter dagens arbete.

Så kommer det inte att bli för oss.

För vi sitter på trappuppgång 21 D :s porttröskel och huttrar i kylan.

Vi tre.

Min bror Jakob, min Markus och jag,-

Varje dag och natt är en kamp för oss att finna en matbit. Med mat kan man överleva men det är den svåraste varan att få tag i på gatorna, så enkelt det vore om man bara kunde gå in i en affär och kunna betala för det man vill ha.

Vi vet att stjäla är fel, men vi har inget val.

Men det vi oftast får tag på är ciggaretter eller droger, ibland blir begäret efter det magiska pulvret så stort att jag kan gå hur långt som helst för det.

Jag vet inte hur många män som fått röra min lilla kropp mot "betalningen" men belöningen är stor.

För ett par timmar kan vi segla in i våran fina värld.

Medans drogen sprider sig i våra kroppar och tar med våra sinnen till en helt annan plats än portuppgång 21 D.

Det är oftast sommar, vi befinner oss på landet där vi kan bada i en ljummen å, njuta av det väldoftande gräset och där leendena på våra läppar finns. Bortanför all kyla och svält.

Dit för oss det vita pulvret... Dit där inga bekymmer finns.

Plötstligt rycker Markus till. Han ruskar om Jakob och vi flyger upp.

Steg hörs i trappan och vi ber en stilla bön att dörren ska öppnas.

En äldre kvinna hinner knappt sätta ett steg utanför förrän Markus håller upp dörren åt henne.

Han bugar sig artigt och tar av sig sin keps.

Kvinnan klädd i en dyr päls muttrar något och slänger några småmynt i hans mössa.

Vi skyndar oss in i värmen och söker oss nedåt källaren.

Vi hittar ett olåst förrådsrum med en lampa i där vi slår oss ner.

Här slipper vi nattens kyla.

Jacob tar fram en halvrökt cigarett innehållande hasch. Markus ser storögt på den med sina gröna vackra ögon medan jag letar fram min svarta tändare.

Ett lugn i våra kroppar infinner oss. Inte lika starkt som det vita pulvret förstås men vi känner oss lyckligare ju fler bloss vi tar.

Ja denna natten kanske ändå kan räknas som en bra natt.

Tröttheten faller in och vi halvslumrar i källarförrådet.  Husets dunkel stör oss inte.

Men när ett skrik från en kvinna hörs så vaknar vi till.

Kvinnan skriker åt oss att ge oss av, i hennes ögon är vi bara slödder. Inte ens vatten värda.

Jakob drar upp mig på fötter, de känns som gelé men jag tvingar mig själv att följa med.

Med ett stadigt grepp så håller min bror min hand.

En siren hörs och snart ser vi ett blått sken blinka mellan husen.

Det sista vi vill är att Polisen ska få fatt i oss.

Då väntar fosterhem eller i bästa fall något ungdomshem.

Antingen en tillvaro fylld av slag och hårt arbete eller en inkörsport till de tunga kriminella gängen.

Vi väljer våran frihet!

Det är det enda vi har kvar.

Barnen som ingen vill veta av...

En hund skäller och vi vet att den arga schäfern med lätthet följer våra spår i snön. Den morrande polishunden är ute efter blod denna kalla snöiga Stockholmsnatt.

Markus tar täten.

Vi springer ner mot tunnelbannan och känner snart bestens tänder i våra ben om vi inte skyndar oss.

Nerför trapporna och ner i underjorden.

För ett kort ögonblick är vi tre ungdomar som är sena till tåget.

Några i mängden.

Vi kastar oss in på ett strax avgående tåg. Ingen av oss vet vart det för oss och vi bryr oss inte heller.

Nästa hållplats stiger vi av. Lugnt och sansat.

Vi sätter oss ner mot den kaklade väggen och ser på alla människor som går förbi.  En del kastar några småslantar vid våra fötter, andra bara går förbi.

Våra magar kurrar av hunger men det finns inget att äta.

Den sista strimma av hopp dör sakta inom oss nästkommande timmar när vi inser att vi snart inte längre kan härda ut den kalla vintern och hungern.

Vi längtar alla bort till våran fina fantastiska värld som är så långt bort från Stockholmsnattens Skuggor du kan komma.

Markus gräver i sina fickor.

Han får fram ett leende när han finner en påse med det vita pulvret i. Han ler stort. Jakob ler ännu bredare.  Jag känner bara glädje.

Vi delar som alltid.

Sedan lutar vi oss tillbaka mot väggen.

Människorna runt oss flyter samman och värmen kommer allt närmare inom oss.

De gröna kullarna växer fram.

Solen skiner.

Allt känns bara.... Bra!

Jag vaknar halvt om halvt upp.

Jakob och Markus stirrar tomt ut i luften.

" För evigt!" upprepar Markus.

" Aldrig mer hunger och kyla!" säger Jakob.

" Vi tre tillsammans i Paradiset.." Jag hör min egna röst.

Vi tar varandras händer.

Även om inga mer ord sägs så har vi fattat vårat beslut.

I denna världen kan vi aldrig bli lyckliga.

Kanske i nästa, om inte annat så får vi hoppa än en gång.

Skrattandes, berusade av det vita pulvret och orädda springer vi genom stadens gator medan snöflingorna färgar marken vitare.

Ljus kommer från gatulyktorna och några förbipasserande bilar då Stockolmsnatten börjar återgå i gryning och staden vaknar till liv.

En ny dag med nya möjligheter för de flesta.

Vi är inte rädda när vi når en av broarna i den södra delen av staden.

Kylan biter våra ansikten och rosenröda kinder.

Vi tittar ner.

Där nere går tågen bort från Stockholms Elände, bort från allt.

Där nere är vägen till Paradiset.

Med stadiga steg så klättrar vi upp på räcket på bron.

Återigen tar vi varandras händer.

Vi ler mot varandra och ser i varandras ögon.

" Jag är inte rädd! Känner ni doften av ängarna?" Säger Markus.

" Solens ljus skymtar och väntar på oss!" Säger jag.

" Låt oss flyga till Paradiset..."

Orädda och med ett leende så ta vi steget ut i den kalla luften.

Snart är vi framme.

Vi faller med snön och blir endast tre ytterligare Skuggor i natten.

Tyngdlösa som vi är ser vi ljuset.

Sedan är vi bara tre skuggor som ligger där nere bland tågspåren.

Våra kroppar blir kvar i denna världen men våra själar kommer alltid att befinna sig i vårat Paradis och våra magar kommer aldrig mer att kurra efter hunger.

 

Caitlin

15 november 2013 17:35

Haha du lade verkligen ut den också:P Att du kunde skriva av min handstil är ju förvånansvärt!

Pöss

http://NotFadeAway.bloggplatsen.se

Amanda

15 november 2013 18:38

I´m Just AWESOME!

 

Becca

15 november 2013 18:22

nej! Kom tillbaka! Jag kan ge er allt! Usch..Lite så man tänker..
Han kan verkligen skriva... CAITLIN!? Vi hungrar efter nästa novell?!
Hehe..
Kram på dig och KOMMENTERA MIN BLOGGE!

Amanda

15 november 2013 18:39

Faktiskt, jag grät när jag läste den första gången. Varför kunde de inte få ett bra hem istället?

Haha jag ska söka igenom hennes grejjer! Passar mig utmärkt att göra nu när jag är sjuk!

Kram!
Jag ska ! MASSOR!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att ta med en stor nypa salt ;-) Dressyrryttaren: Ryttare som tycker om fasta ramar, gärna trä i form av en sarg och helst med ett tak över. Naturen -inklusive hagvistelse- kan vara farlig och något som hästen inte bör vistas i utan boots, skydd, ...

... och kommit på att här är ett väldigt bra ställe att skriva ner allmänt babbel, tankar och ja exakt ingenting emellanåt. Ska vi börja om på ny kula? Eller fortsätta där jag slutade? Stora delar av mitt liv finns här, nedskrivet. Delar som ä...

  Hello! Still alive!  Men är sjukt trött på denna vinter!  Hade en så stor förhoppning nu i helgen att nu smälter det vita lappmöglet bort...  Tills nu ikväll....  Är nog snart 10 cm på backen igen.  Och jag som tänkte att jag snart ...

 ...ger upp...  Min dator har kraschat igen. Är det typ 5:e gången nu? Vad gör jag för fel lixom?  Så Sorry Becca att dina mejl inte blivit besvarade men mitt lösenord är borta... :( Ska fixa det så fort det lugnat sig lite här.   Kän...

Detta med rubriker... jag är värdelös på det! Jamen försök själva att komma på nån bättre rubrik då?! Eller trodde ni att jag skulle vara kreativ och skriva en berättelse som heter Glasverandan ? Nja.... om sanningen ska fram så har jag ett glas...