Sjätte och sista delen av denna lilla novell.

Kommer Pontiac att lyckas med sitt uppdrag och hur kommer det gå för Dixie?

Är det slutet eller början på något nytt för vildhästarna?

Läs och njut.

// Amanda

Pontiac började att tappa sitt tålamod.

Dixie som hade valt att stanna hos hingsten istället för att följa med Avantis hjord, märkte det allt mer.

Han blev mer lättretlig och rastlös.

En morgon väckte han henne.

" Idag är det dags!" sa Pontiac. " Jag vill att du återgår till Avantis hjord. Du är tryggare där vännen!"

" Nej jag vill inte lämna dig!" sa Dixie.

" Och jag vill inte förlora dig!" svarade han.

" Men hur vet du att det kommer ske just idag?"

" Känn efter ordentligt..."

Dixie slöt ögonen i morgondiset.

Stämningen i luften var tung, och en aning deprimerande.

Hon lyssnade noga och långt över bergen var fåglarna upprörda.

Men runt dem var allt tyst.

Så tyst att det var skrämmande.

Tystnaden bröts av ett högt, isande skri fullt av raseri.

Kalla kårar gick genom Dixie när hon hörde Avanti svara på utmaningen.

Pontiac sade åt henne att söka sig till mitten av hjorden utan att göra väsen av sig.

Han följde henne nästan ända fram till Avantis hjord, gav henne en kärleksfull buff innan han försvann.

Dixie sökte sig in bland stona som darrade av skräck. De stirrade alla mot skogsbrynet där skriet hade kommit ifrån.

Längst fram stod Avanti och ett tiotal andra hingstar beredda att ta striden.

Några kvistar bröts inne bland träden och snart uppenbarade sig en liten hjord av ston.

De var så utmärglade att varje ben i kroppen syntes på dem.

De var även extremt smutsiga, många av dem rejält skadade och haltade.

Synen av de 10 stona var hemsk.

Afrodite slingrade sig ur tryggheten och sprang dem till mötes.

Knappt hade hon hunnit fram innan skriet hördes igen och från ena sidan av skogen kom han.

En kopia av Pontiac men knotigare i kroppen.

Lika svart och ögonen glödde ur hingsten.

Från näsborrarna rann det blod och öronen var tätt bakåtstrukna.

Hingsten ångade av svett den ganska kyliga morgonen.

Hans blick var fäst på Afrodite som sällade sig till sina magra vänner.

Colorado slängde en blick åt Avanti och de andra hingstarna.

Den gamle Legenden insåg lika snabbt som Dixie att ingen av dem skulle utmana honom.

De var stelfrusna av skräck.

Så Colorado tog sikte på Afrodite.

Med bestämda steg sänkte han huvudet och travade mot henne.

Dixie tyckte han påminde om den ilskna buffeltjuren.

Men hon undrade var Pontiac höll hus?

Inte en skymt av honom fanns.

Däremot skymtade hon rovdjur i skogsbrynen. Gråa vargar som spänt iakktog vad som skulle ske.

Deras närhet fick stämningen att bli ännu mer hotfull.

Afrodite darrade men lade öronen bakåt mot hingsten där hon stod med stona.

Dixie insåg snart att ingen skulle komma att försvara Afrodite.

Så hon tog sig ut bland stona och använde sin snabbhet för att hinna före Colorado till Afrodite.

Hon slöt upp vid stoets sida och lade öronen bakåt.

Den svarta hingsten stannade och synade henne nogrannt.

Hans ögon skar igenom henne men Dixie vek inte en tum.

Colorado frustade och verkade fortfarande inställd på att Afrodite var målet.

Pontiacs skri som var identiskt med den gamles hördes.

Med spetsade öron kom Pontiac ut ur skogen från väster.

Han inbjöd en gamle hingsten till en strid på sitt lekfulla sätt.

Glatt travade Pontiac till Dixie och Afrodite.

Han ställde sig framför dem och skrapade med framhoven i marken,

De två hingstarna såg på varandra med sådant hat så det kändes igenom hela omgivningen.

Colorado började nu att tugga fradga medan han gnäggade ilsket men lågt.

Pontiac svarade endast med en frustning.

Den äldre hingsten gav av ett skri av ilska och hat innan han slängde sig över Pontiac i sitt vansinne.

Pontiac mötte den äldre utan att tveka.

De stegrade sig mot varandra och högg efter den andres hals.

De slogs på samma sätt och det gick inte att undgå att de delade samma blod.

Colorado var ursinnig men Pontiac verkade inte gått in i det han förklarat för Dixie innan.

Än så länge var det en lek för den yngre hingsten som uthålligt kunde undkomma den äldres anfall.

Dixie insåg snart att Pontiacs mål var att leda Colorado bort från hjorden.

Tillsammans med Afrodite stod hon kvar.

Hingstarna slogs och sparkades mot varandra medan de kom allt längre ifrån hjorden.

Colorado verkade bara se Pontiac, och det faktum att hans motståndare bara lekte med honom gjorde honom ännu argare.

Dixie såg till slut hur Pontiacs öron åkte bakåt och hingsten tände till.

Dimman gjorde än en gång att bara skuggorna syntes av hingstarna.

Pontiac vräkte sig mot den gamle och fick tag i hans strupe.

Med all sin kraft så stegrade sig Colorado, men Pontiac hängde kvar då de båda föll till marken.

Snart syntes det i skuggorna hur de kom på fötter.

Det blev allt svårare att urskilja vem som var vem.

Ilskna frustningar och dunsar hördes allt mer.

Sedan blev allt tyst.

Inte ens vindens sus gick att höra längre.

Ett iskallt skri av vrede ekade över ängarna.

Så rått att både Dixie och Afrodite hoppade till.

Ett segerskri som talade om att striden var över var vad det var.

Spänt väntade de på vem som skulle uppenbara sig i dimman.

Ett gläfsande och morrande hördes.

Dixie såg vargflocken se sin chans till middag och rusade mot samma ställe där hingstarna hade försvunnit.

Ett morrande och skällande ekade snart då bestarna slet förloraren i stycken.

En silhouett syntes.

Hästen haltade rejält och andades tungt.

Sakta sakta blev bilden tydligare men än så länge var det omöjligt att se vem det var.

Dixies hjärta bankade allt snabbare.

Ju mer hon såg av hingsten desto mer övertygad blev hon över att den gamle hade vunnit.

Men när han höjde huvudet och gnäggade lågt så visste hon att Pontiac hade lyckats.

Hon galopperade dit och lade sin hals jämte hans.

" Min modiga Dixie.." sade han.  " Du ensam var den enda som försvarade Afrodite, det bevisar bara hur modig och stark du är!"

" Jag är bara glad att du lever..." sa Dixie.

Tillsammans återvände de till de andra.

Avanti och de övriga bara stirrade på Pontiac medan de backade undan några steg.

Nu var Pontiac den som på egen hand dödat den store Colorado, och det utan att tveka.

Utan tvivel skulle Pontiac kunna göra som sin far.

Ta alla stona och försvinna.

Men Pontiac gick till de avmagrade stackarna.

Vänligt hälsade han på dem var och en innan han presenterade Dixie för dem.

" Ni är fria nu, antingen söker ni era egna hjordar eller så stannar ni hos mig och Dixie..."Sa Pontiac.

" Du har funnit ditt perfekta sto, kära vän. Vi kommer alltid att vara trygga under ditt beskydd och hennes visdom och mod!" Sa en av fuxarna.

Pontiac såg på Dixie.

" Vill du?" Undrade han.

" Så klart! Tillsammans är vi starka"

Dixie såg mot Misty som bara log åt henne när hon gick före de 10 stona bort från Avantis marker.

Lorelei såg mer än förvånad ut.

Hur kunde Dixie bli ett ledarsto för världens mest omtalade hjord när hon själv bara fick bestämma över en skimmelhingst?

Fåglarna i skyn skrek ut att nu hade vildhästarna en ny kung.

Colorado var dödad av sin egna son som nu får all makt och respekt.

Dixie visste dock att Lorelei skulle ställa till det förr eller senare men nu låg största fokus på att se till att de 10 stona kunde få äta sig mätta och starka.

Några av dem var fortfarande unga och de andra slaget äldre, men alla mindes de Pontiac och sade gång på gång att de visste att han en dag skulle rädda dem.

Pontiac och Dixie fann en helt underbar plats att befinna sig på.

En djup men inte ström å rann igenom två fält som hade underbara kullar och hur mycket gräs som helst att äta.

Det fanns skyddande träd och gott om skugga.

Det tog hela sommaren innan stona kom i form.

Dixie älskade verkligen att se dessa vackra ston återigen blomstra.

Misty hade haft rätt, Colorados ston var de allra vackraste på jorden och nu var de lyckliga under Pontiacs beskydd.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att ta med en stor nypa salt ;-) Dressyrryttaren: Ryttare som tycker om fasta ramar, gärna trä i form av en sarg och helst med ett tak över. Naturen -inklusive hagvistelse- kan vara farlig och något som hästen inte bör vistas i utan boots, skydd, ...

... och kommit på att här är ett väldigt bra ställe att skriva ner allmänt babbel, tankar och ja exakt ingenting emellanåt. Ska vi börja om på ny kula? Eller fortsätta där jag slutade? Stora delar av mitt liv finns här, nedskrivet. Delar som ä...

  Hello! Still alive!  Men är sjukt trött på denna vinter!  Hade en så stor förhoppning nu i helgen att nu smälter det vita lappmöglet bort...  Tills nu ikväll....  Är nog snart 10 cm på backen igen.  Och jag som tänkte att jag snart ...

 ...ger upp...  Min dator har kraschat igen. Är det typ 5:e gången nu? Vad gör jag för fel lixom?  Så Sorry Becca att dina mejl inte blivit besvarade men mitt lösenord är borta... :( Ska fixa det så fort det lugnat sig lite här.   Kän...

Detta med rubriker... jag är värdelös på det! Jamen försök själva att komma på nån bättre rubrik då?! Eller trodde ni att jag skulle vara kreativ och skriva en berättelse som heter Glasverandan ? Nja.... om sanningen ska fram så har jag ett glas...