Jaha efter inledningen så hoppas jag att ni kommer att få njuta av första delen på det här äventyret.

Den kanske är lite seg och utdragen men första kapitlet heter " Legenden" och här kommer svaren på några av unghästarnas funderingar.

I sinom tid kommer ni att lära känna berättelsens huvudperson (häst) men han dyker inte upp riktigt än och det ger er mer tid att lära känna lilla Dixie och hennes omgivning som snart kommer att förändras drastiskt.

Här kommer det lite mer perspektiv och mer lära känna karaktärerna i Avantis hjord.

// Amanda.

 

  Legenden

  

Dixie betade som vanligt för sig själv.

Det fanns några få riktigt gröna och smaskiga grässtrån redan nu.

Men de var få för att den sista snön just hade smält.

Vintern hade varit ganska svår och hård men de hade klarat sig ganska bra.

Våren närmade sig och det var alltid välkommet.

Snart skulle sommarens fölungar födas och de skänkte alltid nytt liv till flocken.

Stona gick med sina tunga magar och var ganska nöjda med att det varit lugnt den senaste tiden med faror.

Ingen av dem var särskilt smidig eller snabb längre.

Grässtråna var inte särskilt mättande men att finna de godaste fördrev tiden för Dixie.

Lite längre bort stod Lorelei och Milton tillsammans med de tre andra unghästarna.

Ingen av dem lade märke till Dixie som gick i sin egna lilla värld.

Plötsligt flög en skrämd fågel upp från ängens mark.

Dixie vaknade till med ett ryck och kastade sig åt sidan innan hon såg sig om och kände pulsen stiga.

Hon frustade till när hon konstaterade vad som just hände.

" Akta så den inte äter upp dig!"  Skrattade Lorelei. " Men de gillar nog inte benrangel..."  lade fuxen till och fick medhåll av de andra.

Men Dixie struntade i dem.

Hon orkade inte bry sig.

Aldrig svarade hon emot deras elakheter, utan hon låtsades som ingenting.

Framåt eftermiddagen så började Dixie fundera på var Misty befann sig. Hon hade inte sett till det äldre stoet alls på en bra stund.

Hon letade ett tag men inte någonstans kunde hon finna henne.

Oroligheten växte inom Dixie även om hon inte ville visa det.

Misty var trots allt den enda som Dixie litade på.

Det lilla gråa stoet gick flera varv runt hjorden för att få en skymt av Misty.

Misty hade aldrig bara försvunnit innan.

" Letar du efter något?" en vänlig men grov röst hördes.

Avanti hade märkt hennes sökande.

" Misty är borta..." Fick Dixie fram lite nervöst.

Fuxhingsten hade aldrig talat till henne innan.

" Ja, men hon kommer snart tillbaka. Misty berättade att hon kände på sig att något var fel. Fåglarna i skyn är oroliga, vi har inte sett till några rovdjur eller andra betesdjur på ett bra tag. Tystnaden hänger i luften" sade den stora hingsten med sin lugna röst.

" Vad menar du?" Dixie ångrade frågan direkt.

" Inget du behöver vara orolig för min vän, jag slår vad om att Misty kommer att återvända innan kvällen och då berättar hon för dig. Har du sett till Milton förresten?"

" De är borta vid träden..."

" Tack!"

Med högburet huvud och stadiga skrittande steg gick Avanti iväg.

Han frustade nöjt och hade sitt mål i sikte.

Dixie stod kvar.

Hon funderade på det hingsten hade sagt.

Det stämde faktiskt.

Oroligt flög fåglarna omkring, fram och tillbaka.

Inte en enda hjort eller buffel hade synts till på evigheter och de vanliga ljuden så som fågelkvitter hade inte hörts på flera dagar.

Misty hade alltid varit ett med sin omgivning och lärt Dixie att läsa av den.

Stämningen, varningar och även vädret kunde ha betydelse för om de hann söka skydd i tid eller inte.

Det gamla stoet hade många gånger varnat dem för åskan eller berättat att snön kommer.

Misty var speciell på det sättet.

Timmarna gick och inte en skymt av det äldre stoet syntes.

Avantis ord hade dock lugnat Dixie.

Hon gick ner till vattnet och drack.

Ån kom från skogen och mynnade ut på en av ängarna.

Dixie var något hundratal meter ifrån de första träden.

Hon drack av det friska vattnet och lät det släcka törsten.

Snart fick hon känslan av att vara iakttagen så hon såg sig om kring.

De andra i närheten var på långt avstånd så hon sneglade in mot träden.

Inte en doft kändes och inte ett ljud hördes från de mörka skuggorna.

Men känslan växte.

Hon såg in bland träden och tyckte att hon fick en skymt av en rörlig skugga.

Stelt spanade hon mot skuggan.

En glimt av något som reflekterade solen syntes bakom några träd ett par meter in i skogen innan en silhuett av något stort djur skymtades för att sedan försvinna.

Dixie var säker på att det fanns något inne i skogen.

Något som inte ville ge sig till känna.

Men vad?

Det lilla stoet stirrade mot träden på helspänn.

När ljudet av en kvist som bröts hördes hoppade hon förskräckt till.

Dixie var på gång att ge sig av när hon såg Misty komma ut från skogen.

Det vita stoet gick sakta och såg trött ut.

Misty kom ut på ängen och stannade till.

Hon såg inåt träden och snart fann Dixie ut att hon inte var ensam.

Bakom henne kom ännu ett sto.

Hon var mager och smutsig.

Varenda benknota stod ut på hennes guldfärgade lilla kropp och den gräddvita manen var lång och stripig.

Det lilla stoet var inte gammalt, men rejält halt på frambenet och torkat blod efter bett fanns överallt.

Hon hade inte haft det lätt.

Misty kom fram till Dixie och hälsade vänligt på henne. Det lilla stoet stod bakom skimmeln och såg rädd ut.

" Dixie, låt mig presentera Afrodite för dig!" sa Misty.  " Hon kommer att stanna hos oss och skulle verkligen behöva en vän just nu. Ni är nog mer lika än ni tror!"

Dixie hälsade på palominon och skymtade en vacker strimbläs på hennes huvud.

" Jag ska tala med Avanti, kan ni vänta här? Och håll de andra på avstånd!" Sade Misty.

Det gamla stoet lämnade dem och Dixie visste inte vad hon skulle säga eller göra. Främlingen stod blick stilla och hennes blick gick från vattnet till Dixie och sedan tillbaka till vattnet.

" Kom så dricker vi, det är riktigt gott vatten!" sa Dixie.

Palominon darrade när de gick ner till flodmynningen.

" Får jag verkligen?" undrade hon skrämt.

" Javisst, när du vill och hur mycket du vill..." svarade Dixie förvånat.

Afrodite sänkte huvudet och drack sakta.

Osäker som hon var så darrade stoet konstanst men Dixie stod lugnt bredvid henne.

En lång stund drack stoet som om hon aldrig sett så mycket vatten innan.

Sedan såg hon på Dixie.

 " Tack..."

" Du behöver inte tacka mig, vattnet är till alla... " sa Dixie.

" Jag har aldrig fått dricka mig otörstig innan..." sa Afrodite.   " Vem är det?"

Hennes huvud for upp och automatiskt backade hon undan.

Misty kom gåendes tillsammans med Avanti och Mirabelle.

" Ingen fara, det är Avanti. Han är jättesnäll!" sa Dixie när stoet sökte skydd bakom henne.

När hingsten närmade sig skakade palominon av skräck.

Avanti stannade och släppte fram Misty och Mirabelle.

" Välkommen hit lilla Afrodite. Vi kommer inte att skada dig och hoppas att du kan trivas hos oss!" Sa Mirabelle lugnt.  " Jag heter Mirabelle och jag ser att du redan träffat Dixie"

" Jag berättade om dig för dem" sa Misty. " Du är så välkommen hit till oss!"

Afrodite såg osäker ut.

" Trots... allt?" fick hon fram.

" Naturligtvis!" Sa Avanti. " Vi dömer ingen. Men det kanske vore bäst att du ligger lite lågt till de andra om ditt ursprung ett tag. Jag vill inte oroa mina dräktiga ston just nu..."

" Jag förstår... Tack!" sa Afrodite.

" Se till att ät dig mätt och vila ut. Jag lovar att du är trygg här..." sa Avanti.  " Och Misty, det kanske är dax att du berättar för unghästarna..."

" Ja, tiden är inne..." Svarade Misty tungt.

 

Avanti och Mirabelle återvände till de övriga.

Dixie upptäckte att Lorelei, Milton och de övriga tre var påväg mot dem.

Genast skulle främlingen inspekteras.

Lorelei granskade Afrodite med avsky medan de andra hälsade på henne.

Palominon tryckte sig mot Dixie allt mer när hon såg fuxens blickar.

" Du dömer återigen någon efter första anblicken Lorelei, jag har sagt åt dig att det inte finns någon mening!" sa Misty skarpt. " Afrodite kommer från en helt annan värld än vi och hennes erfarenheter är långt över våra"

Lorelei frustade och klippte med öronen.

" Välkommen då..." fnös hon irriterat.

" Afrodite, du får välja själv om du vill lyssna och rätta mig om jag har fel. Du vet ju mer än jag men jag måste berätta för de andra.." sa Misty.

" Om.. honom?" Afrodites skakningar började igen.

" Ja."

De andra såg på varandra, de förstod ingenting mer än ännu en av Mistys berättelser var på gång.

Det Dixie inte förstod var hur Afrodite kunde vara en del av den.

Misty tog ett djupt andetag.

" Ni väljer själva vad ni ska tro, men ni har ett levande bevis på att det jag kommer att berätta faktiskt existerar."

" Vaddå?" undrade Milton nyfiket.

" Afrodite här... Men vi kommer till det senare" sa Misty. " Jag vill att ni lyssnar och försöker att förstå.."

Det gamla stoet samlade sig.

Dixie insåg genast att det var svårt för henne att tala om det.

" För många många år sedan så inträffade händelser som fick oss alla att komma att leva i en stor skräck.

I början var det mer som ett rykte som spred sig snabbt mellan hjordarna i söder och ändå upp hit till Norr.

Ryktet om att det fanns något värre än den hungrigaste katten och de mest blodtörstiga vargarna. Något som inte ens vädrets makter kunde mäta sig med.

Ingen visste var han kom ifrån men snart skulle han ha skapat sig ett stort namn.

En hingst, svartare än natten och lika explosiv som det vildaste åksovädret.

Från ingenstans kom han.

Men något stod inte rätt till hos honom.

Det var inte marken eller stona som lockade honom till strid, utan det var blodtörsten inom honom som bestämde.

Så rasande att fradgan rann ur munnen tillsammans med blod ur näsborrarna kastade sig den unga hingsten in i strider med vem som helst.

Han var inte det minsta tveksam eller rädd.

Det var en lek i hingstens huvud.

Vig som en katt och snabb som vinden så vann han med lätthet sina strider.

Den fallna motståndarens ston såg sin hingsts sista andetag medan den svarta främlingen skriade ut sin seger.

Ett hest läte som gav dem kalla kårar.

Sedan synade hingsten stona.

Han valde noggrant ut de starkaste och vackraste stona i flocken.

De övriga lämnades åt sitt öde om han lät dem leva.

För varje dag växte hans hjord och snart var stona så vackra att bara åsynen av dem kunde få andra hingstar galna av lusten att ha dem hos sig.

Den svarta hingsten insåg snart att han kunde vända detta till sin fördel.

Medan stona visade sin närvaro öppet för den tilltänkta motståndaren så lurade hingsten i skuggorna.

Han såg sin fiendes svaga punkt och anföll.

Hingsten var lynning och hänsyslös, han gick inte igenom landet i någon speciell riktning utan bytte ofta kurs och kunde dyka upp var som helst.

Skräcken bland andra hästar växte.

När det även kom fram att hingsten inte flydde för något så blev det värre.

Det talades om att en vargflock en gång försökt sig på stona.

Ursinnigt så kastade sig hingsten in bland rovdjuren och likt en av dem slet han dem i stycken.

Efter ett tag hittade hingsten sitt ledarsto.

En väldigt klok och vänlig själ som föll offer för hingstens väg.

Det sades att hon var den vackraste av dem alla, och den enda som hingsten någonsin kunde visa den allra minsta gnutta respekt för.

Stoet var en palomino, så perfekt i proportionerna och hennes tecken var så väl utformade att de bara förskönade henne.

Hennes namn var Venus.

Hingsten fortsatte dock sin framfart.

Runt om i landet började nu rivaliserande ledarhingstar slå sina hjordar ihop för att kunna ha en chans mot den svarta djävulen som satte sådan skräck i omgivningen.

Men till ingen nytta alls.

När den svarta hingsten besegrat fem motståndare på samma gång så trodde vi andra att han snart skulle utplåna alla andra hjordar som någonsin existerat.

Att bara höra att han kanske var i närheten spred sig paniken och hjordarna tog till flykten.

Men så blev det tyst.

Ingen hörde någonting på flera veckor.

Frågorna var många.

Hur kunde en hjord på över hundra hästar bara försvinna ur tomma intet?

Var det bara ett fasansfullt rykte som spridit sig?

Eller var det bara en stor hemsk mardröm?

Det sades att den svarta hingsten försvunnit upp i bergen i norr med stona.

Utan förvarning.

Ingen vågade att ta reda på om så är fallet heller.

Men efter det så blev det lugnt och fridfullt här igen.

Däremot är det en av anledningen till att ingen besöker bergen eller ens skogen.

Colorado som hingsten hette är det mest fruktade som vi andra hästar känner till.

Även om ingen sett röken av honom eller de vackraste stona man kan tänka sig på över 15 år.

Ryktet säger att det var Venus som fått hingsten på andra tankar. 

Men ingen skulle få kunna hitta honom och ta hans ston.

Även om hans namn bara är en legend  "

 

Mistys berättelse fick alla unghästarna att rysa.

Även om de tvivlade.

" Så ingen har sett eller hört av den här snubben på hur länge som helst? Vad talar för att han ens lever?" sa Milton skeptiskt.

Misty såg på honom och sedan vandrade hennes blick till Afrodite.

" Bevisen finns närmare än vad vi kan tro..." sa Misty.

" Men då borde han vara gammal och gaggig nu, en lätt match för en hingst i sina bästa år!" sa Milton.

" Det finns ingen som är så dum att de ens tänker tanken på att utmana Colorado, hingsten har både list, styrka, snabbhet och viljan."  Misty såg på honom.  " Tänk inte ens tanken Milton!"

Skimmelhingsten frustade bara.

" Jag tycker bara att det låter som en fruktansvärt dålig legend!" sa Lorelei.  " Som ni skrämmer fölen med för att de inte ska tappa bort sig i skogen bland vargarna!"

"  Det avgör du själv min vän, men ni är inga fölungar längre och det är först nu som ni fått vetskapen om det här. Men jag har en anledning till varför ni fått veta detta just ikväll... " sa Misty.

" Och det är?" Lorelei var otålig.

" Jag!" sa Afrodite.

Fuxstoet såg på den lilla palominon med avsky och nedlåtenhet.

"Du?" fnös Lorelei.

" Ja" svarade Afrodite bara. 

" Jag är ett av hans ston, jag är faktiskt hans dotter.  Vi försökte fly från honom men tyvärr hann han upp oss ganska snabbt. Bergen förser inte sina invånare med tillräckligt med mat eller vatten bara så att man överlever.  Jag överlevde tack vare att... Misty dök upp" berättade Afrodite.

Dixie lade märke till att hon tänkte säga något helt annat men ångrade sig.

Loreleis min var ovanlig. Hon tvekade på Afrodites ord men funderade på om det kunde vara sant eller ej.

" Så du menar att i och med att du kom hit så kommer den där hingsten hit och ställer till det? Toppen!" fnös fuxen och gick sin väg.

Afrodite sänkte huvudet och sjönk ihop.

" Jag visste det..." sa hon bara.

" Bry dig inte om henne..." försökte Dixie trösta henne.

" Men hon har rätt... Han kommer att leta efter mig! Och när han finner mig så vet vi alla vad som kommer att hända"

" Se så... Nu ska vi inte förhasta oss!" sa Misty. " Nu ska vi se till att du får äta dig stark och frisk igen."

Dixie funderade länge på det hon fått veta.

Hon kunde inte ens tänka sig vilken skräck Afrodite måste ha levt med hela sitt liv och gjorde fortfarande.

Hon betade bredvid det lilla stoet hela natten.

Det enda hon lade märke till var att med jämna mellanrum så spanade Afrodite in mot skogen som om hon sökte något.

Dixie blev påmind om den konstiga skuggan bland träden hon sett innan men hon intalade sig själv att det bara var inbillning.

  

Tjosan!

Okej, vaddå semester?

Åk inte utomlands med en shoppinggalen morsa!

Jag vet inte hur många mil hon dragit med mig på senaste dagarna. Sen kommer man tillbaka till Hotellet och är helt totalt slutkörd.

Ja, då kommer de ytterst trevliga araberna som bor här och vill gifta sig med en.... Tack men nej tack!

( Fast jag tror att mamma flörtar lite med en av männen... de snackar jämt! )  Sccchhh it´s a secret!

Jösses vad trött jag är i mina små fötter! AAAAHHHHHHHHH de bara skriker efter massage!

Åååh fick världens gulligull sms av Nicke idag!

" Hej mitt hjärta!  Hmm jag ångrar lite att jag tyckte det var okej att du åkte iväg. För det var attans va jag saknar dig och ditt finaste leende. Det är astråkigt här hemma utan dig! Iofs har vi bytt motorn i Chevan nu, men ändå! Hoppas att du har det bra långt borta i Afrika. Puss på dig gumman och du... Jag älskar dig så väldigt mycket <3

Visst är han söt ibland?

Idag så tog jag en offline dag! Så ska bara lata mig i solen och dricka drinkar. Kanske bli klar med "novellen" med... Eller första delen.

Men summan av kardemumman är att jag lever iaf =)

Pusss!