Del två av min lilla novell kommer här och avsnittet heter Främlingarna.

Dixie och Afrodite hittar varandra lite mer, men Dixie anar att det finns något som hennes nya vän inte kan med att berätta.

Känslan av att något finns i skogen kvarstår och blir lite mer påträngande.

Men vad? Har det något med Afrodite att göra?

Milton tar med Dixie och visar henne en helt annan sida av sig själv och omgivningarna.

Det kanske finns något mellan dem?

Det är mycket som håller på att hända och mitt i allt dyker fem hästar upp med oroande nyheter.

// Amanda

     

Afrodites första natt hade hon spenderat oroligt.

Dixie hade försökt att lugna henne men förgäves.

" Mörker döljer faror!" hade den lilla palominon upprepat konstant.

Till slut hade hon somnat på grund av utmattning.

Den andra natten var lugnare.

Och det lilla stoet verkade bli starkare för varje dag men gnistan i hennes ögon var fortfarande borta.

När morgondiset lättade så betade de två stona sig mätta av det fuktiga gräset som verkade bli grönare för varje dag.

Den lågt stående solen värmde lite grann men lovade en vacker dag utan regn.

Dixie visste inte vad hon skulle säga riktigt.

Hon ville absolut lära känna Afrodite mer, men vågade inte ställ frågor på grund av rädslan att göra stoet ännu mer ängslig.

Men för varje dag lärde de känna varandra mer.

Dixie insåg snart att Afrodites största oro var att bli lämnad ensam.

Afrodite berättade mycket om sitt liv uppe i bergen.

Överfyllt av hunger, kyla och törst med en oberäknelig ledarhingst som vallade runt dem i cirklar.

Men ändå visste Dixie att det fanns något som palominon undanhöll för henne.

Något som Dixie anade kunde spela en stor roll.

De höll sig på avstånd från de andra.

Det var lugnast så.

Dixie ville undvika Loreleis nedlåtande kommentarer och de andras blickar.

De visste precis hur de skulle få någon med dåligt självförtroende att sjunka ännu lägre ner.

Men Dixie blev mäkta förvånad när hon såg Milton närma sig utan Lorelei och de andra i följe en vecka efter Afrodites ankomst.

Hingsten frustade en vänlig hälsning till dem.

" Vill ni följa med på en tur? Den här ängen börjar bli tråkig!" frågade han.

Dixie såg på Afrodite som verkade tveksam.

" Jag skyddar er och vi behöver inte gå långt!" sade skimmeln vänligt.

Afrodite såg på Dixie.

" Gå ni, jag skulle bara sinka er... " sade Afrodite.

" Du vet att jag inte lämnar dig ensam!" sa Dixie förvånad över sin bestämdhet.

" Jag kan gå till Misty... Jag behöver ändå tala med henne..." sa Afrodite.

" Kom nu Dixie!" Sa Milton med en lekfull min.

Tveksamt följde Dixie med honom.

De följde skogskanten en bit och snart kom känslan av att någon fanns där inne och iakttog dem.

Dixie försökte skaka sig av känslan men den hängde kvar.

Milton verkade desto piggare och bekymmerslös.

Nöjt frustade han till där han gick med högburet huvud och stolta steg.

" Har du varit någonannastans än på Ängen?" frågade hingsten.

" Nej, inte direkt..." svarade Dixie.

" Stackare! Det finns så mycket mer att se än de gamla stona hemmavid!" sa Milton.

Dixie svarade inte utan följde med honom med ett skutt över en liten bäck.

" Ibland önskar jag att man bara kunde sätta av i full fart över fälten och slippa alla måsten och ansvar! Bara känna sig fri!" sa Milton och stannade.

Hingsten blickade ut över ett vidöppet fält.

Dixie lade märke till de gråa regnmolnen i horisonten innan hon sneglade på hingsten igen.

" Hur menar du?" undrade hon.

" Tänk dig vi två, inga andra... bara sätta av utan ett mål!" sa Milton.

" Lorelei då?" sa Dixie.

" Hon? Det enda hon lever för är att hon är Avantis dotter och enligt henne gör det henne speciell... Du är mer äkta! Och hur mycket hon än smutskastar dig så står du kvar, lika vacker och iskall som alltid!" sa han och såg på henne.

Dixie blev förvånad över hans ord.

När hon tänkte efter så hade aldrig Milton varit elak mot henne. Han hade alltid hållt sig i bakgrunden.

"Kom så galopperar vi!" sa Milton och satte fart.

Dixie var ikapp honom med fem steg.

De sprang över fältet och kände vinden över ryggen.

Hon kände sig glad och fri på något sätt.

Att känna farten och ha Milton bredvid sig var oslagbart.

Den unga skimmeln verkade njuta helt och hållet och ökade farten med ett bakutslag.

Han var så ståtlig när han var frisläppt.

Milton var som en helt annan hingst när han njöt.

 

( Milton )

När fältet tog slut saktade de av och fortsatte i trav över några små kullar.

På den sista kullen stannade han och vände sig om.

Några sekunder spanade han bakåt innan han vände blicken framåt igen.

Nedanför dem betade ett par hjortar fridfullt.

Det var vackert.

Trots att de första regndropparna började att falla.

Hingsten lade sitt huvud över Dixies nacke.

Hon kände att han fortfarande var uppe i varv och att hans puls slog av ansträngningen att ta fältet i full fart.

Själv var hon inte ens andfådd men hon njöt av att känna hans närhet.

De stod så en bra stund och regnet bekom dem inte det minsta.

Hjortarna gav upp sitt ätande och försvann mot skogen för att undvika vattnet.

"Vad är det?" Milton ryckte till.

Dixie såg upp och ut över fältet nedanför dem.

I kanten såg de en liten flock på cirka fem hästar komma ut från skogen.

De hade bråttom och verkade stressade.

Gångarten var trav och de leddes av en brun hingst.

" Vi måste varna Avanti!" sa Dixie direkt.

" Du har rätt..." sa han.  " Kom!"

De vände om och galopperade tillbaka till hjorden.

Milton sökte genast upp Avanti och de berättade vad de hade sett.

Fuxen verkade inte förvånad.

" Ja det var väl bara en tidsfråga... " sa Avanti. " Milton, samla alla så får vi ta reda på vilka de är!"

Milton lydde genast och fick snart ihop hjorden.

Dixie väntade hos Avanti ifall han hade fler frågor.

" Det glädjer mig att se dig tillsammans med Milton. Han behöver någon harmonisk i sitt liv..." sa Avanti innan hans ston anlände med Lorelei i spetsen.

Dixie fann Afrodite och Misty och sökte sig till dem.

Med Avanti i spetsen började de att gå över fältet i samma riktning som de fem hästarna hade synts.

Bakom kullarna fick de syn på dem igen.

Trots att regnet skapade ett visst dis så såg man dem tydligt.

De var på väg rakt emot Avantis hjord.

Den bruna hingsten stannade inte trots att han sett Avanti och de andra.

Istället ökade han takten på de fyra stona.

Hingstarna möttes och en strid kunde förväntas.

" Var hälsad mäktiga Avanti!" sa den bruna hingsten. " Mitt namn är Dunder och detta är vad som kvarstår av mina ston. Jag kommer i fred och all vänlighet..."

" Varför är ni så få?" Avanti frågade artigt och visade att han inte var på stridshumör.

" Vi kommer inte bara med dåligt väder utan med dåliga nyheter oxå är jag rädd..." sa Dunder.

" Vad kan det vara?" Fuxen verkade otålig.

Dunder såg på sina fyra ston.

Hingsten hade ett tungt bagage vilket han visade tydligt med sitt kroppspråk.

" Först slog åskan ner på min mark. Elden tog det mesta av oss och vårat hem. Sedan dess har vi letat efter något nytt.

Norr var min tanke, men under resans gång har jag tvekat på grund faran i bergen. Men så fick jag höra om dig och din hjord som befann sig här uppe." sa Dunder.

" Vi har inte haft några problem alls..." sa Avanti lugnt.

" Det fick jag med höra. Men då insåg jag att jag inte kan inkräkta på ditt revir även om jag bara vill att mina ston ska få äta sig mätta och känna sig trygga." sa Dunder.

" Mina marker kan mätta era magar och släcka er törst utan problem! " Sa Avanti.

" Er vänlighet är känd långväga härifrån! Men jag måste tyvärr berätta vad vi såg härom natten..." Dunder andades tungt.

Avanti såg otålig ut men väntade tålmodigt.

Fuxen verkade slappna av allt mer.

" Som du ser så är mina ston alldeles för unga för att veta speciellt mycket.  Ja, de är även för unga för att jag ska kunna utöka min hjord till det den en gång var.  De är även ganska lätta att föra bakom ljuset då de är uppvuxna i tryggheten.

Men igår natt upptäckte jag att de allihopa hade intresset i något annat.

Till slut fick jag reda på vad.

Bara några meter bort från dem i en skogsglänta såg jag honom.

En svart hingst.

Så svart att natten verkade som dag!

Ögonen lyste av hunger och varenda muskel var i perfekt form.

Med bara sin närvaro trollband han mina ston.

Han såg på dem och sedan försvann hingsten spårlöst.

Inte en doft och inte ett ljud...

Jag kan bara referera till en enda varelse..."

Dunder avslutade de långa meningarna.

Avanti såg fundersam ut.

" Omöjligt att det kan ha varit Colorado..." Sa Avanti.

Ett sus gick igenom hjorden och stona ryggade tillbaka.

" Den enda omöjligheten jag ser i det här är att hingsten vi såg var inte en hingst på sina äldre dar, utan den här var max 4 eller 5 år gammal. " sa Dunder.  " Jag har sett Colorado innan och åsynen av honom glömmer man inte. Den här hingsten var en exakt kopia, samma glöd och samma blick..."

" Det finns inte en chans att det var Colorado. Sådana fall varför tog han inte dina ston? De är alla unga och vackra! Samt att Colorado är äldre än oss båda, inte en möjlighet att han fortfarande ser ut så." sa Avanti.

" Det gör han inte... Du ser att en hingst är gammal!" sa Misty tyst där hon stod bakom Avanti.

Dixie slängde en blick på Afrodite.

Palominon såg mer skräckslagen ut nu än när hon först kommit till dem.

Hon skakade i kroppen och svetten rann på henne.

" Vad är det?" Undrade Dixie.

" Inget... Jag... Fryser bara!" stammade Afrodite fram.

Dixie såg på henne att hon ljög.

Det hon undrade var varför.

Tillsammans med Dunder och de fyra stona återvände de till Ängen. De två hingstarna diskuterade flitigt med varandra och Milton lyssade medan Lorelei genast ville lära känna de fyra stona.

Två av dem var bruna med vackra stjärnor och den ena hade även fyra vita fötter.

Den tredje var en ljus fux med lång gräddvit man.

Det sista stoet var en pinto med vacker täckning och svart man.

Dixie och Afrodite hamnade bland dem.

De var också nyfikna.

" Jaha, tror ni oxå på skrönan om Colorado?" Frustade Lorelei efter de hade presenterat sig.

" Vi såg vad vi såg... Men om det var han vet vi inte..." sa pinton som bar namnet Grace.

" Men så vacker..." sa en drömmande Daphne, det bruna stoet med strumpor.

" Sa han inget då?" Undrade Lorelei.

" Nej, han såg på oss och sedan bara stod han där tills Dunder dök upp!" svarade den andra bruna som hette Lady.

" Han kanske letade efter någon?" Fuxen Star såg fundersam ut.

" Jag måste härifrån!" utbrast Afrodite och travade plötsligt iväg.

Lorelei fnös åt henne.

" Bry er inte... den där är superkonstig! Eller hur Dixie?"

" Om du bara hade en aning om vad hon varit med om så skulle du inte vara så elak!" fick Dixie ur sig.

" Hörru du! Det är jag som bestämmer här och vart du än fick luft ifrån så kan du sluta med det din tamhäst!" sa den mörka fuxen argt.

" Nej!" sa Dixie och undrade varifrån hon hade fått modet att svara Lorelei ifrån.

" Jag är så trött på att du alltid hackar på mig utan anledning!" fräste Dixie.  " Du ser ner på alla andra och svassar runt i tron om att du är nånting! Men du är inte värd mer eller mindre än någon annan här!"

Lorelei blev förvånad.

" Ursäkta? Det är JAG som tar över den här hjorden efter min mor och då ska du veta att du åker ut fortare än kvickt!" sa fuxen argt.

Dixie bara mötte hennes blick.

" Jag är inte rädd för dig!" sa Dixie.

" Du har inte en chans mot mig. Varken vad det gäller styrka eller något annat! Du är inget mer än en opålitlig orm som snirklar dig in hos andra med ditt tafatta sätt. Sedan snärjer du dem till din fördel! " sa Lorelei. " Tror du inte att jag såg att du och Milton smet iväg innan?"

Lorelei var riktigt arg nu.

Dixie undrade hur länge hon skulle klara av att svara emot den mörka fuxen som höll på att explodera.

" Han är för bra för dig!" sa Dixie.

" Jag och Milton kommer en dag att leda den här hjorden och du ska bort härifrån!" frustade Lorelei argt.

 

( Lorelei)

Dixie insåg att det var explotionen och att hon gjorde bäst i att försvinna.

Lorelei var starkare och större än henne och hon skulle inte ha en chans.

Fuxstoet gjorde ett utfall och Dixie vände snabbt och satte av i galopp.

Hon valde samma väg som hon och Milton tagit innan.

Skogen vågade hon inte ge sig in i.

Efter henne dundrade Lorelei och närhelst fuxen fick en chans kände Dixie ett hårt bett.

Regnet piskade henne allt mer eftersom det numera ösregnade.

Ljudet av vattendropparna tog bort hovslagen från de två stona till stor del men Dixie såg inte bakåt utan galopperade det snabbaste hon någonsin gjort för att undkomma fuxen.

När hon passerat fälten kom hon in i ett skogsparti.

När regnet avtog från att slå ner på henne insåg hon att hon lyckats undkomma Lorelei.

Vetskapen om att fuxen skulle ta henne om hon återvände var stor.

Så Dixie stannade mellan träden för att hämta andan och fundera ut vad hon skulle göra.

Tanken att det var första gången hon ens befann sig i en skog hade inte slagit henne ännu.

  

Hahahaha ja dagens bästa kommentar kom från en av de anställda på hotellet:

" Exuse me miss... But I just wonder if you and your Ipad are inseparable?"

Hahaha whaaat ??

Näääe men jag gillar den!

Ganska mycket faktiskt!

Fick förklara för honom att jag inte kan aktivera mig så speciellt mycket på grund av ryggen.

Han tyckte att jag som var en sådan vacker kvinna inte skulle utsätta mig för sådana stora faror som att rida på hästar!!!!!!

You don´t know who you´re talking to little boy!!!!!!!!!!!!!

Horses are MY LIFE!

I Love them, I Work with them, if only I could I would sleep with them!

Ni fattar va?

Så visade han en bild på min prins Sirocco och sa att han var rena ängeln... med glorian på sne.

Killen bara:

" We don´t have that kind of horses here.... "

Ehm näe You have THIS kind! But not in that shape... Svarade jag och visade han en bild på Tiny Dancer.

Det vackraste han hade sett sa han. Men han tyckte att T.D var i grövsta laget :O

What?

 

T.D är la inte tjock eller?

Eller aah... Vi proppar ju i T.D mängder med mat som häststackarna här bara kan drömma om iofs.

Men han erbjöd mig gratis massage så att jag kunde bli bättre då det visar sig att denna man är hotellets massör.

Tack vad snällt men nej tack!

INGEN rör min rygg!

Den botas med min vikingavilja och Ipren.

Den ursäkten hade han inte hört förr... ^^

Så det tog mig 20 minuter att förklara att jag inte ville ha massage!

Ja, det är väl det som hänt idag!

Slår vad om att denna man blivit mer impad om jag sagt att min pappa är rik och har en kamelfarm ^^

Näe vad elak jag är!

Men jag har inte fått ordtjaffsa med någon på evigheter!

Mamma sitter och jobbar och är DJUPT koncentrerad samtidigt som hon spanar på lättklädda karlar...

Jag har berättat för henne att hon är lyckligt gift med min PAPPA och jag blir väldigt arg om de skiljer sig på grund av den anledningen.

" Ja lilla sockergrynet du har rätt men man måste få titta! Man behöver inte sitta och stirra på sin man eller pojkvän dagarna i ändå! Förresten kan du väl ta en bild på Nicke när han har kammat sig och tagit av sig kepsen?!"

Lilla mamma.

Nicke kammar sig inte.

Nicke älskar sin sletna keps vars ursprungliga färg inte går att säga.

Men jag tycker om honom ändå!

Och om en vecka så kommer jag hem till mina små hjärtan!

AWWWWH vem ska få puss först?

Felizia, Nicke eller Sirocco?

Hmmm tror ni de ställer upp på att jag ger dem samtidigt?

Hästarna är nog mer lättövertalade...

^^

Fick ett mail av Ronja med.

Hon är ju supernöjd med min prins.

" Hej Amanda!

Hoppas att du har det kalasbra i Egypten!!

Här hemma går allt bra med Sirocco ska du veta.

Vi var till och med överens hela skogsturen innan idag!!

Sen igår fick jag en lektion av Nina på honom samtidigt som Caitie red sin skimmel.

Sirocco var lite strävig i början men sen gav han med sig och skötte sig exemplariskt!

Ju mer man kämpar med honom desto bättre går han och resultatet visar sig så starkt!

Sådan skillnad på honom och ridskolans tråkiga robothästar!

Förutom Tequila då :)

Du har verkligen världens finaste ponny och TACK så jättemycket för att jag får äran att rida honom åt dig när du inte kan :)

Är det okej om jag använder mitt schabrak på honom?

Fick det i födelsedagspresent och tror att han kommer passa jättebra i det!

Läser din blogg varje dag och tycker att nästa del av novellen ska komma snart!

Kram på dig och ta det lugnt i sanden nu! "

Ronja!

Det är du som ska ha TACK för all hjälp du ger mig!

Och självklart får du använda dina saker på honom!! :)

Han blir bara glad över nya grejer då min lilla häst är en riktig stekare och älskar att känna sig fin!

Pussar och Kramar!

Gaaaaaasch jag har sand mellan tårna!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!