Då har vi kommit till del tre i denna novell.

Björnen heter avsnittet.

Dixie försvarade sig mot Lorelei som jagade iväg henne och Dixies rädsla för att återvända är stor.

Hon gömmer sig tills fuxens vrede har lagt sig. Det är i alla fall planen...

Men så träffar hon någon som kommer att förändra hennes liv totalt.

Den här novellens huvudroll.

// Amanda

 

  

Dixie stannade kvar mellan träden under hela dagen.

Hon gick inte längre än att hon fortfarande såg den öppna ängen.

För att fördriva tiden så bekantade hon sig med dofterna.

De var väldigt uppfriskande och träden skyddade mycket bra från regnet som fortsatte att falla.

I skymningen vågade hon sig ut för att beta av gräset och brydde sig inte något vidare om vattendropparna som föll.

Än så länge var hon helt okej med ensamheten men hon var lite ängslig för vad som skulle ske under natten.

Kanske hade Lorelei lugnat ner sig till morgondagen.

Gräset mättade henne måttligt.

Det skulle inte dröja så länge innan det fick mer näring i sig men än så länge räckte det bara till överlevnad.

Dixie gick i sin egna lilla värld.

Ensamheten var hon ganska van vid, enda skillnaden nu var att hon var långt ifrån hjorden.

De hade ju alltid ingivit en trygghet.

Nu var hon mer vaksam på sin omgivning för hon visste att det fanns faror överallt och att rovdjuren ofta jagade på natten.

Men det enda som pockade på hennes uppmärksamhet var att hon såg Misty närma sig.

Dixie kände sig ganska glad över sällskapet och hoppades att stoet kom med goda nyheter.

" Det glädjer mig att du är oskadd!" Sa Misty lättat.  " Det var inte vad Lorelei sade..."

" Vad sa hon?"

" Att hon var tvungen att jaga iväg dig och ge dig en omgång för att du inte visste din plats. Sedan att Vargflocken tog dig.." Berättade Misty.

" Jag kan lika gärna vara död i deras ögon..." Dixie var besviken.

"Deras avundsjuka är stor, för de vet att du är så mycket mer än dem, min vän" sa Misty lugnt. " Tyvärr ska jag avråda dig från att återvända till hjorden på ett tag då Lorelei kommer att ge sig på dig än en gång. Hon tycker att du gick för långt när du och Milton for iväg."

Misty höll henne sällskap en bra stund och gav Dixie lite goda råd.

Hon berättade även att Afrodite och Milton sörjde henne.

I gryningen så försvann Misty och Dixie återvände till trädens skydd.

Hon bestämde sig för att söka sig längre in i skogen.

På något vis fann hon den rogivande och vacker trots mörkret.

Bland gläntorna låg dimman tät men lovade ändå om bättre väder.

Dixie var försiktig.

Men nyfikenheten var stor så hon sökte sig allt längre in.

Skogens ljud var främmande.

Men hon såg i omkring.

I träden bodde det mindre djur om ivrigt hoppade mellan grenarna och pysslade med sitt.

De verkade totalt ofarliga.

En och annan hjort skymtade hon också.

På något sätt fann hon ett lugn inom sig.

Hon kom sedan till en stor glänta där timman var så tät att det inte gick att se någonting.

Ett svagt sken av en brun nyans gav ljuset mellan träden.

Dixie fann det otroligt vackertoch trollbindande.

Plötsligt såg hon en rörelse i diset.

Stelt fäste hon blicken och backade några steg.

En silhuett av en häst uppenbarade sig i dimman.

Den långa manen rörde sig sakta med i vinden.

Det såg ut som om hästen dansade.

Hon hörde inte ett ljud eller kände inte en doft när skuggan tornade upp sig allt mer.

En elegant svart skugga av en ganska välbyggd häst uppenbarade sig allt mer där den lekte i diset.

Varje rörelse var vacker och Dixie kunde inte tro sina ögon.

En lång stund såg hon på den dansande svarta skuggan.

Lika snabbt som den uppenbarat sig så försvann den.

Dixie stod kvar en bra stund innan hon konstaterade att hon måste sett i syne.

 

Dixie fortsatte sin upptäcktsfärd och stannade vid en bäck för att dricka.

Hon skakade av sig sin synvilla ganska snabbt.

Efter bara några klunkar hörde hon en kvist brytas av och höjde huvudet spänt.

Oroligt såg hon mellan träden.

En doft av våt päls och gräs kom allt närmare och snart såg hon att någon närmade sig mellan träden.

Ett djur hon aldrig sett maken till innan.

Det var mörkbrunt i färgen och gick sakta emot henne med några fnysningar.

Det påminde inte om något annat.

Dess tjocka päls rörde sig i takt med varelsen som vädrade hennes doft, men den såg inte ut att vara speciellt snabb så hon skulle lätt undkomma om den var farlig.

Varje steg djuret tog gav en lätt duns i marken som talade om att den var tung.

Djuret stannade ett par meter ifrån henne och gav ifrån sig ett rytande.

Dixie fick känslan av att det var dags att fly.

Hon vände snabbt och satte av i galopp.

Djuret följde efter henne mellan träden och hann snart ikapp henne.

En ilande smärta i hennes bakben kom och hon insåg att varelsen planerade henne som middag.

Dixie slog bakut och djurets tänder lämnade ett blödande sår.

Hon sprang allt vad hon kunde men såg besten hålla jämna steg med henne.

Den röt igen och Dixie svängde tvärt åt höger för att snart se en mindre äng.

I öppen terräng kunde hon fly snabbare.

Bara hon hann...

Djuret bet henne ännu en gång och verkade ännu mer hungrig efter lukten av blod.

Nu var det bara några meter kvar till fältet och Dixie slängde en blick bakåt när hon nådde gräset.

Hon skulle just öka farten när ett omkullfallet träd kom i hennes väg.

Dixie hann inte reagera och snubblade över det.

Med en duns föll hon till marken och hann tänka att nu skulle besten kasta sig över henne och slita henne i stycken.

Hon kände dunsarna i marken och rädslan steg inom henne.

Hon väntade bara på att känna djurets tyngd över sig.

Men det kom aldrig.

Istället hörde hon ett ilsket skri.

Så rått och genomträngande men ändå påminnande om en gnäggning.

Dixie tittade upp och trodde inte sina ögon.

En svart hingst kastade sig över det stora djuret utan att tveka.

Likt en varg som fäller sitt byte gav sig hingsten på sin motståndare.

Hans ögon glödde av ilska och öronen pekade rakt framåt.

Det bruna djuret föll i marken och hingsten kom snabbt på fötter.

Snabbt vände han runt inför nästa attack.

Varje muskel i den mycket vackra och välbyggda hingsten spelade.

Med all sin kraft stegrade sig hingsten framför det stora djuret som fortfarande låg ömtöcknad ner.

Hingsten frustade ilsket och slog ner sina framhovar på djurets huvud.

Dixie fick en stor rysning i hela kroppen när bestens huvud krossades under hingstens hovar.

Hingsten fnös och kollade på djuret innan han lugnt skrittade fram till Dixie som inte rest på sig ännu.

" Är du oskadd? frågade han vänligt.

" Ja... Jag tror det!" Fick Dixie fram skräckslaget och såg på hingsten.

" Så bra, akta dig för björnar. De ser rätt harmlösa ut men har en styrka och hunger utan dess like. " sa hingsten vänligt och hjälpte henne upp.

" Jag har aldrig mött någon tidigare... Tack för att du räddade mig..."

" Så lite så... Återvänd till din hjord nu.. " sa den svarta hingsten och började att ge sig iväg.

" Jag har ingen... " suckade Dixie.

Hingsten stannde tvärt och snodde runt.

Han såg på henne med stor förvåning.

" Ett vackert ungt sto som du?"

" De jagade iväg mig för att jag trotsade ledarstoets dotter..." svarade Dixie.

" Antagligen för att du lätt skulle kunna ta hennes plats." sa hingsten. " Men tillhörde inte du Avantis hjord? Har för mig att jag sett dig innan där borta..."

" Stämmer..."

 " Då förstår jag... Blev lite fundersam när jag såg dig ensam i skogen imorse..."

Dixie anade skarpt att hingsten var silhuetten i dimman.

" Var det du som gömde dig i skogen för några dagar sedan?" undrade Dixie.

" Jo, min närvaro här ställer bara till problem. Så håller mig undan"

 " Då är vi två..." Suckade Dixie.

" Du vet inte vem jag är? Eller liknar?" Hingsten såg på henne med sina bruna ögon.

" Du är den hingsten som Dunder och hans ston såg och förknippade med Colorado..." svarade Dixie lugnt.

Hingstens öron for bakåt när hon nämnde Colorado.

" Precis..." sa hingsten. " Men du är inte rädd för mig?"

" Nej, om du varit elak skulle du aldrig rädda mig från björnen... " sa hon bestämt. " Frågan är bara vad som händer nu?"

" Jag gillar dig! Du är annorlunda!" sa han vänligt. " Kom så tar vi oss lite att äta..."

Hon följde med hingsten som tålmodigt gick sakta ut på fältet.

De betade under tystnad men hon lade snabbt märke till hans vaksamhet.

Han tog en repa gräs, höjde huvudet och tuggade den medan han såg sig om sedan tog han nästa repa gräs och gjorde likadant.

Han var speciell, det märkte Dixie direkt.

De sade inte mycket alls men det behövdes inte även om hon hade många frågor.

Dixie var mest förundrad över hans mod gentemot björnen.

Hela eftermiddagen betade de tillsammans.

Hingsten gav henne trygghet.

På något vis.

Ändå visste hon inte ens hans namn.

Och han var det vackraste hon någonsin sett.

  

Okej, ni kommer snart fatta rubriken HAHAHA!

Näe men idag äre fredag! Vilket betyder att imorgon får jag tillbringa förmiddagen med att ligga och kramas med min pojkvän tills vi inte känner för det längre! Lycka!

Va tusan, jag ´har blivit värsta losern på grund av en kille... Haha det trodde jag inte.

Med Emil vare mer att man va med polarna, en oskyldig puss som knappt kändes, hålla handen och typ åka runt på stan.

Med Nicke är det så annorlunda! Han bjuder på bio eller middag, vi smsar dagligen, när han kysser mig så darrar det i mina knän ( jag skojar inte ), han visar stolt upp mig när vi är ute och säger att jag är hans tjej =)

Jag saknar honom konstant och får alltid ett leende när jag ser honom.

Loser eller vad ?!

Ja, ja men nu ska jag inte tjata mer om det!

Haha åter till rubriken,

Jag och Tess fick för oss att vi skulle testa att longera hennes häst Lillfuxen.

Så vi trasslar fram linan och allt det där och leder hästen till ridbanan.

Lillfux bara tittar på oss och fattar exakt ingenting.

Jag bara:

Seriöst har hon aldrig blivit longerad? Det gör man ju med alla hästar innan man rider in dem!

Tess:

Inte med travare, de körs in och när de kommer på att hästen inte är nästa Victory Tilly så säljs de eller slaktas... Bara folk som fjantar runt med sina halvblod som longerar innan!

Jag:

Hahaha tack då!

Tess:

Men seriöst, jag skulle aldrig rida in en häst som inte är inkörd innan! De kan ju iaf tygeltagen då!

Hm, sant faktiskt!

Men men, i vilket fall så står Tess i mitten och jag leder runt Lillfux på en volt runt henne.

Hästen fattar nu att hon ska gå i en cirkel.

Så efter 10 minuter så låter jag henne gå själv.

Ett varv går kanon sen går hon in till Tess i mitten och tigger godis istället.

Haha, okej jag leder henne ytterligare några varv och går bara bredvid henne sista två varven.

Men när jag släpper henne så går hon bara in i mitten igen och ger sin matte en blick som säger:

" Hörru det här är det mest meningslösa jag kan komma på! EVER!!!!!!!!!!"

Sedan tar hon och biter tag i linan och börjar leka med den istället.

Snart konstaterar både jag och Tess att ett Varmblod med en x antal meter lång lina inte är en bra kombo då hon ständigt snubblar på den och att longering kanske inte var en bra idé när det gäller Lillfuxen!

Men vi testade i alla fall.

"Äh vi tar och kör henne en runda istället så ska du få se på fart!" säger Tess.

" Haha fart? Skojar du? Din häst tar inte ett steg i onödan ju"

" Vänta bara..." ler Tess.

Okej in i stallet och Tess och jag selar hästen och tar fram en rockad ( en liten vagn för två passagerare ).

Så fort Lillfux ser vagnen så blir hon som förbytt.

Börjar tugga på bettet och studsa upp och ner medan vi spänner för henne.

" Fort upp!" skriker Tess.

Jag tar ett kaninskutt upp i den blåa vagnen och hon kommer efter.

Lillfux står nu och hoppar på stället i iver att få komma iväg.

Jag ångrar nu att jag varken tog med säkerhetsbälte, skyddsutrustning, handtag. vadderad madrass eller hjälm.

Med ett ryck så far vi iväg nerför grusvägen och Tess får kämpa som en röd liten tomte med att hålla in hästen som redan svettas.

Jag håller mig hårt i vagnen och undrar hur detta ska sluta.

Vi tar in på en bred skogsväg och låter Lillfux trava sig mjuk i sakta mak även om hon vill ha full fart direkt.

"Beredd?" undrar Tess.

" Nästan klar med mitt testamente typ..." svarar jag.

" Kom igen då gumman!" Manar Tess på hästen och lättar på tömmen.

Som skjuten ur en kanon far hon iväg!

G-kraften slungar oss bakåt och det går bara fortare och fortare.

Lillfux travar som om det gällde livet och jag ser bara träden swischa förbi medans gruset skvätter upp på oss.

Allså, jag har aldrig varit med om den farten.

Känslan.

Kicken.

Klart jag har kört häst och vagn innan, men lilla Rosie tar det sakta och lugnt i jämförelse med denna sprintermaskin/kanonkula.

Hästen ökar hela tiden och Tess bara skrattar medan jag håller i mig för kung och fosterland medan ångan från stoets svett bara dryper.

Sedan efter en viss sträcka så saktar Lillfux självmant ner, jag fattar ingenting.

" Ja hon vet sträckan själv så efter 2 640 m ungefär så saktar hon ner..." säger Tess och låter hästen jogga ner sig i varv.

" Va?"

" Ja, distansen på ett lopp... Lillfux här sprang faktiskt ganska bra under sin ungdom..." sa Tess.

" Jag är mållös!"

" Haha och illvit i ansiktet trots solbrännan! Men erkänn att man får en riktig adrenalinkick?"

OHJA!

Fy farao vilken känsla det var, pirr i magen och blandat med fasa men hur kul som helst.

Jag trodde verkligen inte att denna lilla fux hade sån fart i sig!

Mäkta Imponerad är jag!

Jag fick ta över tömmarna på vägen hem och trots att hästen ville springa mera så var hon hur mjuk som helst i munnen. Jag behövde bara spänna handen lite så svängde eller stannade hon.

Tess sa att det är samma sak när hon sätter fart.

Hur kul som helst ju!

Definitivt nått jag vill testa på fler gånger!

Kul när man hittar nya saker att göra med dessa underbara djur! :)

När vi kom tillbaka så duschade vi av Lillfux som bara njöt av det och sedan fick hon på sig ett täcke och stå inne en timme innan hon fick gå ut.

Jag fattar varför Tess älskar travare över allt annat.

Herregud, vilken mångsidig häst egentligen! =)

Näe nu ska jag ta mig en dusch och sen får vi se vad som händer. Fortfarande lite skakis i benen må jag säga!

Ska se om jag kan knåpa på nått i novellen med....

Pussen och Kramen! <3

Jag bara avgudar henne asså!

Haha, absolut min kopia!

Lilla Ebba med sina blonda lockar.

Min Idol #1!!!

Tillbaka bland barnen på ridskolan och hjälpte dem att komma iordning inför sin lektion.

Ebba springer fram och ger mig en stor kram!

" Var har du varit? Varför var du borta? Ska du bort igen?" säger hon i ett andetag.

Förklarar att jag flög av min häst och skadade ryggen.

" Det var ju väldans dumt av dig tycker jag. Har du inte lärt dig att sitta kvar? Du kanske kan limma fast rumpan i sadeln?!"

Hahaa vad svarar man på det?

Love that kid!

Aja, jag och Emma hjälper till så gott det går och bestämmer oss för att avsluta kvällen med en hamburgare så vi tar hennes moppe ner till stan och sätter oss och äter.

Efter en stund hör jag mitt namn ropas och vem kommer då?

Jo Rasmus!

Minns ni?

Dreggel-snygga Rasmus!

Han klampar in efter en innebandyträning med några polare och kommer fram till oss.

Emma bara stirrar.

" Tjena sötnos, det var ett tag sen!" säger han med ett leende.

" Åhm ja,det va la det..." säger jag, mer intresserad av min mat.

" Allt bra eller? Fortfarande tillsammans med Raggarn?"

" Jajjemensan! Själv då?"

" Nja va ihop med Sofia ett tag, trodde ni umgicks fortfarande ju... Men hon sa att du bara var med din kille och astråkig!" Sa Rasmus.

" Jasså, hon tycker det?"

" Aaah men jag dumpa henne i fredags, en brud med tråkigare humor går inte att hitta! Hon kunde ju vara mer som dig i sättet och hade hon vart hälften så snygg som du så..."

" Jamen lägg ner det där nu! Man vill alltid ha det man inte kan få serru.. Och att äta sin mat verkar ganska ouppnåeligt nu..." Stor suck.

Emma trodde inte jag var klok som dissa honom men...

jag är ju inte klok!

Men suck vad jobbig den pojken är!

Tog en kvart innan han gick ju!!!!

Va fan!

Sen glodde han som as när Nicke kom och hämtade mig ^^

Haha jaa... vad ska jag mer säga...

Garvar fortfarande åt Ebba hahha!

Näe men nattinattpussar på er!