Del 4 i min lilla novell om de vilda mustangerna.

Förändringarnas tid är kommen.

Dixie och den svarta hingsten kommer allt närmare varandra ju mer tiden går. Han säger inte så mycket men det räcker för hennes del.

Han är inte som någon annan hingst hon mött.

Pontiac som han heter, är en väldigt fri själ som gör vad som faller honom in, går vart han vill och ser inga gränser.

Men han verkar rädd för möte med andra hästar och Dixie anar att han är trött på att bli dömd för sitt utseende.

Likheten med den legendariska Colorado kan inte vara lätt för honom.

Pontiac ger henne den trygghet och närhet hon alltid saknat.

Dixie har inte ens en tanke på Misty eller någon av de andra i sin gamla hjord.

// Amanda

 

  

Dixie och hingsten kom allt mer överens.

De stannade inte länge på exakt samma plats.

Hon märkte snart att hans rastlöshet var stor.

På något sätt verkade det som om Pontiac väntade på något.

Dixie bekymrade sig inte om det särskilt länge utan njöt mest av hans sällskap.

En morgon så var hingsten ovanligt rastlös och uttråkad.

Han gick runt i cirklar och frustade gång på gång.

" Kom vi gör nått!" sa han efter en stund och satte av i galopp.

Dixie hängde på och insåg att han var snabbare än henne men tålmodigt lät han henne komma ifatt honom om han kom längre än några meter framför henne.

De galopperade över ett av fälten och vek sedan in i skogen.

Efter någon kilometer kom de ut på en stor höjd.

Nedanför dem betade en stor flock med bufflar.

De stora tunga djuren brölade till varandra och gick sakta framåt.

Pontiac stannade och tittade ner på dem.

Hans öron var spetsade och han vilade sitt högra bakben.

Sedan såg han på Dixie.

" Vill du göra något riktigt skoj?" undrade han glatt.

" Med Bufflarna?" Dixie var tveksam.

" Man känner att man lever när de sätter fart..." sa Pontiac.  " Jag hjälper dig om du får problem, håll dig intill mig bara och akta dig för deras horn. Det gör väldigt ont om de stångas!"

Dixie fick känslan av att detta inte var någon strålande idé direkt men ville inte säga nej till hingsten så att han skulle tro att hon var feg.

Pontiac väntade på hennes godkännande innan  han frustade.

" Fördelen med mitt utseende är att det kan skrämma slag på vem som helst" sa han.

Sedan gav han av ett likvärdigt skri med det som kommit när han räddade henne från Björnen.

Med öronen framåt stegrade han sig och skriade igen.

Bufflarna nedanför dem såg upp innan de satte av i sken för att undkomma hingsten.

Dixie var förvånad.

Ljudet av den stora hjorden som flydde gav även skakningar i marken.

Pontiac snodde runt och sa åt henne att följa efter.

De galopperade ner bland djuren och jagade efter dem.

Hästarna var snabbare och rätt vad det var så hamnade de mitt bland hjorden som i panik bytte riktning från väst till norr.

Hon höll sig tätt intill Pontiac och kom snart in i de snabba svängarna för att undvika en ko som försvarade sin kalv.

Känslan av att vara med i något så mäktigt steg över henne och hon kände sig glad.

Adrenalinet inom henne steg allt mer och det var en härlig känsla att dundra fram tillsammans med hundratals andra djur.

Pontiac följde med hjorden en bra bit innan han smått tryckte Dixie åt sidan med sin vikt.

De hamnade allt mer utanför hjorden och när de inte längre var mitt ibland dem så stannade han.

Djuren fortsatte att fly och det dova ljudet av hjorden avtog allt mer.

Dixie var andfådd men upprymd.

Hon kände verkligen sig levande.

"Du är snabb!" sa Pontiac. 

" Inte lika snabb som du... " Svarade hon.

 Pontiac frustade.

" Jo då... Det vet jag att du är!" hans ord stärkte hennes självförtroende rejält.

De hämtade andan innan de hörde ett brölande.

Dixie såg en gigantisk buffeltjur komma emot dem och han verkade inte glad.

" Aj då..." fick Pontiac fram innan de tog till galoppen igen.

Den ilskna tjuren jagade dem över fältet och hann snart ikapp dem.

Pontiac knuffade till Dixie åt höger så att hon undkom buffeln som hade för avsikt att stånga ihjäl dem.

Dixie såg hur den ilskna tjuren tog sikte mot Pontiac.

Hingsten stannade och det syntes att han såg det hela som en lek.

Med lätta steg nästan dansade han runt den stora tjuren som blev allt mer arg.

Dixie såg på honom med stor beundran samtidigt som hon undrade om han någonsin anade faran.

Likt en unghäst skuttade Pontiac runt tjuren, vig som en katt och med öronen ständigt framåt.

Efter en lång stund var buffeln helt utmattad och gav upp.

Han vände om och sökte sig till sin hjord på skakiga ben.

Pontiac var svettig men verkade glad.

" Du vet om att du lekte med döden?" Sa Dixie.

"Äsch, gäller att veta var gränsen går!" svarade han och tittade bort mot fältets slut. " Vi är visst inte ensamma..."

Dixie såg ikapp hans blick och fick syn på Misty som oroligt travade emot dem.

Pontiac gjorde ansats till att ge sig av men Dixie hejdade honom.

Snabbt förklarade hon vem det gamla stoet var.

Han var skeptisk.

Misty såg orolig ut men hälsade lättat på dem.

" I fyra dagar har jag letat efter dig, Dixie. Jag trodde att du var förlorad!" sa det gamla stoet.

" Det var nära... Men jag klarade mig tack vare Pontiac här!" sa Dixie.

" Tack ska du ha! Jag är väldigt rädd om lilla Dixie förstår du.." sa Misty och såg på hingsten.

" Jag också, hon är speciell!" svarade han.

" Verkligen!" höll Misty med om och stoet verkade inte reagera alls på Pontiac. " Dixie... Milton och Afrodite har gett sig ut för att leta efter dig.  De tror inte på Loralei..." berättade Misty.

" Afrodite?" Pontiac verkade förvånad.

"Ja, en liten skrämd palomino... " sa Misty.

Dixie märkte på Pontiac att han blev smått oroad.

Vad var hans koppling till Afrodite?

" Men jag är orolig för dem. De är allt för ovana för att kunna klara sig. Så sök upp dem Dixie, de gick söderut.." sa Misty.

Dixie såg på Pontiac.

" Vi hittar dem!" sa han.

" De försvann i nattens mörker... Jag vet inte hur långt de kan ha hunnit men jag har ingen möjlighet att finna dem..." sa Misty sakta. " Ge er iväg nu... och ta hand om er!"

Pontiac frustade och de började att gå mot samma håll som Misty sagt att de försvunnit i.

Hingsten hittade snart deras spår och än en gång imponerade han på Dixie.

Själv kände hon sig lite vemodig.

Hon uppskattade verkligen de här dagarna i ensamheten med Pontiac och visste att de snart skulle vara över.

Samtidigt var hon lite rörd över att Milton och Afrodite sökte efter henne.

Hon trodde verkligen att ingen i hjorden förutom Misty ens gillade henne.

Pontiac travade med huvudet högt och stora kliv.

Dixie hängde på honom.

De stannade för att dricka vid en liten bäck och medan hon drack sig otörstig så såg hingsten på henne.

" Vad är det?" Undrade Dixie.

" Det finns en sak jag inte berättat för dig... " sa Pontiac.

" Vaddå?"

" Om Afrodite... " Suckade han.

Dixie drog snabbt en slutsats och undrade om hon vågade säga den eller inte.

" Hon är ditt sto?!" sa Dixie lite förvånad över sig själv.

" Nej min vackraste... Inte alls. Däremot är hon min helsyster..." sa Pontiac.  " Som tur är så fick hon våran mors gener mer än våran fars... Jag är tvärtom."

" Vad som än sker så är du inte din far! Det har du verkligen bevisat för mig..." sa Dixie lugnt.

Hingsten såg på henne med en varm blick.

" Du är så klok min fina Dixie... Jag tänker inte släppa dig alls!" sa han bara och lade sitt huvud jämte hennes hals.

" Detsamma"

Hon kände honom tätt intill sig och just i den stunden så tycktes tiden stå stilla.

Det fanns bara dem två.

Inget annat existerade.

Pontiac tog första stegen och de fortsatte trots att nattens mörker kom allt snabbare.

Han verkade inte bry sig om det.

Dixie travade efter honom.

Han verkade inte ha några problem med att följa spåret.

Några timmar senare så stannade Pontiac.

De vilade upp sig ett slag.

" De är inte långt borta nu... " sa han. " Vill du träffa dem nu eller imorgon?"

" Imorgon..."

" Samma här..." Hingsten ställde sig tätt intill henne och gav henne ett kärleksfullt nyp.

Dixie spetsade öronen och nöp tillbaka i honom.

Han frustade glatt och de tog några timmars vila de sista mörka timmarna under natten.

Morgonen kom och det tog inte lång stund förrän de såg Afrodite och Milton beta längre bort.

Pontiac stannade.

" Hon ser frisk ut.." sa han.

" Verkligen!"

Afrodite hade verkligen lagt på hullet och hennes päls glänste i solen.

En stor förändring hos den lilla palominon.

 

Pontiac lät Dixie gå före mot dem, han verkade lite nervös i hennes tycke.

De var nog bara hundra meter ifrån dem när Milton lade märke till dem.

Den unga skimmeln såg först på Dixie och sedan på Pontiac.

Han ställde sig i en försvarande ställning för Afrodite när han såg den svarta hingsten.

Men det lilla stoet behövdes inte försvaras.

Istället rusade hon mot Pontiac överväldigad av lycka.

Milton förstod ingenting men hälsade på Dixie väldigt kärvänligt trots att Pontiac gav honom en hård blick.

" Vi var så oroliga för dig, Dixie!" sa Milton.

" Jag mår bra... Varför gav ni er av?" undrade hon.

" Lorelei är en riktig satmara milt sagt. Det håller på att hända stora saker i flocken samtidigt som att de är livrädda för att Colorado ska komma. Det har kommit fler hingstar med sina ston då de tror att de är tryggare tillsammans..." Berättade Milton. " Lorelei håller på att ta över alla unghästarna..."

" Mhm..." Sa Dixie inte alls förvånad.

" Jag och Afrodite saknade dock dig, när Misty berättade att du levde så bestämde vi oss. Tillsammans skulle vi kunna skapa en egen hjord, om du vill? Fast det finns inte plats för två hingstar..." Han sneglade mot Pontiac med en viss fientlighet. " Vem är han?"

" Orsaken till att jag lever..." svarade Dixie. " Och Afrodites broder.."

Milton såg förvånad ut.

Pontiac och Afrodite kom fram till dem.

Aldrig hade Dixie sett Afrodite så lugn.

De två hingstarna synade varandra direkt och försökte mäta den andres styrka.

Dixie kände sig orolig.

Hon visste att Milton inte hade en chans mot Pontiac i en strid.

Stämningen var laddad mellan dem.

Pontiac frustade och insåg snart att skimmeln inte var något hot.

Istället såg han sig om.

" Ni kan i alla fall hälsa på varandra!" sa Afrodite. " Pontiac, det här är Milton. Vi har hittat varandra ordentligt den senaste tiden. Milton, detta är min bror Pontiac!"

Hingstarna hälsade kort.

"Vad händer nu?" undrade Afrodite efter en stund.

" Dixie, följer du med oss tillbaka?" Undrade Milton.

" Nej!" Sa Dixie bestämt och såg på den svarta hingsten. " Aldrig!"

" Men du behöver inte frukta Lorelei, vi går direkt till Avanti med problemet..." sa Milton.

" Skulle inte du skapa dig en egen hjord nyss?" undrade Dixie.

"Inte utan dig..."sa skimmeln.

Pontiac frustade och vände bort blicken.

Han såg på något längre bort på fälten.

En grupp hästar närmade sig i galopp.

De verkade ha ett bestämt mål där de kom emot dem.

Snart såg Dixie Lorelei i täten och hon verkade inte glad.

Automatiskt tryckte hon sig till Pontiac.

" Det där stoet är vansinnig på mig..." sa Dixie.

" Lugn bara.. Jag finns här!" svarade han henne.

Fuxen stannade och blängde på dem.

" Milton!" sa hon. " Du borde väl ha mer vett än såhär" Stoets blick var genomträngande och ledde till att skimmeln inte visste vart han skulle ta vägen.

" Och Dixie... Du gör inget annat än ställer till det! Fy fan för dig!" fnös fuxen. " Du har splittrat hjorden till den grad att Avanti sa åt oss att ge oss av!"

" Det är inte hennes fel" sa Pontiac. " Försvinn härifrån nu!"

" Och vem är du då?" fnös fuxen.

" Strunta du i det..." Svarade Pontiac. " Kom Dixie, de här får klara sig själva... " sa han och började att skritta iväg.

Dixie följde honom till Loreleis förvånade min.

Afrodite och Milton stod kvar en stund.

 " Lugn, de kommer snart..." sa Pontiac.

" Jag är mer orolig för vad Lorelei gör..." sa Dixie. " Hon har Milton i sitt grepp!"

" Absolut, men det är nu han kan slita sig fri från henne" sa Pontiac.

Men Milton klarade inte av det.

Det var en sorgsen Afrodite som hann upp dem.

Hon trodde att hon fått skimmelns hjärta.

Men Loreleis makt över honom var större.

Pontiac sade åt henne att det skulle bli bättre medan de betade i skymningen.

Afrodite berättade ledarhingstarnas skräck.

Fåglarna hade talat om att Colorado var på väg ner från Bergen med sina ston.

Det var bara en tidsfråga.

" Dax att göra slut på den saten en gång för alla!" Fnös Pontiac.

" Nej! Både du och jag vet hans styrka och list. Du får inte!" svarade Afrodite.

" I fem år har jag väntat, väljer jag bara rätt terräng så kommer han inte ha en chans. Jag är ung och stark. Det är min fördel!"

" Nej Pontiac! Jag vill inte förlora dig!" sa Afrodite.

" Det gör ni inte..." svarade hingsten bestämt.

  

Tjenare tjenare!

Okej har inte bloggat på ett par dar nu men men ni har överlevt va?

Bra!

Okej igår var jag överlycklig för att få komma tillbaka till skolan, trots en ganska konstig känsla inom mig.

Den där känslan av att det är en liten liten detalj av att jag har glömt nåt.

Skaka av sig den och Pappa skjutsade in mig.

Knallar mot byggnaden och kollar klockan, snart åtta men varför är det helt dött på det här stället?

Jag inser även att byggnaden är låst.

Hm...

HAR JAG MISSAT NÅTT????

Ringer då Carro och min nyväckta vän förklarar lugnt och stilla att jag är totalt blåst i huvudet och hur korkad som helst då jag totalt missat att det är lov...

Smart Manda, verkligen clever... * not *

Ja ja... får la vänta en vecka till.

Hahaha lyssnade på Caitie och Jim går. Det var ganska intressant då de diskuterade den kommande Cypern resan.

Trodde ju att min syster skulle smälla till honom ett par gånger ett tag.

Hon tycker mer att de ska åka till en lugnare plats bara dem två men Jim vill ha med grabbarna...

Hårt dilemma haha.

Ja, ja de kommer nog att lösa det hela så småningom.

Sen när det gäller dem två vet jag att de funderar på att flytta ihop :D

Men Caitlin gillar sin lilla lägenhet så mycket.

Hmm, jag kan ju bo där istället föreslog jag till henne och då skulle hon va moraltant igen.

" Amanda du är bara 16 det är för tidigt att flytta hemifrån!"

" Ja men du flyttade ju när du var 15 första gången!"

" Se hur det gick då men gör som du vill"

Haha, ja ja men vore ju bra lösning då det faktiskt går lite mer bussar in till stan så slipper pappa eller nån annan skjutsa mig jämt =)

Knåpar lite på del 4 i novellen med.

Hmm fantasilös som jag är men kanske kommer den upp ikväll.

Nej nu ska jag ta en dusch och sedan blir det krypa ner under täcket och kolla på en film med Nicke <3

Puss och kram på er alla sötisar!