Jag börjar med att bjuda på en inledning om omgivningarna, en del av huvudindividerna i den här berättelsen och lite annat så att ni kommer att förstå handlingen. Eller i alla fall få den rätta känslan.  

Text i den här stilen har inget med själva novellen att göra utan är mer som ett förord eller resumé.

Men alla inlägg hamnar under kategorin "Berättelser" här på bloggen.

Självklart kommer det att handla om hästar och lite fantasifullt om hur det kunde vara när det faktiskt fanns en stor utsträckning av mustanger i Nordamerika.

Det bjuds på bilder med så att det inte bara blir text och jag har försökt ge er bilder på hästar som liknar dem i berättelsen.

De två huvudinnehavarna kommer att finnas mycket av men för att bryta av så får ni lite av varje.

Skriver såna fall under bilden vem jag syftar på eller så får ni låta fantasin flöda.

Jag hoppas att det kan ge nöje åt några som gillar att läsa hästberättelser, men varnar igen för att den kan vara lite sorglig emellanåt.

Och nej, jag har inte kommit på vad berättelsen ska heta eller hur den slutar ännu så kom gärna med förslag eller skriv vad ni tycker under loppets gång.

// Amanda

För länge sedan fanns det ett landskap fyllt av täta skogar, grönskande ängar, porlande älvar

och i norr de ståtliga gråa bergen.

Ett ombytligt landskap som försedde sina invånare med allt som behövdes.

En fristad för naturens varelser som levde ett fritt liv och kunde vandra vart de än ville.

Deras omgivning var ännu oförstörd av människans framfart.

De enda hoten för de betande djuren som ägde ängarna var rovdjur och naturens krafter.

Här fanns det gott om liv, både på marken och i luften.

Men de ståtligaste av dem alla var de vilda och enastående mustangerna.

Den ursprungliga vildhästen som fritt strövat omkring.

Hjordarna bestod av en stark hingst som hade som uppgift att skydda sina ston från alla hot.

Bakom honom fanns alltid hjordens viktigaste individ.

Stoet som hade högst rang och bestämde över alla andra.

Oftast en äldre häst som visste vad som kunde hota flocken eller ej.

Hingstarna kämpade för att få äran att utåt sett leda hjorden och se till att den blev större.

Med det följde givetvis att hans revir och betesmark behövde växa och vara fri från främlingar som skulle kunna ta över hans ston efter en blodig strid.

Med andra ord kunde hingsten förlora allt på ett ögonblick.

Oftast slutade inte striderna med att en av kämparna dog, skadorna kunde vara avgörande ändå.

Men stoltheten försvann.

Oftast så ärvde alfadjurens avkommor tronen efter sina föräldrar om de levde upp till förväntningarna.

På det stora hela så levde vildhästarna ett ganska harmoniskt liv.

Hingstarna störde inte varandra i onödan och så länge de yngre hingstarna i hjordarna inte tänkte göra anspråk på ledarrollen kunde de tryggt leka av sig och växa till sig för att en dag kunna skapa sig en egen hjord.

En av de större hingstarna var Avanti, en ståtlig fux med bläs.

Avanti var känd för sin vänlighet och dyrkade sina ston mer än något annat.

Hans ledarsto Mirabelle var även hon en vänlig själ, en mjuk skimmel som aldrig hetsade upp sig.

Alla var välkomna till deras flock.

Hans hjord bestod av hästar i nästan alla kulörer men övertaget hade skimlarna och fuxarna.

Det enda som inte fanns var svarta hästar.

Men ingen av ledarhästarna kommenterade det, och ingen i flocken undrade.

Det var kanske en av anledningarna till att Avanti och Mirabelles hjord blomstrade.

Kanske berodde det också på deras underbara betesplats.

Tillsammans så hade de fått den desto mer hetsiga mörka fuxen Lorelei.

Lika vacker som egensinnig och en dröm att se på.

Smäcker, med helt perfekta linjer.

Den breda bläsen och de fyra vita strumporna tillsammans med den långa manen fick hennes utseende att bli lite av det exotiska slaget.

Loralei visste om sin skönhet och använde den ofta för att få sin vilja fram.

Hon bestämde över de yngre hästarna i hjorden.

Det stod ganska klart att Lorelei skulle ta sin mors plats en dag.

Loraleis följeslagare nummer ett var en av de hästarna som kommit utifrån.

En mycket ståtlig skimmelhingst som hade stor likhet med ett engelskt fullblod.

Milton galopperade gärna med högburet huvud och var alltid först i ledet vad det än gällde.

Alla de yngre stona visste att han skulle bli Avantis jämlike i framtiden.

De önskade bara att de hade samma utstrålning som Lorelei för att kunna bli Miltons ledarsto...

Milton och Loralei såg sig själva som ett alfapar över de yngre.

Deras erfarenhet var dock bristfällig och de ansåg att bara de som hade styrka eller utseende skulle platsa hos dem.

Förutom Milton och hans närmsta släktingar så hade det även kommit ännu ett sto till Avanti.

Ett utmärglat sto som fått sitt hem förstört av en brand.

Vid sin sida hade hon ett litet och nätt skimmelföl.

Avanti hade tagit dem båda till sig och brydde sig inte om att de kom från människorna från början.

Stoet och hennes föl anpassade sig snabbt till den lite udda hjorden.

Fölungen växte upp men var fortfarande väldigt liten och nästintill mager.

Med drag från det arabiska fullblodet följde en större nervositet hos henne men även ängsligheten.

Detta utnyttjade de andra yngre hästarna till fullo.

Att skrämma "tamhästen" var ett av deras större nöjen.

Dixies räddning var dock att hon hade snabbhet och uthållighet.

Kvickt kunde hon komma undan de lite klumpigare mobbarna när hon behövde det för att undvika tjuvnypen.

Men de yngre ville inte veta av henne.

De lite äldre stona hade fullt upp med att uppfostra nästa generation så den enda som tog sig an Dixie var flockens äldsta medlem.

Även denna en skimmel.

Misty var gammal och vis.

Hennes berättelser var oändliga och fängslande på ett sådant obeskrivligt vis att det inte gick att föreställa sig.

Hon fick till och med Loralei att tygla sig.

Dixie älskade att lyssna till Misty och hennes råd.

Även om det gamla stoet ibland kunde tala i gåtor så gick det att reda ut dem.

Misty hade lärt henne mycket.

Främst att hon inte skulle skämmas för varken sitt ursprung eller storlek, utan istället vara stolt över att hon var unik och att en dag skulle hon få upprättelse och finna sin rätta plats.

( Dixie )

Avantis hjord befann sig längst norrut av alla hjordarna.

Deras stora vidöppna ängar gränsade till en tät granskog som sedan försvann in i de lite mörka, mystiska bergen. En å rann igenom fälten och genom skogen och dess kalla men extremt uppfriskande vatten kom från en av bergstopparna.

Unghästarna var strängt förbjudna att träda särskilt långt in i skogen.

Ängarna försåg dem med ett par bra buskage att söka skydd i om vädret blev allt för outhärdligt.

Varför det var så hade de aldrig fått en riktig förklaring till.

Bara order på att aldrig, aldrig gå långt in i skogen och absolut inte söka sig till bergen.

Nyfikenheten var dock stor.

Vad dolde sig i skuggorna och framför allt, hur kunde en bergskedja vara så farlig?

Fanns det verkligen något mer hemskt än de lömska kattdjuren och de blodtörstiga vargarna som ylade på nätterna?

Sånna fall, vad?

Den enda som de kanske kunde få mer svar av var naturligtvis Misty.

När de frågade henne så fick de svaret att de snart var redo för att få vetskapen om bergen.

Det gamla stoet hade något de flesta unghästarna saknade.

Egenskapen av tålamod...

Haha ja idag ler jag med hela kroppen!

La la la!   

Näej inga pillertriller här inte utan är bara glad som fasen :)

Mamma och Caitlin bråkade som fasen i morse.

Jag trodde seriöst att huset skulle packa ihop sig självt och flytta.

Jösses, mamma klev på en öm punkt när hon sa åt min syster att sälja Sky på grund av att hästen haltar och skaffa sig en riktig häst.

Oj, oj, oj... Syrran vart helt galen. Tänk er en sprängladdad atombob som smäller...

Aja, så mamma drog med mig in till stan och gnällde på Caitlins humör.

Öhm, ja min syster kan vara en riktig bitch ( faktiskt ) ibland men JUST NU är det förståeligt!

I vilket fall så fick min kära mor för sig att nu börjar det bli ganska kallt och trist i Sverige.

Så hon rattade BMWn raka vägen till resebyrån och frågade mig vart jag ville åka

Mina krav: 

Fem minuter senare så vart det en sista minuten till Hurghada Egypten och vi åker redan imorgon, bara mamma och jag!

Fan vad härligt!

Hej då Nalle Phu gardiner, 4 minus grader och uttråkning  HEJ Sol, 28+ och massa shopping och bara relaxa!

Först tänkte vi ta Thailand ( mammas favvoland nr: 1 efter Frankrike ) men min rygg pallar inte 13 timmar på ett flygplan.

Så vi testar Egypten igen ;)

Trallla la la!

Jag har det lite för bra ibland asså.

Ja självklart ska morsan jobba lite, research som det hette till Tidningen haha ^^ Meeeeen daaah 2 veckors sol och underbar värme!

Ja, jag kommer verkligen sakna er här hemma massor såklart!!!!!!!!

Men nu är jag precis klar med packningen så dator dator dator.

Vet ni, jag har även botat tristessen.

Egentligen skulle det bara vara ett svenskaarbete i skolan. Men jag tänker faktiskt dela med mig av en hästnovell som jag skrivit alldeles själv. :D

Den kommer i olika delar så ni får vänta med att läsa hela.

Men den är fan asbra!

Och ni kommer få lite bilder med =)

Vilda mustanger och fantasilös som jag är så är huvudrollen spelad av en svart hingst och ett litet skimmelsto.

Men men... Det kommer väl första delen redan idag!

Men den är ganska sorglig!

Och hjälp mig gärna med slutet... Har inte kommit så långt ännu. Som vanligt! Jag hatar att avsluta noveller...

Det blir typ:

En dag syntes ett sken på himlen. Snart kom en kraftig smäll och hela universum sprängdes... SLUT!

Näee men bäst jag sätter igång då?

PÖSS