Först och främst:

TACK ÄLSKADE SYSTER FÖR ATT DU FINNS!!!

Jag kom lixom inte på en bättre rubrik idag. Blir ett ganska långt inlägg är jag rädd! Är så arg och ledsen att jag kokar över! Och lite till.

Men en av de jobbigaste dagarna på LÄNGE!

Men för att problemet ska framgå ordentligt så kanske jag ska förklara en sak...

Min familj.

Det har kanske funnits något sken i denna blogg av att denna familjen är ganska annorlunda och att vi bråkar ofta. Ibland beror det på missförstånd och ibland är det lite allvarligare. Varje medlem i denna familj har en enormt stor envishet och alla är vana att få sin vilja fram. Vilket leder till en hel del diskussioner.

Mina föräldrar har aldrig daltat med mig, eller med min syster. Vi är rätt vana att klara oss själva och hitta lösningar på egen hand. Om vi ramlade när vi var små så var inte mamma den som kastade sig över oss och skulle trösta och blåsa direkt utan det var mer " Äh det går över, gå och lek igen..."

Dagisfröknarna fick många chocker när jag skällde på de gråtande barnen som fått skrubbsår och kallade dem mesar.... ^^

När jag var mindre bodde jag ofta hos Mormor, för mamma och pappa var utomlands med sina jobb och visst, mormor tog alltid bra hand om mig och skämde bort mig med bullar och kakor.

Varken jag eller min syster har behövt sakna något i våra liv, typ kläder, IT-saker, upplevelser och vi har alltid fått hålla på med det vi vill så pengar har aldrig fattats oss. Men visst har vi fått visa att vi verkligen vill hålla på med tex hästar så det har ju inte heller varit så att vi fått allt vi pekat på.

Men som sagt i korta drag, mina föräldrar har aldrig varit speciellt närvarande eller s.k curlingföräldrar.

Minns att en av mina lågstadielärare som man hade 1-3:an fick en chock då mamma faktiskt kom till ett föräldramöte när jag gick i 3:an.  Läraren visste inte ens hur mamma såg ut. Så det tog ett tag för dem att inse att mor hade all rätt att vara med på mötet. Kan även tillägga att mamma vart förbannad på läraren p.g.a detta.... Likadant var det på dagis då det alltid var Caitlin,Mormor eller Morfar som hämtade mig så de få gångerna mamma kom ville de inte släppa iväg mig...

Kort och gott... Jag vet inte riktigt hur det är att komma till sin mor med sina problem. Utan oftast så tar jag reda på det själv ellerr vänder mig till Caitie. Och tror faktiskt inte ens att min mamma vet vilken musiksmak jag har till exempel.  Robin vet hon inte heller om. Likadant med Caitlin, hon vände sig till sin pappa när hennes ex hotade henne till livet - Det var först då hon ringde och det första hon sade till honom var " Jag är ledsen att jag stör... Men jag tror jag behöver en advokat..."

Våra personliga problem har vi aldrig lagt över på våra föräldrar. Utan vi har stöttat varandra i första hand.

Men nu till saken... Igår berättade mamma att hon har hittat ett hus. Men det ligger inte här i Småland utan i Stockholm, så att hon får närmare till jobbet. Och att jag ska flytta med henne.... Vi bråkade ganska rejält då jag inte vill tillbaka dit oavsett vad! Men hon avbröt bråket genom att åka iväg...

Så idag vid frukosten så berättade jag för min moder att jag fått ett jobb.

En normal reaktion (Tess ord) hade varit " Nämen vad bra! Grattis jag är stolt över dig blablabla..."

För mig blev det annorlunda och jag får mig världens utskällning av en hysterisk kvinna.

Hon gick bokstavligen i taket och började skrika och gorma att det är onödigt och att hon jobbar halvt ihjäl sig för att jag ska få det jag behöver. Enligt henne är jag nu en otacksam och bortskämd unge som lever i en fantasivärld och hon talar om för mig att det är olagligt för mig att jobba då jag är under 18. Samt att jag kan ju glömma att hon kommer att hjälpa mig hädanefter.

Efter den kängan så reagerar jag exakt likadant och skriker tillbaka att hon har aldrig funnits där när det har behövts!

Det hade faktiskt känts bra om hon kunnat ta sig till sjukhuset när man åkte in där eller kanske visat Caitlin lite stöd när hon hade det som värst. Till Exempel! Men Nej, hennes jobb går före ALLT!

Svaret blev att hon ville ha självständiga döttrar!

Vad i hela friden bevisar jag inte nu då?

Jag har på egen hand skaffat mig ett jobb för att kunna bo kvar i lägenheten då jag inte vill flytta till England eller hamna på någon annan plats.

" Inte SÅ självständiga!!!" Skriker mor.

Bråket fortskrider och det är nu vi kommer till grundproblemet. Jag säger rakt ut att jag hade struntat totalt i de dyra märkeskläderna, Nyaste tvn, fina hus, resor och allt annat. Att jag hellre hade velat ha min mamma hemma mer ofta.

Då får jag till svar att hon inte är någon lyxhustru i Hollywood som lever på sin mans pengar!

Ehm nej... Var kanske inte riktigt det jag menade men hur hade det varit med ett jobb mellan 7-16 och gemensam familjemiddag kl 18.00?!  Istället för att träffa sin mamma 1 vecka i månaden under sin uppväxt och då få en massa dyra presenter som "plåster på såren" för att man ska tänka på annat?!

Just asking...

Kan säga att vi skrek, och nästan höll på att börja slåss när pappa kommer in. Han har alltid varit den som fått lösa mina och mammas bråk. Så det första han gör är att ducka för en flygande glasflaska, tyvärr träffade den mig istället så är ganska nyligen ihopsydd i huvudet. Men men, det går över.

I vilket fall så berättar jag vad som har hänt och varför vi bråkar.

Enligt mamma är jag fortfarande otacksam.  Hon skriker att jag SKA flytta med henne vare sig jag vill eller inte och jag svarar att det kan hon glömma!

Pappa står i mitten och fattar ingenting. Mamma har inte berättat för honom att hennes nya bostad ligger 40 mil härifrån så gissa om han såg ut som ett frågetecken.

Mamma skriker då att hon tänker sälja sin del av gården till Jim och Caitlin och flytta närmare sitt jobb för hon (helt plötsligt) hatar att pendla.

Pappa får oss att lugna oss ner och vi står i varsin ände av köket.

Det blödande såret efter flaskan stoppar han med hjälp av en handduk.

" Okej nu reder vi ut det här! Men Amanda måste till akuten så kan ni hålla sams i samma bil i en halvtimme?!"

Tveksamt!

Pappa kör in mot stan. Jag berättar om jobbet och att jag vill bo kvar här nere, här har jag alla mina vänner och så ju. Många fina kontakter på ridskolan och så.

Han tycker att det är jättebra medan mamma skriker på honom att jag bara är 17 år och inte redo att ta eget ansvar med mera.

Far står på min sida. Säger att om någon är ansvarsfull och mogen för sin ålder är det jag och att hon ska vara glad över att jag inte är en typisk tonårstjej som är ute dräller på stan varje kväll och ligger runt och härjar. Istället har jag mina hästar som jag lever för och dem har jag alltid tagit ansvar för utan att gnälla.

Mamma säger att hon minsann inte tror att jag skulle klara av att bo själv!

Men pappa menar att det har jag faktiskt klarat hittills utan problem. Det är inte stökigt, jag har alltid mat i kylen och rena kläder. Räkningarna är betalda, elen har jag stått för själv och även hyra när jag haft pengar från föräljningshästarna. Har jag nu dessutom skaffat mig ett jobb med en hyfsad inkomst så är det ännu ett bevis på att jag är ansvarsfull...

Jag hatar verkligen när mina föräldrar diskuterar mig över huvudet på mig.

Vi grälar alla tre när vi kommer in på akuten och de som satt där stirrade konstigt kan jag säga.

Mamma menar på att det är för tidigt för mig att flytta hemifrån och använder argumentet att " Se hur det gick för din syster!!"

Men snälla, jag är INTE Caitlin!

Att det gick åt helvete för henne berodde på en psykopat! Skriker jag ut över hela akuten. DET är inte hennes fel och titta på henne nu, hon har ALLT!

Så varken jag eller pappa kan påstå att det gick åt helvete för Caitlin.

Men min mor ger sig inte så lätt. Återigen hävdar hon att min ålder ställer till det.

En sköterska kommer och säger till oss för säkert fjärde gången att vi kanske kan ta den här diskussionen senare. Stackarn... NEJ DET KAN VI INTE! skriker både jag och mor.

Att vi sitter och skriker och bråkar stör väl de andra såpass mycket att vi till slut får komma in och jag blir omplåstrad och får tre stygn i huvudet.

Läkaren frågar om vi behöver prata med någon, typ från Soc eller en psykolog.

Mamma bara väser åt honom att vi är inga Socialfall men att hennes tonårsdotter är i trottsåldern...

Inte så lämpligt att säga...

En utredare från Soc dyker snart upp och ska nu försöka få reda på vad som hänt.

Stackars kvinna. Men hon var snäll...

Hon pratar med oss en och en. Jag berättar vad som hänt och allt angående skilsmässan och det.

Säger att jag verkligen inte vill flytta tillsammans med mina föräldrar utan bo kvar här. För här finns min syster och mina vänner!

Det kan hon förstå, MEN jag är faktiskt bara 17 år...

GAAASCH!

Under tiden så har pappa ringt Caitlin och förklarat läget. Så hon mer eller mindre kastade sig i bilen och körde in. Så när jag och Sockvinnan kommer ut skäller min syster ut mina föräldrar. Mest mamma på grund av glasflaskan men även pappa.

Jag undrar vad utomstående tänker om oss..... :/

Sockvinnan menar att vi måste ha hjälp att reda ut det här.

Enligt lagen har min mor misshandlat mig i och med flaskan, men ingen av oss ser det så utan vi är vana att det flyger lite saker ibland. Faktum är att vi alla fyra får en chock när vi inser att hundarna kan trampa i glaset som ligger kvar på golvet hemma!!!!

Men kvinnan är sjukt envis och vi får nu sätta oss i samma rum efter att ha lovat inget mer skrikande.

Jag ser på mamma hur hon längtar efter en cigarett. Pappa bara suckar och undrar vad för kvinnor han har omkring sig. Caitlin önskar nog mest att hon legat kvar hemma i sängen och jag vill mest hem och kolla vovvarna!

Återigen förklarar vi läget för kvinnan. Hon pratar om alternativ, däribland en fosterfamilj till mig då det verkar som att mina föräldrar aldrig har tid för mig.

Vi suckar allihop och förklarar att det är så det fungerar hos oss. Jag är van att ta hand om mig själv.

Då drar Soc upp problemen jag haft med skola och undrar varför jag inte går kvar.

Ja, efter en del bråk, polisanmälningar och liknande så har det inte blivit aktuellt att komma tillbaka dit och det finns ingen annan skola på 20 mils avstånd med en sådan linje...

Berättar även att sen dess har jag jobbat och trivs bättre med det. Finns ingen lag som säger att jag MÅSTE gå gymnasiet heller så...

Men för att komma till problemet vi har nu, så avfärdar vi alla det ganska snabbt.

Fosterfamiljs-förslaget fick båda mina föräldrar och min syster att gå i taket. Alla tre undrar om kvinnan är riktigt klok.

Caitlin som är den lugnare av dem säger till slut att det finns inget som hindrar mig från att kunna bo kvar i hennes lägenhet.

Det är cykelavstånd hem till henne och Jim och jag vet ju att jag alltid kan komma dit om det är något.

Behöver jag komma in till stan så går det alltid att ordna skjuts, alla vänner och hon ställler alltid upp. Är det något annat så löser det sig alltid.

Så Caitlin frågar rakt ut " Vad är problemet egentligen?"

" Att Amanda är för ung för att klara sig själv!" säger mamma direkt.

" Sen när då?" undrar syster.  " Vad löjlig du är! För det första har vi alltid klarat oss, för det andra så vet du att jag tar hand om henne i alla lägen!"

Sockvinnan avbryter och säger att det finns andra lösningar. OM mina föräldrar går med på det så kan de utse ett såkallat bostöd åt mig. Någon som kommer och kollar hur jag har det och som jag kan kontakta om jag behöver hjälp med vad som helst...

Den idén är inte jättedum tycker jag! Inte pappa och Caitlin heller.

Så efter ännu en timmes övertalning ger sig mamma.

" Ja, ja... skitsamma!" suckar hon och går ut.

Vi sitter kvar och kvinnan lovar att redan imorgon ska det höra av sig någon från bostödet. =)

Så troligtvis slipper jag flytta..

Fick åka med Caitlin hem, är nog inte så bra att jag och mor träffas precis nu.

Men hundarna hade klarat sig från glassplitter!

Suck vilken jävla dag :/  Är på asdåligt humör och kände att NU måste jag skriva av mig! Även om jag har terapi hos Caitlin och Jim nu så är ändå bloggen kanon! Men vi ska åka och bada så fort Robin dyker upp..:D

Hoppas ni har haft det bättre!