Dag 3 - Min Bästa Vän!

För några månader sedan hade jag svarat Sofia.

Men nej, vi är inte direkt sams längre då hon anser att jag väljer min pojkvän och hästarna före mina vänner.

Vilket jag inte håller med om. Men visst hästarna tar mycket tid! Det vet jag. Men kan inte hon acceptera det så Fuck It!

Så just nu har jag många vänner, men ingen som jag kallar min bästis längre. Nej det ska mycket till i min värld för att få den benämningen.

Det ska vara en person som känner mig utan och innan, tycker om mig även när jag är ett riktigt as och alltid ställer upp!

Japp.

Caitlin stämmer in på den varan!

Men nja jag är glad i alla fall!

Har jättegoa vänner runt mig och ett fantastiskt liv! 

  

Femte delen i denna novell.

Stridshästen.

Dixie är förvånad över hur nära hon kommit Pontiac. Eller mest över hans magi, hur han trollbinder henne.

Hingsten verkar ha ett bestämt mål i sitt liv.

Det är att ta död på sin far.

Kommer Lorelei att ställa till det mer?

Ja, vi får väl se.

// Amanda.

 

  

Dixie och Afrodite var båda chockade över Pontiacs ord.

Hingsten var väldigt bestämd över vad han skulle göra.

De var oroliga för honom, speciellt Afrodite.

Men när de försökte få honom på andra tankar så stängde han av, lyssnade inte eller bara gick därifrån.

En annan sak som Dixie tänkte på var Loreleis reaktion när de träffats.

Fuxens blickar på Pontiac.

Men eftersom dagarna gick så slutade hon att tänka på det.

En kväll kom Misty till dem. De hade hållt sig i närheten under flera dagar.

Det äldre stoet såg bekymrad ut.

" Han är på väg... Fåglarna skriker i skyn, fler och fler hingstar söker sig till Avantis hjord, rovdjuren har gett sig av och stämningen är bara... tyst" beklagade hon sig.

"Colorado är bara ute efter mig..." suckade Afrodite.

" Jag vet inte det. Han ska tydligen ha stona med sig..." svarade Misty.

" Åh nej, ingen av dem skulle klara vandringen. De ser hemska ut av hunger och svält.." sa Afrodite.

Dixie lyssnade med ett halvt öra.

Hon såg Mistys oro men kände sig trygg där hon stod jämte den halvsovandes svarta hingsten.

Plötsligt hoppade han till och spetsade öronen.

Han såg bortåt fältet där Milton närmade sig med bestämda kliv och Lorelei travade efter honom.

Med sig hade de även de andra unghästarna.

" Mitt ärende verkade hinna före mig hit..." sa Misty. " Lorelei har övertalat Milton att utmana dig i en strid. Jag tror det är hennes sätt att komma åt Dixie."

" Nej, Pontiac! Du får inte!" sa Afrodite medan Milton gnäggade en utmaning riktad till Pontiac.

Den svarta hingsten svarade direkt på den.

Han lyssnade inte på sin syster.

Dixie visste att han inte skulle lystra till henne heller.

Pontiac frustade och skrittade skimmeln till mötes.

" Han kommer att döda Milton!" sa Afrodite. " Hindra honom!"

" Låt dem göra upp... Din bror är klok" lugnade Misty henne medan de sakta följde efter Pontiac.

" Ni förstår inte, en strid slutar alltid med döden för Pontiac..." Suckade hon.

Hingstarna skriade än en gång åt varandra innan de gick till attack.

Dixie studerade dem när de stegrade sig mot varann.

Pontiacs öron var spikrakt framåt.

Milton verkade bara bli mer uppretad på sin motståndare som mer antydde att det var en lek.

För Pontiac var det så.

 

Bara en kort stund senare insåg Dixie att den svarta hingsten kunde få övertaget när han ville, men nöjde sig med en välinriktad spark eller ett bett.

En lång stund kämpade Milton för allt vad han var värd.

Skimmeln gav allt.

Ursinnigheten inom honom steg allt mer när han med full kraft attackerade Pontiac.

Den svarta hingsten tycktes bli överraskad.

Miltons tyngd fick honom ner på marken.

Sekunden senare var han uppe.

Den svarta hingsten lade öronen bakåt och det syntes hur han tände till.

" NEJ!!!" Gnäggade Afrodite högt innan hon satte fart mot dem.

Pontiac frustade och ilsknade till.

Hans blick förändrades totalt och blev lika svart som hans päls.

Likt det som skett med björnen så kastade sig Pontiac över Milton och fick tag i hans hals.

Den svarta hingsten klamrade sig fast i skimmelns strupe och såg till att luften försvann.

Sakta sjönk Milton ner mot marken.

Dixie var förskräckt.

Afrodite menade verkligen det hon sade.

Pontiac tänkte döda Milton, och på ett plågsamt sätt.

Den snälla hingsten var som borta.

Framför henne stod en svart ilsken best som fått smak för dödandets känsla.

Afrodite rusade fram till dem.

Hon rammade Pontiac som tappade taget om Milton.

Med öronen bakåt ställde hon sig framför skimmeln och mellan sin bror.

Den svarta hingsten frustade ilsket åt henne.

Men stoet vek inte undan.

Milton kippade efter luften som kom tillbaka.

Pontiacs blick for mellan Milton och en chockad Lorelei.

Fuxstoet visste inte vad hon skulle göra riktigt.

Varenda andetag syntes på Pontiac.

Han stod och vilade sitt högra bakben och verkade ha en inombordes diskussion med sig själv om nästa steg.

Dixie och Misty kom fram till dem.

Blickarna mellan Afrodite och Pontiac hade kunnat döda.

De bara stirrade på varandra.

Som om de kunde läsa varandras tankar.

                              

Misty hjälpte den omtöcknade Milton upp på fötter.

" Lorelei! Vad har du gjort?" för första gången var Misty arg.

 " Jag..." Lorelei fick inte fram ett ljud.

" Skäms stort på dig! Milton kunde ha dött"

Misty tystnade och såg upp mot fältets slut.

Avanti och den stora hjorden närmade sig med den ståtliga fuxen i täten.

" Vad står på här?" sa Avanti lugnt.

" Fråga din dotter..." sa Misty.

" Jag såg allting!"sa Avanti.  " Lorelei, du har utsatt Milton för stor fara för din egna vinning! Så uppför sig inte ett ledarsto, hon sätter alltid alla andra före sig själv! Se bara på Afrodite!"

" Du får aldrig utnyttja din makt på det sättet" Även Mirabelle tog ton.  " Vem är den svarta hingsten? Och Dixie?"

Dixie reagerade när hon hörde sitt namn.

Hon visste inte om hon skulle hålla sig i bakgrunden.

" Lilla Dixie, så glad jag är att se dig välbehållen!" Mirabelle log åt henne.

" Jag tror vi behöver en förklaring till allt..." sa Avanti.

Misty berättade det hon visste om Afrodite och Pontiac och allt som hänt den senaste tiden.

Ledarparet lyssnade noga.

" Tillsammans är vi starka och kan klara av hotet. Jag vill att ni alla följer med till oss!" Sa Avanti.

Dixie såg mot Pontiac.

Han fick en utskällning av Afrodite innan hon bestämt gick till Milton.

" Kom så går vi.." sa Avanti och vände om.

Misty och Afrodite stöttade Milton som var ganska rejält tilltyglad.

Dixie visste inte om hon skulle stanna eller gå med dem.

Pontiac kom till henne och buffade vänligt på henne.

" Förlåt mig..." sa han.

" Jag förstår dig..." Svarade hon.

 " Nej min vackra...

det som händer är att man ser nästan i blindo, ilskan bara växer och jag kommer in i nån trans.

Inget runt omkring existerar längre.

Man ser bara sin motståndare.

Visst har det hjälpt mig många gånger att överleva men jag önskar jag kunde styra det..." hingsten verkade ångerfull.

" Det är inte ditt fel ju... " fick Dixie fram. " Avanti vill att vi kommer med dem..."

" Gå du, du är tryggare hos dem än hos mig!"

" Jag lämnar dig inte ensam! Det förstår du väl?" sa Dixie.

" Finaste Dixie..." Han gav henne ett lätt nyp.  " Med dig vid min sida kommer allt att bli bra. Aldrig att jag skulle skada dig!"

"Jag vet det, absolut!"

Han tryckte sig intill henne.

Dixie förstod inte hur han kunde gå från att vara uppe i stridens hetta till att bli så underbar igen.