Tjenare på er!

Okej jag har världens matkoma.

Jösses!

Nicke KAN laga mat vill jag lova...

Synd bara att man fick i sig endast en halv barnportion innan det tog stopp.

Men jag har aldrig ätit nåt så gott i hela mitt liv.

Jaa...

Om jag inte vore en sådan fin och rar flicka som jag försöker ge sken av här på bloggen i alla fall skule jag påstå att det k******e  i munnen på mig och att jag fick den största mator***men ever!

Nicke har fått för sig att jag ska gå upp i vikt.

För dels lagar han mat med ost och grädde i till max.

Sedan gör han iordning två stora skålar chips, en skål med smågodis, 2 liter coca-cola och såklart dipp till chipsen.

Haha jag kommer minst gå upp 10 kg om jag får i mig detta.

Men vi ska allså ha fredagsmys här hemma.

Inte sånt fredagmys som syster har.

Hennes polare säger bara en sak.

" Fredagsmys är Latin och betyder "Full Hemma!" !

Jaha men om man blir full nån annanstans då?

 " Då är det fredagsmys extravaganza!"

Check!

Nej men vad ska jag bjuda er på idag?

Oh vad jag saknar sommaren!

Haha no shit eller!

Nej nu ska jag lämna bloggeriets värld och mysa med min lilla Darling <3

Pussar och Kramar till er!

Denna novell har min syster skrivit som en svenska uppgift när hon gick i skolan, typ på 1800-talet ^^

Nej men seriöst så är det något av det bästa jag läst på länge, och det sorgligaste.

Så nu skojjar jag inte, fram med näsdukarna!

Den handlar om en ung tjej och hennes bror samt deras vän som tvingats till ett liv på gatan för att undvika drogerna på ungdomsanstalter och våldet i fosterhemmen de alla har erfarenheter av.

Men detta får mig att tänka efter rejält.

Jag har tillåtelse att publicera denna på min blogg.

Kram på er // Amanda!

  

Stockholmsnattens Skuggor

Det är mörkt och kallt medan snöflingorna faller från den svarta himlen.  Vinden blåser lätt så vi sitter på trappan till  portuppgång 21 D på ett bostadshus i väntan på att någon som kan koden kan öppna dörren.

Tätt tillsammans sitter vi för att hålla den lilla värmen som finns.

Det är jag, min storebror Jakob och våran vän Markus.

Vi är dem som finns kvar.

För att överleva kämpar vi tillsammans.

När våra föräldrar svek oss och lämnde oss i lagens händer gick allt utför.

Vi är vad samhället kallar problembarn.

Problembarnen som alla har gett upp hoppet om, det är därför vi lever på gatan.

Det finns ingen hjälp att få, inget hem att söka.

Framtiden är oviss och frågan är om vi kommer att överleva denna vintern då kylan och svälten kommer att ta våra liv så småningom.

Men någonstans inom oss finns glöden.

Den brinner i våra sinnen och hjärtan tillsammans med hoppet.

Hoppet om att vi en dag kommer att vakna upp ur mardrömmen, slippa gömma oss i stadens skuggor och kunna ha tak över huvudet och mat på bordet.

Vi är inte giriga och begär inte en lyxvilla med pool och ett fett bankkonto. Nej vi skulle vara så nöjda med en liten trång lägenhet med värme och ett kylskåp att fylla efter dagens arbete.

Så kommer det inte att bli för oss.

För vi sitter på trappuppgång 21 D :s porttröskel och huttrar i kylan.

Vi tre.

Min bror Jakob, min Markus och jag,-

Varje dag och natt är en kamp för oss att finna en matbit. Med mat kan man överleva men det är den svåraste varan att få tag i på gatorna, så enkelt det vore om man bara kunde gå in i en affär och kunna betala för det man vill ha.

Vi vet att stjäla är fel, men vi har inget val.

Men det vi oftast får tag på är ciggaretter eller droger, ibland blir begäret efter det magiska pulvret så stort att jag kan gå hur långt som helst för det.

Jag vet inte hur många män som fått röra min lilla kropp mot "betalningen" men belöningen är stor.

För ett par timmar kan vi segla in i våran fina värld.

Medans drogen sprider sig i våra kroppar och tar med våra sinnen till en helt annan plats än portuppgång 21 D.

Det är oftast sommar, vi befinner oss på landet där vi kan bada i en ljummen å, njuta av det väldoftande gräset och där leendena på våra läppar finns. Bortanför all kyla och svält.

Dit för oss det vita pulvret... Dit där inga bekymmer finns.

Plötstligt rycker Markus till. Han ruskar om Jakob och vi flyger upp.

Steg hörs i trappan och vi ber en stilla bön att dörren ska öppnas.

En äldre kvinna hinner knappt sätta ett steg utanför förrän Markus håller upp dörren åt henne.

Han bugar sig artigt och tar av sig sin keps.

Kvinnan klädd i en dyr päls muttrar något och slänger några småmynt i hans mössa.

Vi skyndar oss in i värmen och söker oss nedåt källaren.

Vi hittar ett olåst förrådsrum med en lampa i där vi slår oss ner.

Här slipper vi nattens kyla.

Jacob tar fram en halvrökt cigarett innehållande hasch. Markus ser storögt på den med sina gröna vackra ögon medan jag letar fram min svarta tändare.

Ett lugn i våra kroppar infinner oss. Inte lika starkt som det vita pulvret förstås men vi känner oss lyckligare ju fler bloss vi tar.

Ja denna natten kanske ändå kan räknas som en bra natt.

Tröttheten faller in och vi halvslumrar i källarförrådet.  Husets dunkel stör oss inte.

Men när ett skrik från en kvinna hörs så vaknar vi till.

Kvinnan skriker åt oss att ge oss av, i hennes ögon är vi bara slödder. Inte ens vatten värda.

Jakob drar upp mig på fötter, de känns som gelé men jag tvingar mig själv att följa med.

Med ett stadigt grepp så håller min bror min hand.

En siren hörs och snart ser vi ett blått sken blinka mellan husen.

Det sista vi vill är att Polisen ska få fatt i oss.

Då väntar fosterhem eller i bästa fall något ungdomshem.

Antingen en tillvaro fylld av slag och hårt arbete eller en inkörsport till de tunga kriminella gängen.

Vi väljer våran frihet!

Det är det enda vi har kvar.

Barnen som ingen vill veta av...

En hund skäller och vi vet att den arga schäfern med lätthet följer våra spår i snön. Den morrande polishunden är ute efter blod denna kalla snöiga Stockholmsnatt.

Markus tar täten.

Vi springer ner mot tunnelbannan och känner snart bestens tänder i våra ben om vi inte skyndar oss.

Nerför trapporna och ner i underjorden.

För ett kort ögonblick är vi tre ungdomar som är sena till tåget.

Några i mängden.

Vi kastar oss in på ett strax avgående tåg. Ingen av oss vet vart det för oss och vi bryr oss inte heller.

Nästa hållplats stiger vi av. Lugnt och sansat.

Vi sätter oss ner mot den kaklade väggen och ser på alla människor som går förbi.  En del kastar några småslantar vid våra fötter, andra bara går förbi.

Våra magar kurrar av hunger men det finns inget att äta.

Den sista strimma av hopp dör sakta inom oss nästkommande timmar när vi inser att vi snart inte längre kan härda ut den kalla vintern och hungern.

Vi längtar alla bort till våran fina fantastiska värld som är så långt bort från Stockholmsnattens Skuggor du kan komma.

Markus gräver i sina fickor.

Han får fram ett leende när han finner en påse med det vita pulvret i. Han ler stort. Jakob ler ännu bredare.  Jag känner bara glädje.

Vi delar som alltid.

Sedan lutar vi oss tillbaka mot väggen.

Människorna runt oss flyter samman och värmen kommer allt närmare inom oss.

De gröna kullarna växer fram.

Solen skiner.

Allt känns bara.... Bra!

Jag vaknar halvt om halvt upp.

Jakob och Markus stirrar tomt ut i luften.

" För evigt!" upprepar Markus.

" Aldrig mer hunger och kyla!" säger Jakob.

" Vi tre tillsammans i Paradiset.." Jag hör min egna röst.

Vi tar varandras händer.

Även om inga mer ord sägs så har vi fattat vårat beslut.

I denna världen kan vi aldrig bli lyckliga.

Kanske i nästa, om inte annat så får vi hoppa än en gång.

Skrattandes, berusade av det vita pulvret och orädda springer vi genom stadens gator medan snöflingorna färgar marken vitare.

Ljus kommer från gatulyktorna och några förbipasserande bilar då Stockolmsnatten börjar återgå i gryning och staden vaknar till liv.

En ny dag med nya möjligheter för de flesta.

Vi är inte rädda när vi når en av broarna i den södra delen av staden.

Kylan biter våra ansikten och rosenröda kinder.

Vi tittar ner.

Där nere går tågen bort från Stockholms Elände, bort från allt.

Där nere är vägen till Paradiset.

Med stadiga steg så klättrar vi upp på räcket på bron.

Återigen tar vi varandras händer.

Vi ler mot varandra och ser i varandras ögon.

" Jag är inte rädd! Känner ni doften av ängarna?" Säger Markus.

" Solens ljus skymtar och väntar på oss!" Säger jag.

" Låt oss flyga till Paradiset..."

Orädda och med ett leende så ta vi steget ut i den kalla luften.

Snart är vi framme.

Vi faller med snön och blir endast tre ytterligare Skuggor i natten.

Tyngdlösa som vi är ser vi ljuset.

Sedan är vi bara tre skuggor som ligger där nere bland tågspåren.

Våra kroppar blir kvar i denna världen men våra själar kommer alltid att befinna sig i vårat Paradis och våra magar kommer aldrig mer att kurra efter hunger.

Sjätte och sista delen av denna lilla novell.

Kommer Pontiac att lyckas med sitt uppdrag och hur kommer det gå för Dixie?

Är det slutet eller början på något nytt för vildhästarna?

Läs och njut.

// Amanda

 

  

Pontiac började att tappa sitt tålamod.

Dixie som hade valt att stanna hos hingsten istället för att följa med Avantis hjord, märkte det allt mer.

Han blev mer lättretlig och rastlös.

En morgon väckte han henne.

" Idag är det dags!" sa Pontiac. " Jag vill att du återgår till Avantis hjord. Du är tryggare där vännen!"

" Nej jag vill inte lämna dig!" sa Dixie.

" Och jag vill inte förlora dig!" svarade han.

" Men hur vet du att det kommer ske just idag?"

" Känn efter ordentligt..."

Dixie slöt ögonen i morgondiset.

Stämningen i luften var tung, och en aning deprimerande.

Hon lyssnade noga och långt över bergen var fåglarna upprörda.

Men runt dem var allt tyst.

Så tyst att det var skrämmande.

Tystnaden bröts av ett högt, isande skri fullt av raseri.

Kalla kårar gick genom Dixie när hon hörde Avanti svara på utmaningen.

Pontiac sade åt henne att söka sig till mitten av hjorden utan att göra väsen av sig.

Han följde henne nästan ända fram till Avantis hjord, gav henne en kärleksfull buff innan han försvann.

Dixie sökte sig in bland stona som darrade av skräck. De stirrade alla mot skogsbrynet där skriet hade kommit ifrån.

Längst fram stod Avanti och ett tiotal andra hingstar beredda att ta striden.

Några kvistar bröts inne bland träden och snart uppenbarade sig en liten hjord av ston.

De var så utmärglade att varje ben i kroppen syntes på dem.

De var även extremt smutsiga, många av dem rejält skadade och haltade.

Synen av de 10 stona var hemsk.

Afrodite slingrade sig ur tryggheten och sprang dem till mötes.

Knappt hade hon hunnit fram innan skriet hördes igen och från ena sidan av skogen kom han.

En kopia av Pontiac men knotigare i kroppen.

Lika svart och ögonen glödde ur hingsten.

Från näsborrarna rann det blod och öronen var tätt bakåtstrukna.

Hingsten ångade av svett den ganska kyliga morgonen.

Hans blick var fäst på Afrodite som sällade sig till sina magra vänner.

Colorado slängde en blick åt Avanti och de andra hingstarna.

Den gamle Legenden insåg lika snabbt som Dixie att ingen av dem skulle utmana honom.

De var stelfrusna av skräck.

Så Colorado tog sikte på Afrodite.

Med bestämda steg sänkte han huvudet och travade mot henne.

Dixie tyckte han påminde om den ilskna buffeltjuren.

Men hon undrade var Pontiac höll hus?

Inte en skymt av honom fanns.

Däremot skymtade hon rovdjur i skogsbrynen. Gråa vargar som spänt iakktog vad som skulle ske.

Deras närhet fick stämningen att bli ännu mer hotfull.

 

Afrodite darrade men lade öronen bakåt mot hingsten där hon stod med stona.

Dixie insåg snart att ingen skulle komma att försvara Afrodite.

Så hon tog sig ut bland stona och använde sin snabbhet för att hinna före Colorado till Afrodite.

Hon slöt upp vid stoets sida och lade öronen bakåt.

Den svarta hingsten stannade och synade henne nogrannt.

Hans ögon skar igenom henne men Dixie vek inte en tum.

Colorado frustade och verkade fortfarande inställd på att Afrodite var målet.

Pontiacs skri som var identiskt med den gamles hördes.

Med spetsade öron kom Pontiac ut ur skogen från väster.

Han inbjöd en gamle hingsten till en strid på sitt lekfulla sätt.

Glatt travade Pontiac till Dixie och Afrodite.

Han ställde sig framför dem och skrapade med framhoven i marken,

De två hingstarna såg på varandra med sådant hat så det kändes igenom hela omgivningen.

Colorado började nu att tugga fradga medan han gnäggade ilsket men lågt.

Pontiac svarade endast med en frustning.

Den äldre hingsten gav av ett skri av ilska och hat innan han slängde sig över Pontiac i sitt vansinne.

Pontiac mötte den äldre utan att tveka.

De stegrade sig mot varandra och högg efter den andres hals.

De slogs på samma sätt och det gick inte att undgå att de delade samma blod.

Colorado var ursinnig men Pontiac verkade inte gått in i det han förklarat för Dixie innan.

Än så länge var det en lek för den yngre hingsten som uthålligt kunde undkomma den äldres anfall.

Dixie insåg snart att Pontiacs mål var att leda Colorado bort från hjorden.

Tillsammans med Afrodite stod hon kvar.

Hingstarna slogs och sparkades mot varandra medan de kom allt längre ifrån hjorden.

Colorado verkade bara se Pontiac, och det faktum att hans motståndare bara lekte med honom gjorde honom ännu argare.

Dixie såg till slut hur Pontiacs öron åkte bakåt och hingsten tände till.

Dimman gjorde än en gång att bara skuggorna syntes av hingstarna.

Pontiac vräkte sig mot den gamle och fick tag i hans strupe.

Med all sin kraft så stegrade sig Colorado, men Pontiac hängde kvar då de båda föll till marken.

Snart syntes det i skuggorna hur de kom på fötter.

Det blev allt svårare att urskilja vem som var vem.

Ilskna frustningar och dunsar hördes allt mer.

Sedan blev allt tyst.

Inte ens vindens sus gick att höra längre.

Ett iskallt skri av vrede ekade över ängarna.

Så rått att både Dixie och Afrodite hoppade till.

Ett segerskri som talade om att striden var över var vad det var.

Spänt väntade de på vem som skulle uppenbara sig i dimman.

Ett gläfsande och morrande hördes.

Dixie såg vargflocken se sin chans till middag och rusade mot samma ställe där hingstarna hade försvunnit.

Ett morrande och skällande ekade snart då bestarna slet förloraren i stycken.

En silhouett syntes.

Hästen haltade rejält och andades tungt.

Sakta sakta blev bilden tydligare men än så länge var det omöjligt att se vem det var.

Dixies hjärta bankade allt snabbare.

Ju mer hon såg av hingsten desto mer övertygad blev hon över att den gamle hade vunnit.

Men när han höjde huvudet och gnäggade lågt så visste hon att Pontiac hade lyckats.

Hon galopperade dit och lade sin hals jämte hans.

" Min modiga Dixie.." sade han.  " Du ensam var den enda som försvarade Afrodite, det bevisar bara hur modig och stark du är!"

" Jag är bara glad att du lever..." sa Dixie.

Tillsammans återvände de till de andra.

Avanti och de övriga bara stirrade på Pontiac medan de backade undan några steg.

Nu var Pontiac den som på egen hand dödat den store Colorado, och det utan att tveka.

Utan tvivel skulle Pontiac kunna göra som sin far.

Ta alla stona och försvinna.

Men Pontiac gick till de avmagrade stackarna.

Vänligt hälsade han på dem var och en innan han presenterade Dixie för dem.

" Ni är fria nu, antingen söker ni era egna hjordar eller så stannar ni hos mig och Dixie..."Sa Pontiac.

" Du har funnit ditt perfekta sto, kära vän. Vi kommer alltid att vara trygga under ditt beskydd och hennes visdom och mod!" Sa en av fuxarna.

Pontiac såg på Dixie.

" Vill du?" Undrade han.

" Så klart! Tillsammans är vi starka"

Dixie såg mot Misty som bara log åt henne när hon gick före de 10 stona bort från Avantis marker.

Lorelei såg mer än förvånad ut.

Hur kunde Dixie bli ett ledarsto för världens mest omtalade hjord när hon själv bara fick bestämma över en skimmelhingst?

Fåglarna i skyn skrek ut att nu hade vildhästarna en ny kung.

Colorado var dödad av sin egna son som nu får all makt och respekt.

Dixie visste dock att Lorelei skulle ställa till det förr eller senare men nu låg största fokus på att se till att de 10 stona kunde få äta sig mätta och starka.

Några av dem var fortfarande unga och de andra slaget äldre, men alla mindes de Pontiac och sade gång på gång att de visste att han en dag skulle rädda dem.

Pontiac och Dixie fann en helt underbar plats att befinna sig på.

En djup men inte ström å rann igenom två fält som hade underbara kullar och hur mycket gräs som helst att äta.

Det fanns skyddande träd och gott om skugga.

Det tog hela sommaren innan stona kom i form.

Dixie älskade verkligen att se dessa vackra ston återigen blomstra.

Misty hade haft rätt, Colorados ston var de allra vackraste på jorden och nu var de lyckliga under Pontiacs beskydd.

   

     

  

Och DÄR slog abstinensen in!

Jag vill rida nu!

Gosa ´med pållarna!

Hallåååå kan jag bli frisk från denna trista sjukdom eller?

Hepp inte det, nej... Okej får la betrakta denna helgen som ganska körd!

Ja, ja...

Ehm ja imorse kollade jag på en film som hette A Perfect World med Kevin Costner.

Den var faktist bra! Kevin var en förrymd fånge som  råkar få med sig en liten kille på flykten, och de blir polare. Dock var den ganska sorglig men bra!

Sen har jag kollat på Pirates of the Caribbean så blir la resten av dem under dagen. Älskar dem!

Haha spännande liv va?

Nicke ringde nyss och frågade vad jag ville ha för mat idag. Haha sötnosen var här innan han åkte till skolan och gjorde världens frukost med nyinköpta frallor, ost, gurka, vindruvor, skinka... Ja allt!

Haha Caitlin jag fick till och med apelsinjuice!

AAAWWW så söt han är!

Och i eftermiddag lovade han att laga Pasta Carbonara åt mig... Min favvomat typ. Sen skulle vi ha fredagsmys med chips och godis!

Hur tusan hittade jag en sådan go kille?

Men jag känner mig piggare idag faktiskt. Inte mått jätteilla bara lite men har inte kräkts i alla fall. 

Caitlin påstår att det är Colans förtjänst då det är jättebra till magbesvär.

Kanske det.

Vad vet jag...

Haha jag har ganska tråkigt.

Kanske blir att knåpa ner nästa del på novellen jag håller på med... tid finns ju...

Har även hittat en kortare novell som min syster skrivit under sina skolår.

Den är riktigt bra!

Så jag fick lov att lägga ut den här!

Men ska skriva klart min egna först!

Ja så gör vi...

Puss!

Dag 12 - Mina smeknamn och hur jag fick dem

Manda- Ja det fick jag väl när jag var liten och ingen orkade uttala det första A:et sen har det hängt i ganska bra. Detta är väl mitt vanligaste smeknamn eller Mandis som kommer från samma källa.

Nicolin- Mormors smeknamn på mig. Jag vet inte varför hon aldrig kallar mig Amanda. Sen många äldre i Småland tar bort sista bokstaven på namnen... Lite trist om man skulle heta My tänker jag ^^

Sweetie - Nickes namn på mig. Så söt han är då! Sällan han använder mitt namn utan oftast äre Sweetie eller Darlin´