Jag skulle skriva detta inlägget innan idag men fastnade lite med att svara på min systers kommentarer och med Nicke på Skype ;)

Ja, vart ska vi börja idag?

Kanske med rubriken?

Okidoki...

  

Ja vi tänkte såhär att när man är i ett land med anor från 20000000000000000 miljarder år tillbaka kan det vara kul att se annat än Hotellet så vi åkte med en utflykt till en liten djurpark.

Mammas kollega rekommenderade den i och med att jag var med och tycker om djur.

Ah jo, nu hade nog detta varit roligare om man var 6 år istället för 16 men men gosa med håriga och söta djur säger man inte nej till.

Okej vi kommer dit.

Vars är djuren då?

Jag vill gosa, klappa och mysa!

Fail nummmer 1.

"Djurparken" innehåller bara en kategori djur och det var minsann inga söta kaniner med bollsvans här inte.

Möjligen att de stod på menyn till parkens invånare.

Nej vi har hamnat i en reptilpark!

Jag är livrädd för djur utan ben och hår!

Fobi eller vad det heter...

Men jag kan inte med ormar, ödlor och grodor alls!

De skrämmer slag på mig bara jag ser dem på tv!

Men, jag går in.

Modigt!

Min mamma älskar ormar!

Hade hon fått för pappa skulle hon nog ha en eller två hemma i vardagsrummet.

" Men gumman, de är så lena och varma.... Hur bedårande som helst!" säger min mor medan hon klappar på en gigantisk Pytonorm och ler till sin dotter som är helvit i ansiktet av skräck.

Mannen som håller ormen bara ler och säger att den inte är farlig.

JO Lasse Pyton här planerar snart sin middag och jag vet att jag står på menyn FFS!

Typ, i alla fall.

Mamma sliter sig från en 300 kgs lömsk mördarmaskin och vi går vidare och tittar på giftormar, mest kobror... Jag gömmer mig i mamma som bara utbrister hur vackra djuren är.

Ah, jo du kan ju få studera dem från insidan med...

Vi kommer till en självmordbenägen man som sitter på en bänk och ser trevlig ut.

( Jag visste inte att han var självmordsbenägen först...)

Bredvid honom på bänken står en helt orörlig ödla med ett koppel om halsen.

Lika stor som en rottweiler ungefär.

Mamma säger att den är fin och jag vågar gå lite närmare.

Den ser ju uppstoppad ut.

Mannen nickar och säger att vi får komma fram och berättar att det är en Varanödla.

Mamma klappar på den och den står fortfarande helt stilla men jag tvekar.

Så frågar mannen om den är uppstoppad.

"Oh yes miss of course! These babys are very dangerous in the wild!"

Okeeeeey... Jag kanske vågar röra den?

Försäkrar mig om att den är död och mannen nickar och ler.

Jag sträcker ut min hand mot dens rygg.

Asså JAG står en halvmeter ifrån en jätteödla som är svart och bara ser livsfarlig ut men den är ju död i alla fall...

Eller?!

Min hand snuddar den fjälliga ryggen och jag hinner inte ens blinka förrän ödlan vrider på huvudet mot mig.

Med ett gallskrik kastar jag mig bakåt och känner paniken växa medan besten bara räcker ut tungan åt mig!

Hjärtat går i 583 km/h och jag bara springer därifrån och ut mot bussen vi kom med.

Fy fan jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv!!!

Den skulle lixom kunna förgifta mig, svälja mig, bita ihjäl mig och jag vet inte vad!

Sätter mig inne i bussen och bara andas.

Mamma bara skrattar åt mig och säger att jag ska sluta larva mig!  

" Du jag spenderar hellre fem veckor tillsammans med TerroristElefanten i Thailand än går nära en sån igen!!"

Minns ni honom? Hahaha så charmig!

Men fy fan!

Jag har rört en reptil... Som levde!

Och om jag inte blivit så rädd så hade jag stämt mannen som sa att den var död!

Tur att mor fixade en lugnande drink åt mig när vi kom tillbaka.

Fy fan skakade hela bussresan tillbaka

Jag avskyr reptiler!

När jag då sökte lite tröst och medlidande av min syster fick jag bara ett asgarv tillbaka!

Nicke sa bara: " Äh sluta sjåpa dig!"

Tack då!

Nej, Amanda föredrar djur med päls och har idag träffat den ena människoätande besten efter den andra!

Till och med fåglar är läskiga ju!

Nu har jag frågat hotellpersonalen om det finns den minsta aning av nått krypande pälslöst djur i närheten eller om jag är säker här!

Jo då, förutom två stycken inburade sköldpaddor så är det reptilfritt här.

Och förutom fiskarna i havet så finns det inga  pälslösa djur.

Bra! Har ni inte nån kamel jag kan gosa med då?

Eller åsna? Häst? Katt?

Nej... alla egyptier har inte en kamel...

Hepp... va fan! Där rök den klyschan!

Inte ens en kissekatt?

Hallå, Egypten är la katternas land?

Kisse? Misse?

Jag som behöver lite love idag!

Får nöja mig med min kudde, ett glas vin och en asgarvande mor som sällskap!

Hmm första resan man inte lärt känna några nya direkt.

95% av alla som är här är pensionärer, resterande är deras barnbarn typ.

Yeeey får la gå med i Bamseklubben då! =)

Jag äger ju på sången i alla fall!

Nej men mysigt är det faktiskt.

Älskar öknen.

Nej gott folk, det var allt för idag!

Pussen och Kramen på er!

SE UPP FÖR ÖDLAN!!!!!!!!!!!!!!

 

Just faboulus!

Nej men seriöst...

Apropå kommentarerna till mitt inlägg " Älsklingen då!" så fick Caitie och jag bara en extrem och akut släng av dengufeber eller nått. Ja ibland kan vi spåra ur helt och hållet... Ni ska vara glada över att slippa höra oss live.

Diskussionen om den svarta ekololjan fortsätter kontinuerligt och har gjort sen nån av oss köpte den där flaskan och testade den.

Nu gjorde vi det dock på ett av Siroccos träns.

Caities kommentar kom från en riktig rikemansf*tta:

" Äru helt lost, mitt träns kostar 4000:- spänn. Tror du seriöst att det ens får träffa nått annat än Stübbens produkter för lädervård!?"

Ja ja vi tar fram Börjes 99:- träns som tål ALLT!

Jag skojjar inte asså!

Asbilligt, skitsnyggt och praktiskt är det med. Classy style. Världens bästa "slit och släng" träns!!!!

I LOVE IT!

På med oljan och sedan dagen testade jag detta på min bruna älskade ponny under ett ridpass.

När jag tränsade av honom hade ekololjan lämnat svarta märken på Prinsens huvud!

Jag och syster spenderade x antal timmar på att få honom ren och sedan ställde vi flaskan i sadelkammaren med en stor fet Post It-lapp på: " ANVÄND INTE SKITEN!!!"

Kan säga att vi ringde bolaget som gör Ekololja och undrade hur vi skulle få hästen ren... Deras kommentar var bara att de aldrig varit med om detta innan och de föreslog ett vanligt hästschampoo.

Det funkade inte så jag ringde tillbaka och var helt förstörd!

" Nu ska min skimmel på uppvisning och fotografering och han har fullt av svarta ränder på grund av eran Ekololja! Så nu kommer vi att förlora och jag ska minsann tala om för alla på utställningen att det är ERAT fel att inte min häst kunde bli champion! Ni har förstört hans karriär!!!! Vem vill ha en häst på bild med svarta ränder när han ska vara vit??"

Svaret: Ja nu är det inte jag personligen som är ansvarig här... Jag talar bara i telefonen men om du är missnöjd med produkten kan du maila oss och sedan skicka in kvittot så får du pengarna tillbaka! "

Hmmm you don´t know me.... I AM EVIL!

" Vad spelar dem kronorna för roll när min häst värd en halv miljon är förstörd då han försörjer mig och mina barn på sitt utseende? Vinner vi inte tävlingen som börjar om en timme så är det erat företags fel att mina tre söner får svälta i en månad! "

" Sälj hästen då..." svarade den tjuriga telefonisten.

Ja, vad svarar man på det?

" Det finns ingen i det här landet med pengar nog att köpa honom. Men nu får jag väl bara slaktvärdet för honom! Såvida du inte vet hur jag får bort det utan att skada hästen? " * Gråter *

" Ja min mamma använde vitt puder och krita på sina katter... försök med det"

" Fuck this! När nästa person ringer i samma ärende kan du rekommendera ljummet vatten och Grummes Grönsåpa istället!"

Grönsåpan funkade efter en hel del gnuggande!

Där föddes vårat hat av denna produkt, kan dock rekommendera orginalet!

I med en del Ekololja ( den ljusa varianten ) en del vatten i en balja

Ner med den nya läderprodukten i ett dygn

Smörj med sadeltvål och låt sedan torka.

Sedan har du en supermjukt och lättskött träns eller grimma, eller vad som! :D

Ja ja... kände bara att en djupare förklaring var på sin plats.

Bjöd på ett supertips med :)

Nej nattbad!

PUSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSS

Vad heter du?  Amanda,

Vad är ditt bästa minne? Oj, jag har så många men det senaste är när jag fick tillbaka Felizia i mitt liv :)

Vad vill du bli när du blir stor? Svår fråga det! Jag vet faktiskt inte, men när jag var liten ville jag bli kung!

Vad kan du som ingen annan kan? Vara the awesome Amanda ;) Annars kan nog alla det jag kan!

Vad gör du på fritiden? Funderar på hur det vore att ha nån fritid ^^

Vad har du för telefon? Iphone 5... och jaaa skalet ÄR rosa! 

Vem har störst inflytande på dig? Min storasyster <3

Vem vet dina innersta hemligheter? Sirocco the one and only

Vem är nummer 5 i din telefonlista?  Bamse haha en kompis som kallas så...

Vem saknar du varje dag? Min älskade Mormor!

Vem har aldrig ljugit för dig? Hmm... den va svår! Nicke har aldrig ljugit iaf..

Vem tänker du oftast på? Mina hästar och Nicke igen.

 

Hur gammal är du? Hela 16 långa år

Hur många djur har du? Öhm som husdjur? 2 katter, 1 hund och en massa tråkiga akvariefiskar som alla heter Bernt och Frida. Men det är bara hästarna som är mina egna allså 2 st.

Hur många ser du som nära vänner? Det är inte överdrivet många nej... Men några stycken är med på listan

Hur många allergier har du? Just one, oärlighet!

Hur skulle din drömdag se ut? Every day can be that day if you make it to it!!!

Hur skulle världen se ut om du var diktator över den? Hahaha oj, oj... det skulle bli sååå bra! Rosa kaniner och fluffluff överallt, alla skulle ha lika mycket värde ( under mig då) och få äran att skämma bort alla hästarna med morötter varje dag! Ja det skulle det vara en lag på." Ni skall ge minst tre hästar eller ponnys minst 10 st morot om dagen!"  

Kan du dansa? Hahaha den dagen, den sorgen! Jag har 8 vänsterfötter!

Kan du lära ut något till andra? Kör mer på goda råd-stilen. Att de ska vara sig själva och ingen annan!

Kan du skriva en hel bok? Tålamodet är inte på min sida direkt...

Kan du stå för vad du säger i alla lägen? Absolut! Jag kör stenhårt på det!

Kan du spela ett instrument? Hahaha jag är det mest omusikaliska underbarnet som finns

Kan du komma ihåg var du lagt läxböckerna? " Min hund åt dem!" Faktiskt.... så har det hänt! Läraren sa bara att jag hade kapacitet att komma med en bättre ursäkt än så... HM, det var ju faktiskt sant.

Har du kört bil? Ja! och traktor, hästsläde, fyrhjuling och lite annat!

Har du ett par högklackade skor? flera stycken

Har du någon sak från din bebistid kvar? min dopklänning, några nallar och diggi, snuttefilten!

Har du en vävstol? Hahaha va tusan är det för nåt?

Har du någonsin gjort bort dig? Jag borde få medalj i den bedriften

Har du ångrat dig stort nån gång? Nej, om man gör nåt som inte var så smart gjort så vet man ju det till nästa gång! 

Är ditt hem fint? Jovars, det duger i ALLA lägen

Är du lång? Jag räcker ju ner till marken i alla fall ;)

Är du hemma? Nej jag är borta! Hallllååååååååå var är jag? Jag kan inte hitta mig själ! Kollar bakom bokhyllan.... Näe.. Men usch vart har jag gömt mig nånstans???!

Är din idol en kändis? Nej. Inte vad jag vet!

Är dina föräldrar lyckliga? Ja, de har ju mig i sitt liv :D

Är du en glad prick? Always men even at a sunny day the rain can fall!

Nu kommer det ett sådant här puttinullgull-inlägg men det är ju inte mitt problem!

Allså jag är inte den som brukar fastna DIREKT  för en låt.  Nej, jag måste höra den minst 6-8 gånger innan jag ens kan säga att den är bra.

Tills igår.

Klockan 13.27 en söndag förändrades mitt liv totalt.

Jag förstår det inte.

Jag fastnade för en låt.

Inte någon modern låt utan en riktig 1960-tals låt / ballad.

Okej, Ballader och Amanda i samma mening är ganska oigenkännligt men Nicke <3 skickade en låt till mig via Skype and I LOVE IT!

Lägger en länk längst ner till er från youtube,

Men asså jag tycker den är så fin!  :)

Åh vilken söt pojkvän jag har dessutom!

Han är verkligen den bästa som finns i min värld!

Ja, ni som har killar tycker väl att eran är bäst så klart!

Längtar som fasen efter fyra saker just nu!

1. Nicke och Caitlin<3

2. Sirocco och Felizia <3

3. FLÄSKYTTERFILÉ

4. Rida

Men jag har det superduper bra faktiskt!

Varmt och gött så jag klagar inte alls... och ryggen är bättre!

Såå... ska man trotsa farbror doktorn och ta sig en mystur när man kommer hem?

Hm nej inte på Sirocco eller Felizia nu då både det ena och det andra kommer att hända men tänkte på en lugn och snäll häst bara för att bota abstinensen?

Vill rida ju! Så sjukt svårt att vara utan det...

Det kommer inte bli bättre av att man bor på en hästgård full av hästar heller när man kommer hem...

MEN Caitlin? Har vi ens nån häst som stämmer in på LUGN och ORÄDD? hahahaha

Jag behöver nog några rullar silvertejp med så att jag sitter fast!

Näe men PUSSAR och två KRAMAR på er sötnosar!

Inget jätte gullinlägg va?!

Här är låten min kära Nicke skickade:

Del två av min lilla novell kommer här och avsnittet heter Främlingarna.

Dixie och Afrodite hittar varandra lite mer, men Dixie anar att det finns något som hennes nya vän inte kan med att berätta.

Känslan av att något finns i skogen kvarstår och blir lite mer påträngande.

Men vad? Har det något med Afrodite att göra?

Milton tar med Dixie och visar henne en helt annan sida av sig själv och omgivningarna.

Det kanske finns något mellan dem?

Det är mycket som håller på att hända och mitt i allt dyker fem hästar upp med oroande nyheter.

// Amanda

     

Afrodites första natt hade hon spenderat oroligt.

Dixie hade försökt att lugna henne men förgäves.

" Mörker döljer faror!" hade den lilla palominon upprepat konstant.

Till slut hade hon somnat på grund av utmattning.

Den andra natten var lugnare.

Och det lilla stoet verkade bli starkare för varje dag men gnistan i hennes ögon var fortfarande borta.

När morgondiset lättade så betade de två stona sig mätta av det fuktiga gräset som verkade bli grönare för varje dag.

Den lågt stående solen värmde lite grann men lovade en vacker dag utan regn.

Dixie visste inte vad hon skulle säga riktigt.

Hon ville absolut lära känna Afrodite mer, men vågade inte ställ frågor på grund av rädslan att göra stoet ännu mer ängslig.

Men för varje dag lärde de känna varandra mer.

Dixie insåg snart att Afrodites största oro var att bli lämnad ensam.

Afrodite berättade mycket om sitt liv uppe i bergen.

Överfyllt av hunger, kyla och törst med en oberäknelig ledarhingst som vallade runt dem i cirklar.

Men ändå visste Dixie att det fanns något som palominon undanhöll för henne.

Något som Dixie anade kunde spela en stor roll.

De höll sig på avstånd från de andra.

Det var lugnast så.

Dixie ville undvika Loreleis nedlåtande kommentarer och de andras blickar.

De visste precis hur de skulle få någon med dåligt självförtroende att sjunka ännu lägre ner.

Men Dixie blev mäkta förvånad när hon såg Milton närma sig utan Lorelei och de andra i följe en vecka efter Afrodites ankomst.

Hingsten frustade en vänlig hälsning till dem.

" Vill ni följa med på en tur? Den här ängen börjar bli tråkig!" frågade han.

Dixie såg på Afrodite som verkade tveksam.

" Jag skyddar er och vi behöver inte gå långt!" sade skimmeln vänligt.

Afrodite såg på Dixie.

" Gå ni, jag skulle bara sinka er... " sade Afrodite.

" Du vet att jag inte lämnar dig ensam!" sa Dixie förvånad över sin bestämdhet.

" Jag kan gå till Misty... Jag behöver ändå tala med henne..." sa Afrodite.

" Kom nu Dixie!" Sa Milton med en lekfull min.

Tveksamt följde Dixie med honom.

De följde skogskanten en bit och snart kom känslan av att någon fanns där inne och iakttog dem.

Dixie försökte skaka sig av känslan men den hängde kvar.

Milton verkade desto piggare och bekymmerslös.

Nöjt frustade han till där han gick med högburet huvud och stolta steg.

" Har du varit någonannastans än på Ängen?" frågade hingsten.

" Nej, inte direkt..." svarade Dixie.

" Stackare! Det finns så mycket mer att se än de gamla stona hemmavid!" sa Milton.

Dixie svarade inte utan följde med honom med ett skutt över en liten bäck.

" Ibland önskar jag att man bara kunde sätta av i full fart över fälten och slippa alla måsten och ansvar! Bara känna sig fri!" sa Milton och stannade.

Hingsten blickade ut över ett vidöppet fält.

Dixie lade märke till de gråa regnmolnen i horisonten innan hon sneglade på hingsten igen.

" Hur menar du?" undrade hon.

" Tänk dig vi två, inga andra... bara sätta av utan ett mål!" sa Milton.

" Lorelei då?" sa Dixie.

" Hon? Det enda hon lever för är att hon är Avantis dotter och enligt henne gör det henne speciell... Du är mer äkta! Och hur mycket hon än smutskastar dig så står du kvar, lika vacker och iskall som alltid!" sa han och såg på henne.

Dixie blev förvånad över hans ord.

När hon tänkte efter så hade aldrig Milton varit elak mot henne. Han hade alltid hållt sig i bakgrunden.

"Kom så galopperar vi!" sa Milton och satte fart.

Dixie var ikapp honom med fem steg.

De sprang över fältet och kände vinden över ryggen.

Hon kände sig glad och fri på något sätt.

Att känna farten och ha Milton bredvid sig var oslagbart.

Den unga skimmeln verkade njuta helt och hållet och ökade farten med ett bakutslag.

Han var så ståtlig när han var frisläppt.

Milton var som en helt annan hingst när han njöt.

 

( Milton )

När fältet tog slut saktade de av och fortsatte i trav över några små kullar.

På den sista kullen stannade han och vände sig om.

Några sekunder spanade han bakåt innan han vände blicken framåt igen.

Nedanför dem betade ett par hjortar fridfullt.

Det var vackert.

Trots att de första regndropparna började att falla.

Hingsten lade sitt huvud över Dixies nacke.

Hon kände att han fortfarande var uppe i varv och att hans puls slog av ansträngningen att ta fältet i full fart.

Själv var hon inte ens andfådd men hon njöt av att känna hans närhet.

De stod så en bra stund och regnet bekom dem inte det minsta.

Hjortarna gav upp sitt ätande och försvann mot skogen för att undvika vattnet.

"Vad är det?" Milton ryckte till.

Dixie såg upp och ut över fältet nedanför dem.

I kanten såg de en liten flock på cirka fem hästar komma ut från skogen.

De hade bråttom och verkade stressade.

Gångarten var trav och de leddes av en brun hingst.

" Vi måste varna Avanti!" sa Dixie direkt.

" Du har rätt..." sa han.  " Kom!"

De vände om och galopperade tillbaka till hjorden.

Milton sökte genast upp Avanti och de berättade vad de hade sett.

Fuxen verkade inte förvånad.

" Ja det var väl bara en tidsfråga... " sa Avanti. " Milton, samla alla så får vi ta reda på vilka de är!"

Milton lydde genast och fick snart ihop hjorden.

Dixie väntade hos Avanti ifall han hade fler frågor.

" Det glädjer mig att se dig tillsammans med Milton. Han behöver någon harmonisk i sitt liv..." sa Avanti innan hans ston anlände med Lorelei i spetsen.

Dixie fann Afrodite och Misty och sökte sig till dem.

Med Avanti i spetsen började de att gå över fältet i samma riktning som de fem hästarna hade synts.

Bakom kullarna fick de syn på dem igen.

Trots att regnet skapade ett visst dis så såg man dem tydligt.

De var på väg rakt emot Avantis hjord.

Den bruna hingsten stannade inte trots att han sett Avanti och de andra.

Istället ökade han takten på de fyra stona.

Hingstarna möttes och en strid kunde förväntas.

" Var hälsad mäktiga Avanti!" sa den bruna hingsten. " Mitt namn är Dunder och detta är vad som kvarstår av mina ston. Jag kommer i fred och all vänlighet..."

" Varför är ni så få?" Avanti frågade artigt och visade att han inte var på stridshumör.

" Vi kommer inte bara med dåligt väder utan med dåliga nyheter oxå är jag rädd..." sa Dunder.

" Vad kan det vara?" Fuxen verkade otålig.

Dunder såg på sina fyra ston.

Hingsten hade ett tungt bagage vilket han visade tydligt med sitt kroppspråk.

" Först slog åskan ner på min mark. Elden tog det mesta av oss och vårat hem. Sedan dess har vi letat efter något nytt.

Norr var min tanke, men under resans gång har jag tvekat på grund faran i bergen. Men så fick jag höra om dig och din hjord som befann sig här uppe." sa Dunder.

" Vi har inte haft några problem alls..." sa Avanti lugnt.

" Det fick jag med höra. Men då insåg jag att jag inte kan inkräkta på ditt revir även om jag bara vill att mina ston ska få äta sig mätta och känna sig trygga." sa Dunder.

" Mina marker kan mätta era magar och släcka er törst utan problem! " Sa Avanti.

" Er vänlighet är känd långväga härifrån! Men jag måste tyvärr berätta vad vi såg härom natten..." Dunder andades tungt.

Avanti såg otålig ut men väntade tålmodigt.

Fuxen verkade slappna av allt mer.

" Som du ser så är mina ston alldeles för unga för att veta speciellt mycket.  Ja, de är även för unga för att jag ska kunna utöka min hjord till det den en gång var.  De är även ganska lätta att föra bakom ljuset då de är uppvuxna i tryggheten.

Men igår natt upptäckte jag att de allihopa hade intresset i något annat.

Till slut fick jag reda på vad.

Bara några meter bort från dem i en skogsglänta såg jag honom.

En svart hingst.

Så svart att natten verkade som dag!

Ögonen lyste av hunger och varenda muskel var i perfekt form.

Med bara sin närvaro trollband han mina ston.

Han såg på dem och sedan försvann hingsten spårlöst.

Inte en doft och inte ett ljud...

Jag kan bara referera till en enda varelse..."

Dunder avslutade de långa meningarna.

Avanti såg fundersam ut.

" Omöjligt att det kan ha varit Colorado..." Sa Avanti.

Ett sus gick igenom hjorden och stona ryggade tillbaka.

" Den enda omöjligheten jag ser i det här är att hingsten vi såg var inte en hingst på sina äldre dar, utan den här var max 4 eller 5 år gammal. " sa Dunder.  " Jag har sett Colorado innan och åsynen av honom glömmer man inte. Den här hingsten var en exakt kopia, samma glöd och samma blick..."

" Det finns inte en chans att det var Colorado. Sådana fall varför tog han inte dina ston? De är alla unga och vackra! Samt att Colorado är äldre än oss båda, inte en möjlighet att han fortfarande ser ut så." sa Avanti.

" Det gör han inte... Du ser att en hingst är gammal!" sa Misty tyst där hon stod bakom Avanti.

Dixie slängde en blick på Afrodite.

Palominon såg mer skräckslagen ut nu än när hon först kommit till dem.

Hon skakade i kroppen och svetten rann på henne.

" Vad är det?" Undrade Dixie.

" Inget... Jag... Fryser bara!" stammade Afrodite fram.

Dixie såg på henne att hon ljög.

Det hon undrade var varför.

Tillsammans med Dunder och de fyra stona återvände de till Ängen. De två hingstarna diskuterade flitigt med varandra och Milton lyssade medan Lorelei genast ville lära känna de fyra stona.

Två av dem var bruna med vackra stjärnor och den ena hade även fyra vita fötter.

Den tredje var en ljus fux med lång gräddvit man.

Det sista stoet var en pinto med vacker täckning och svart man.

Dixie och Afrodite hamnade bland dem.

De var också nyfikna.

" Jaha, tror ni oxå på skrönan om Colorado?" Frustade Lorelei efter de hade presenterat sig.

" Vi såg vad vi såg... Men om det var han vet vi inte..." sa pinton som bar namnet Grace.

" Men så vacker..." sa en drömmande Daphne, det bruna stoet med strumpor.

" Sa han inget då?" Undrade Lorelei.

" Nej, han såg på oss och sedan bara stod han där tills Dunder dök upp!" svarade den andra bruna som hette Lady.

" Han kanske letade efter någon?" Fuxen Star såg fundersam ut.

" Jag måste härifrån!" utbrast Afrodite och travade plötsligt iväg.

Lorelei fnös åt henne.

" Bry er inte... den där är superkonstig! Eller hur Dixie?"

" Om du bara hade en aning om vad hon varit med om så skulle du inte vara så elak!" fick Dixie ur sig.

" Hörru du! Det är jag som bestämmer här och vart du än fick luft ifrån så kan du sluta med det din tamhäst!" sa den mörka fuxen argt.

" Nej!" sa Dixie och undrade varifrån hon hade fått modet att svara Lorelei ifrån.

" Jag är så trött på att du alltid hackar på mig utan anledning!" fräste Dixie.  " Du ser ner på alla andra och svassar runt i tron om att du är nånting! Men du är inte värd mer eller mindre än någon annan här!"

Lorelei blev förvånad.

" Ursäkta? Det är JAG som tar över den här hjorden efter min mor och då ska du veta att du åker ut fortare än kvickt!" sa fuxen argt.

Dixie bara mötte hennes blick.

" Jag är inte rädd för dig!" sa Dixie.

" Du har inte en chans mot mig. Varken vad det gäller styrka eller något annat! Du är inget mer än en opålitlig orm som snirklar dig in hos andra med ditt tafatta sätt. Sedan snärjer du dem till din fördel! " sa Lorelei. " Tror du inte att jag såg att du och Milton smet iväg innan?"

Lorelei var riktigt arg nu.

Dixie undrade hur länge hon skulle klara av att svara emot den mörka fuxen som höll på att explodera.

" Han är för bra för dig!" sa Dixie.

" Jag och Milton kommer en dag att leda den här hjorden och du ska bort härifrån!" frustade Lorelei argt.

 

( Lorelei)

Dixie insåg att det var explotionen och att hon gjorde bäst i att försvinna.

Lorelei var starkare och större än henne och hon skulle inte ha en chans.

Fuxstoet gjorde ett utfall och Dixie vände snabbt och satte av i galopp.

Hon valde samma väg som hon och Milton tagit innan.

Skogen vågade hon inte ge sig in i.

Efter henne dundrade Lorelei och närhelst fuxen fick en chans kände Dixie ett hårt bett.

Regnet piskade henne allt mer eftersom det numera ösregnade.

Ljudet av vattendropparna tog bort hovslagen från de två stona till stor del men Dixie såg inte bakåt utan galopperade det snabbaste hon någonsin gjort för att undkomma fuxen.

När hon passerat fälten kom hon in i ett skogsparti.

När regnet avtog från att slå ner på henne insåg hon att hon lyckats undkomma Lorelei.

Vetskapen om att fuxen skulle ta henne om hon återvände var stor.

Så Dixie stannade mellan träden för att hämta andan och fundera ut vad hon skulle göra.

Tanken att det var första gången hon ens befann sig i en skog hade inte slagit henne ännu.

  

Hahahaha ja dagens bästa kommentar kom från en av de anställda på hotellet:

" Exuse me miss... But I just wonder if you and your Ipad are inseparable?"

Hahaha whaaat ??

Näääe men jag gillar den!

Ganska mycket faktiskt!

Fick förklara för honom att jag inte kan aktivera mig så speciellt mycket på grund av ryggen.

Han tyckte att jag som var en sådan vacker kvinna inte skulle utsätta mig för sådana stora faror som att rida på hästar!!!!!!

You don´t know who you´re talking to little boy!!!!!!!!!!!!!

Horses are MY LIFE!

I Love them, I Work with them, if only I could I would sleep with them!

Ni fattar va?

Så visade han en bild på min prins Sirocco och sa att han var rena ängeln... med glorian på sne.

Killen bara:

" We don´t have that kind of horses here.... "

Ehm näe You have THIS kind! But not in that shape... Svarade jag och visade han en bild på Tiny Dancer.

Det vackraste han hade sett sa han. Men han tyckte att T.D var i grövsta laget :O

What?

 

T.D är la inte tjock eller?

Eller aah... Vi proppar ju i T.D mängder med mat som häststackarna här bara kan drömma om iofs.

Men han erbjöd mig gratis massage så att jag kunde bli bättre då det visar sig att denna man är hotellets massör.

Tack vad snällt men nej tack!

INGEN rör min rygg!

Den botas med min vikingavilja och Ipren.

Den ursäkten hade han inte hört förr... ^^

Så det tog mig 20 minuter att förklara att jag inte ville ha massage!

Ja, det är väl det som hänt idag!

Slår vad om att denna man blivit mer impad om jag sagt att min pappa är rik och har en kamelfarm ^^

Näe vad elak jag är!

Men jag har inte fått ordtjaffsa med någon på evigheter!

Mamma sitter och jobbar och är DJUPT koncentrerad samtidigt som hon spanar på lättklädda karlar...

Jag har berättat för henne att hon är lyckligt gift med min PAPPA och jag blir väldigt arg om de skiljer sig på grund av den anledningen.

" Ja lilla sockergrynet du har rätt men man måste få titta! Man behöver inte sitta och stirra på sin man eller pojkvän dagarna i ändå! Förresten kan du väl ta en bild på Nicke när han har kammat sig och tagit av sig kepsen?!"

Lilla mamma.

Nicke kammar sig inte.

Nicke älskar sin sletna keps vars ursprungliga färg inte går att säga.

Men jag tycker om honom ändå!

Och om en vecka så kommer jag hem till mina små hjärtan!

AWWWWH vem ska få puss först?

Felizia, Nicke eller Sirocco?

Hmmm tror ni de ställer upp på att jag ger dem samtidigt?

Hästarna är nog mer lättövertalade...

^^

Fick ett mail av Ronja med.

Hon är ju supernöjd med min prins.

" Hej Amanda!

Hoppas att du har det kalasbra i Egypten!!

Här hemma går allt bra med Sirocco ska du veta.

Vi var till och med överens hela skogsturen innan idag!!

Sen igår fick jag en lektion av Nina på honom samtidigt som Caitie red sin skimmel.

Sirocco var lite strävig i början men sen gav han med sig och skötte sig exemplariskt!

Ju mer man kämpar med honom desto bättre går han och resultatet visar sig så starkt!

Sådan skillnad på honom och ridskolans tråkiga robothästar!

Förutom Tequila då :)

Du har verkligen världens finaste ponny och TACK så jättemycket för att jag får äran att rida honom åt dig när du inte kan :)

Är det okej om jag använder mitt schabrak på honom?

Fick det i födelsedagspresent och tror att han kommer passa jättebra i det!

Läser din blogg varje dag och tycker att nästa del av novellen ska komma snart!

Kram på dig och ta det lugnt i sanden nu! "

Ronja!

Det är du som ska ha TACK för all hjälp du ger mig!

Och självklart får du använda dina saker på honom!! :)

Han blir bara glad över nya grejer då min lilla häst är en riktig stekare och älskar att känna sig fin!

Pussar och Kramar!

Gaaaaaasch jag har sand mellan tårna!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Okej, idag tänkte jag lägga upp en wondefull bild som jag själv tagit bara för att den var så fin,

MEN!

Jag lade in den i datorn från kameran, kollade så att det överförts och allt det där.

Loggar in här med detta inlägg i huvudet, skriver rubriken och ska ladda upp bilden.

Vips!

Borta!

Faaaaaaan!

Aja, whatever.. Jag får ta en ny på solnedgången över Röda Havet ikväll!

Men det är sjukt så vackert detta land är!

Jag vill med bo här!

Fullt av arabiska Fullblod, fin omgivning och inte alls sån där klibb-värme!

Synd bara att lokalbefolkningen är lite för pratglada men om man säger att man är Ryss så går de haha!

Neeeej men vad händer där hemma i Sverige då?

Jag saknar er!

Lite i alla fall..

Eller aaah, ganska mycket!

Tycktes om mitt fina försök att skapa en novell då? Hahaha... Ja, ja.. Jag har ingen aning om hur den ska arta sig eller vad nästa del ska handla om.

The Main character perhaps?

Näääääeee...

Nehepp nu ska jag ta mig en drink och lata mig i solen =)  28 grader+  :)

Soo Loong babys!

Jaha efter inledningen så hoppas jag att ni kommer att få njuta av första delen på det här äventyret.

Den kanske är lite seg och utdragen men första kapitlet heter " Legenden" och här kommer svaren på några av unghästarnas funderingar.

I sinom tid kommer ni att lära känna berättelsens huvudperson (häst) men han dyker inte upp riktigt än och det ger er mer tid att lära känna lilla Dixie och hennes omgivning som snart kommer att förändras drastiskt.

Här kommer det lite mer perspektiv och mer lära känna karaktärerna i Avantis hjord.

// Amanda.

 

  Legenden

  

Dixie betade som vanligt för sig själv.

Det fanns några få riktigt gröna och smaskiga grässtrån redan nu.

Men de var få för att den sista snön just hade smält.

Vintern hade varit ganska svår och hård men de hade klarat sig ganska bra.

Våren närmade sig och det var alltid välkommet.

Snart skulle sommarens fölungar födas och de skänkte alltid nytt liv till flocken.

Stona gick med sina tunga magar och var ganska nöjda med att det varit lugnt den senaste tiden med faror.

Ingen av dem var särskilt smidig eller snabb längre.

Grässtråna var inte särskilt mättande men att finna de godaste fördrev tiden för Dixie.

Lite längre bort stod Lorelei och Milton tillsammans med de tre andra unghästarna.

Ingen av dem lade märke till Dixie som gick i sin egna lilla värld.

Plötsligt flög en skrämd fågel upp från ängens mark.

Dixie vaknade till med ett ryck och kastade sig åt sidan innan hon såg sig om och kände pulsen stiga.

Hon frustade till när hon konstaterade vad som just hände.

" Akta så den inte äter upp dig!"  Skrattade Lorelei. " Men de gillar nog inte benrangel..."  lade fuxen till och fick medhåll av de andra.

Men Dixie struntade i dem.

Hon orkade inte bry sig.

Aldrig svarade hon emot deras elakheter, utan hon låtsades som ingenting.

Framåt eftermiddagen så började Dixie fundera på var Misty befann sig. Hon hade inte sett till det äldre stoet alls på en bra stund.

Hon letade ett tag men inte någonstans kunde hon finna henne.

Oroligheten växte inom Dixie även om hon inte ville visa det.

Misty var trots allt den enda som Dixie litade på.

Det lilla gråa stoet gick flera varv runt hjorden för att få en skymt av Misty.

Misty hade aldrig bara försvunnit innan.

" Letar du efter något?" en vänlig men grov röst hördes.

Avanti hade märkt hennes sökande.

" Misty är borta..." Fick Dixie fram lite nervöst.

Fuxhingsten hade aldrig talat till henne innan.

" Ja, men hon kommer snart tillbaka. Misty berättade att hon kände på sig att något var fel. Fåglarna i skyn är oroliga, vi har inte sett till några rovdjur eller andra betesdjur på ett bra tag. Tystnaden hänger i luften" sade den stora hingsten med sin lugna röst.

" Vad menar du?" Dixie ångrade frågan direkt.

" Inget du behöver vara orolig för min vän, jag slår vad om att Misty kommer att återvända innan kvällen och då berättar hon för dig. Har du sett till Milton förresten?"

" De är borta vid träden..."

" Tack!"

Med högburet huvud och stadiga skrittande steg gick Avanti iväg.

Han frustade nöjt och hade sitt mål i sikte.

Dixie stod kvar.

Hon funderade på det hingsten hade sagt.

Det stämde faktiskt.

Oroligt flög fåglarna omkring, fram och tillbaka.

Inte en enda hjort eller buffel hade synts till på evigheter och de vanliga ljuden så som fågelkvitter hade inte hörts på flera dagar.

Misty hade alltid varit ett med sin omgivning och lärt Dixie att läsa av den.

Stämningen, varningar och även vädret kunde ha betydelse för om de hann söka skydd i tid eller inte.

Det gamla stoet hade många gånger varnat dem för åskan eller berättat att snön kommer.

Misty var speciell på det sättet.

Timmarna gick och inte en skymt av det äldre stoet syntes.

Avantis ord hade dock lugnat Dixie.

Hon gick ner till vattnet och drack.

Ån kom från skogen och mynnade ut på en av ängarna.

Dixie var något hundratal meter ifrån de första träden.

Hon drack av det friska vattnet och lät det släcka törsten.

Snart fick hon känslan av att vara iakttagen så hon såg sig om kring.

De andra i närheten var på långt avstånd så hon sneglade in mot träden.

Inte en doft kändes och inte ett ljud hördes från de mörka skuggorna.

Men känslan växte.

Hon såg in bland träden och tyckte att hon fick en skymt av en rörlig skugga.

Stelt spanade hon mot skuggan.

En glimt av något som reflekterade solen syntes bakom några träd ett par meter in i skogen innan en silhuett av något stort djur skymtades för att sedan försvinna.

Dixie var säker på att det fanns något inne i skogen.

Något som inte ville ge sig till känna.

Men vad?

Det lilla stoet stirrade mot träden på helspänn.

När ljudet av en kvist som bröts hördes hoppade hon förskräckt till.

Dixie var på gång att ge sig av när hon såg Misty komma ut från skogen.

Det vita stoet gick sakta och såg trött ut.

Misty kom ut på ängen och stannade till.

Hon såg inåt träden och snart fann Dixie ut att hon inte var ensam.

Bakom henne kom ännu ett sto.

Hon var mager och smutsig.

Varenda benknota stod ut på hennes guldfärgade lilla kropp och den gräddvita manen var lång och stripig.

Det lilla stoet var inte gammalt, men rejält halt på frambenet och torkat blod efter bett fanns överallt.

Hon hade inte haft det lätt.

Misty kom fram till Dixie och hälsade vänligt på henne. Det lilla stoet stod bakom skimmeln och såg rädd ut.

" Dixie, låt mig presentera Afrodite för dig!" sa Misty.  " Hon kommer att stanna hos oss och skulle verkligen behöva en vän just nu. Ni är nog mer lika än ni tror!"

Dixie hälsade på palominon och skymtade en vacker strimbläs på hennes huvud.

" Jag ska tala med Avanti, kan ni vänta här? Och håll de andra på avstånd!" Sade Misty.

Det gamla stoet lämnade dem och Dixie visste inte vad hon skulle säga eller göra. Främlingen stod blick stilla och hennes blick gick från vattnet till Dixie och sedan tillbaka till vattnet.

" Kom så dricker vi, det är riktigt gott vatten!" sa Dixie.

Palominon darrade när de gick ner till flodmynningen.

" Får jag verkligen?" undrade hon skrämt.

" Javisst, när du vill och hur mycket du vill..." svarade Dixie förvånat.

Afrodite sänkte huvudet och drack sakta.

Osäker som hon var så darrade stoet konstanst men Dixie stod lugnt bredvid henne.

En lång stund drack stoet som om hon aldrig sett så mycket vatten innan.

Sedan såg hon på Dixie.

 " Tack..."

" Du behöver inte tacka mig, vattnet är till alla... " sa Dixie.

" Jag har aldrig fått dricka mig otörstig innan..." sa Afrodite.   " Vem är det?"

Hennes huvud for upp och automatiskt backade hon undan.

Misty kom gåendes tillsammans med Avanti och Mirabelle.

" Ingen fara, det är Avanti. Han är jättesnäll!" sa Dixie när stoet sökte skydd bakom henne.

När hingsten närmade sig skakade palominon av skräck.

Avanti stannade och släppte fram Misty och Mirabelle.

" Välkommen hit lilla Afrodite. Vi kommer inte att skada dig och hoppas att du kan trivas hos oss!" Sa Mirabelle lugnt.  " Jag heter Mirabelle och jag ser att du redan träffat Dixie"

" Jag berättade om dig för dem" sa Misty. " Du är så välkommen hit till oss!"

Afrodite såg osäker ut.

" Trots... allt?" fick hon fram.

" Naturligtvis!" Sa Avanti. " Vi dömer ingen. Men det kanske vore bäst att du ligger lite lågt till de andra om ditt ursprung ett tag. Jag vill inte oroa mina dräktiga ston just nu..."

" Jag förstår... Tack!" sa Afrodite.

" Se till att ät dig mätt och vila ut. Jag lovar att du är trygg här..." sa Avanti.  " Och Misty, det kanske är dax att du berättar för unghästarna..."

" Ja, tiden är inne..." Svarade Misty tungt.

 

Avanti och Mirabelle återvände till de övriga.

Dixie upptäckte att Lorelei, Milton och de övriga tre var påväg mot dem.

Genast skulle främlingen inspekteras.

Lorelei granskade Afrodite med avsky medan de andra hälsade på henne.

Palominon tryckte sig mot Dixie allt mer när hon såg fuxens blickar.

" Du dömer återigen någon efter första anblicken Lorelei, jag har sagt åt dig att det inte finns någon mening!" sa Misty skarpt. " Afrodite kommer från en helt annan värld än vi och hennes erfarenheter är långt över våra"

Lorelei frustade och klippte med öronen.

" Välkommen då..." fnös hon irriterat.

" Afrodite, du får välja själv om du vill lyssna och rätta mig om jag har fel. Du vet ju mer än jag men jag måste berätta för de andra.." sa Misty.

" Om.. honom?" Afrodites skakningar började igen.

" Ja."

De andra såg på varandra, de förstod ingenting mer än ännu en av Mistys berättelser var på gång.

Det Dixie inte förstod var hur Afrodite kunde vara en del av den.

Misty tog ett djupt andetag.

" Ni väljer själva vad ni ska tro, men ni har ett levande bevis på att det jag kommer att berätta faktiskt existerar."

" Vaddå?" undrade Milton nyfiket.

" Afrodite här... Men vi kommer till det senare" sa Misty. " Jag vill att ni lyssnar och försöker att förstå.."

Det gamla stoet samlade sig.

Dixie insåg genast att det var svårt för henne att tala om det.

" För många många år sedan så inträffade händelser som fick oss alla att komma att leva i en stor skräck.

I början var det mer som ett rykte som spred sig snabbt mellan hjordarna i söder och ändå upp hit till Norr.

Ryktet om att det fanns något värre än den hungrigaste katten och de mest blodtörstiga vargarna. Något som inte ens vädrets makter kunde mäta sig med.

Ingen visste var han kom ifrån men snart skulle han ha skapat sig ett stort namn.

En hingst, svartare än natten och lika explosiv som det vildaste åksovädret.

Från ingenstans kom han.

Men något stod inte rätt till hos honom.

Det var inte marken eller stona som lockade honom till strid, utan det var blodtörsten inom honom som bestämde.

Så rasande att fradgan rann ur munnen tillsammans med blod ur näsborrarna kastade sig den unga hingsten in i strider med vem som helst.

Han var inte det minsta tveksam eller rädd.

Det var en lek i hingstens huvud.

Vig som en katt och snabb som vinden så vann han med lätthet sina strider.

Den fallna motståndarens ston såg sin hingsts sista andetag medan den svarta främlingen skriade ut sin seger.

Ett hest läte som gav dem kalla kårar.

Sedan synade hingsten stona.

Han valde noggrant ut de starkaste och vackraste stona i flocken.

De övriga lämnades åt sitt öde om han lät dem leva.

För varje dag växte hans hjord och snart var stona så vackra att bara åsynen av dem kunde få andra hingstar galna av lusten att ha dem hos sig.

Den svarta hingsten insåg snart att han kunde vända detta till sin fördel.

Medan stona visade sin närvaro öppet för den tilltänkta motståndaren så lurade hingsten i skuggorna.

Han såg sin fiendes svaga punkt och anföll.

Hingsten var lynning och hänsyslös, han gick inte igenom landet i någon speciell riktning utan bytte ofta kurs och kunde dyka upp var som helst.

Skräcken bland andra hästar växte.

När det även kom fram att hingsten inte flydde för något så blev det värre.

Det talades om att en vargflock en gång försökt sig på stona.

Ursinnigt så kastade sig hingsten in bland rovdjuren och likt en av dem slet han dem i stycken.

Efter ett tag hittade hingsten sitt ledarsto.

En väldigt klok och vänlig själ som föll offer för hingstens väg.

Det sades att hon var den vackraste av dem alla, och den enda som hingsten någonsin kunde visa den allra minsta gnutta respekt för.

Stoet var en palomino, så perfekt i proportionerna och hennes tecken var så väl utformade att de bara förskönade henne.

Hennes namn var Venus.

Hingsten fortsatte dock sin framfart.

Runt om i landet började nu rivaliserande ledarhingstar slå sina hjordar ihop för att kunna ha en chans mot den svarta djävulen som satte sådan skräck i omgivningen.

Men till ingen nytta alls.

När den svarta hingsten besegrat fem motståndare på samma gång så trodde vi andra att han snart skulle utplåna alla andra hjordar som någonsin existerat.

Att bara höra att han kanske var i närheten spred sig paniken och hjordarna tog till flykten.

Men så blev det tyst.

Ingen hörde någonting på flera veckor.

Frågorna var många.

Hur kunde en hjord på över hundra hästar bara försvinna ur tomma intet?

Var det bara ett fasansfullt rykte som spridit sig?

Eller var det bara en stor hemsk mardröm?

Det sades att den svarta hingsten försvunnit upp i bergen i norr med stona.

Utan förvarning.

Ingen vågade att ta reda på om så är fallet heller.

Men efter det så blev det lugnt och fridfullt här igen.

Däremot är det en av anledningen till att ingen besöker bergen eller ens skogen.

Colorado som hingsten hette är det mest fruktade som vi andra hästar känner till.

Även om ingen sett röken av honom eller de vackraste stona man kan tänka sig på över 15 år.

Ryktet säger att det var Venus som fått hingsten på andra tankar. 

Men ingen skulle få kunna hitta honom och ta hans ston.

Även om hans namn bara är en legend  "

 

Mistys berättelse fick alla unghästarna att rysa.

Även om de tvivlade.

" Så ingen har sett eller hört av den här snubben på hur länge som helst? Vad talar för att han ens lever?" sa Milton skeptiskt.

Misty såg på honom och sedan vandrade hennes blick till Afrodite.

" Bevisen finns närmare än vad vi kan tro..." sa Misty.

" Men då borde han vara gammal och gaggig nu, en lätt match för en hingst i sina bästa år!" sa Milton.

" Det finns ingen som är så dum att de ens tänker tanken på att utmana Colorado, hingsten har både list, styrka, snabbhet och viljan."  Misty såg på honom.  " Tänk inte ens tanken Milton!"

Skimmelhingsten frustade bara.

" Jag tycker bara att det låter som en fruktansvärt dålig legend!" sa Lorelei.  " Som ni skrämmer fölen med för att de inte ska tappa bort sig i skogen bland vargarna!"

"  Det avgör du själv min vän, men ni är inga fölungar längre och det är först nu som ni fått vetskapen om det här. Men jag har en anledning till varför ni fått veta detta just ikväll... " sa Misty.

" Och det är?" Lorelei var otålig.

" Jag!" sa Afrodite.

Fuxstoet såg på den lilla palominon med avsky och nedlåtenhet.

"Du?" fnös Lorelei.

" Ja" svarade Afrodite bara. 

" Jag är ett av hans ston, jag är faktiskt hans dotter.  Vi försökte fly från honom men tyvärr hann han upp oss ganska snabbt. Bergen förser inte sina invånare med tillräckligt med mat eller vatten bara så att man överlever.  Jag överlevde tack vare att... Misty dök upp" berättade Afrodite.

Dixie lade märke till att hon tänkte säga något helt annat men ångrade sig.

Loreleis min var ovanlig. Hon tvekade på Afrodites ord men funderade på om det kunde vara sant eller ej.

" Så du menar att i och med att du kom hit så kommer den där hingsten hit och ställer till det? Toppen!" fnös fuxen och gick sin väg.

Afrodite sänkte huvudet och sjönk ihop.

" Jag visste det..." sa hon bara.

" Bry dig inte om henne..." försökte Dixie trösta henne.

" Men hon har rätt... Han kommer att leta efter mig! Och när han finner mig så vet vi alla vad som kommer att hända"

" Se så... Nu ska vi inte förhasta oss!" sa Misty. " Nu ska vi se till att du får äta dig stark och frisk igen."

Dixie funderade länge på det hon fått veta.

Hon kunde inte ens tänka sig vilken skräck Afrodite måste ha levt med hela sitt liv och gjorde fortfarande.

Hon betade bredvid det lilla stoet hela natten.

Det enda hon lade märke till var att med jämna mellanrum så spanade Afrodite in mot skogen som om hon sökte något.

Dixie blev påmind om den konstiga skuggan bland träden hon sett innan men hon intalade sig själv att det bara var inbillning.