Denna novell har min syster skrivit som en svenska uppgift när hon gick i skolan, typ på 1800-talet ^^

Nej men seriöst så är det något av det bästa jag läst på länge, och det sorgligaste.

Så nu skojjar jag inte, fram med näsdukarna!

Den handlar om en ung tjej och hennes bror samt deras vän som tvingats till ett liv på gatan för att undvika drogerna på ungdomsanstalter och våldet i fosterhemmen de alla har erfarenheter av.

Men detta får mig att tänka efter rejält.

Jag har tillåtelse att publicera denna på min blogg.

Kram på er // Amanda!

  

Stockholmsnattens Skuggor

Det är mörkt och kallt medan snöflingorna faller från den svarta himlen.  Vinden blåser lätt så vi sitter på trappan till  portuppgång 21 D på ett bostadshus i väntan på att någon som kan koden kan öppna dörren.

Tätt tillsammans sitter vi för att hålla den lilla värmen som finns.

Det är jag, min storebror Jakob och våran vän Markus.

Vi är dem som finns kvar.

För att överleva kämpar vi tillsammans.

När våra föräldrar svek oss och lämnde oss i lagens händer gick allt utför.

Vi är vad samhället kallar problembarn.

Problembarnen som alla har gett upp hoppet om, det är därför vi lever på gatan.

Det finns ingen hjälp att få, inget hem att söka.

Framtiden är oviss och frågan är om vi kommer att överleva denna vintern då kylan och svälten kommer att ta våra liv så småningom.

Men någonstans inom oss finns glöden.

Den brinner i våra sinnen och hjärtan tillsammans med hoppet.

Hoppet om att vi en dag kommer att vakna upp ur mardrömmen, slippa gömma oss i stadens skuggor och kunna ha tak över huvudet och mat på bordet.

Vi är inte giriga och begär inte en lyxvilla med pool och ett fett bankkonto. Nej vi skulle vara så nöjda med en liten trång lägenhet med värme och ett kylskåp att fylla efter dagens arbete.

Så kommer det inte att bli för oss.

För vi sitter på trappuppgång 21 D :s porttröskel och huttrar i kylan.

Vi tre.

Min bror Jakob, min Markus och jag,-

Varje dag och natt är en kamp för oss att finna en matbit. Med mat kan man överleva men det är den svåraste varan att få tag i på gatorna, så enkelt det vore om man bara kunde gå in i en affär och kunna betala för det man vill ha.

Vi vet att stjäla är fel, men vi har inget val.

Men det vi oftast får tag på är ciggaretter eller droger, ibland blir begäret efter det magiska pulvret så stort att jag kan gå hur långt som helst för det.

Jag vet inte hur många män som fått röra min lilla kropp mot "betalningen" men belöningen är stor.

För ett par timmar kan vi segla in i våran fina värld.

Medans drogen sprider sig i våra kroppar och tar med våra sinnen till en helt annan plats än portuppgång 21 D.

Det är oftast sommar, vi befinner oss på landet där vi kan bada i en ljummen å, njuta av det väldoftande gräset och där leendena på våra läppar finns. Bortanför all kyla och svält.

Dit för oss det vita pulvret... Dit där inga bekymmer finns.

Plötstligt rycker Markus till. Han ruskar om Jakob och vi flyger upp.

Steg hörs i trappan och vi ber en stilla bön att dörren ska öppnas.

En äldre kvinna hinner knappt sätta ett steg utanför förrän Markus håller upp dörren åt henne.

Han bugar sig artigt och tar av sig sin keps.

Kvinnan klädd i en dyr päls muttrar något och slänger några småmynt i hans mössa.

Vi skyndar oss in i värmen och söker oss nedåt källaren.

Vi hittar ett olåst förrådsrum med en lampa i där vi slår oss ner.

Här slipper vi nattens kyla.

Jacob tar fram en halvrökt cigarett innehållande hasch. Markus ser storögt på den med sina gröna vackra ögon medan jag letar fram min svarta tändare.

Ett lugn i våra kroppar infinner oss. Inte lika starkt som det vita pulvret förstås men vi känner oss lyckligare ju fler bloss vi tar.

Ja denna natten kanske ändå kan räknas som en bra natt.

Tröttheten faller in och vi halvslumrar i källarförrådet.  Husets dunkel stör oss inte.

Men när ett skrik från en kvinna hörs så vaknar vi till.

Kvinnan skriker åt oss att ge oss av, i hennes ögon är vi bara slödder. Inte ens vatten värda.

Jakob drar upp mig på fötter, de känns som gelé men jag tvingar mig själv att följa med.

Med ett stadigt grepp så håller min bror min hand.

En siren hörs och snart ser vi ett blått sken blinka mellan husen.

Det sista vi vill är att Polisen ska få fatt i oss.

Då väntar fosterhem eller i bästa fall något ungdomshem.

Antingen en tillvaro fylld av slag och hårt arbete eller en inkörsport till de tunga kriminella gängen.

Vi väljer våran frihet!

Det är det enda vi har kvar.

Barnen som ingen vill veta av...

En hund skäller och vi vet att den arga schäfern med lätthet följer våra spår i snön. Den morrande polishunden är ute efter blod denna kalla snöiga Stockholmsnatt.

Markus tar täten.

Vi springer ner mot tunnelbannan och känner snart bestens tänder i våra ben om vi inte skyndar oss.

Nerför trapporna och ner i underjorden.

För ett kort ögonblick är vi tre ungdomar som är sena till tåget.

Några i mängden.

Vi kastar oss in på ett strax avgående tåg. Ingen av oss vet vart det för oss och vi bryr oss inte heller.

Nästa hållplats stiger vi av. Lugnt och sansat.

Vi sätter oss ner mot den kaklade väggen och ser på alla människor som går förbi.  En del kastar några småslantar vid våra fötter, andra bara går förbi.

Våra magar kurrar av hunger men det finns inget att äta.

Den sista strimma av hopp dör sakta inom oss nästkommande timmar när vi inser att vi snart inte längre kan härda ut den kalla vintern och hungern.

Vi längtar alla bort till våran fina fantastiska värld som är så långt bort från Stockholmsnattens Skuggor du kan komma.

Markus gräver i sina fickor.

Han får fram ett leende när han finner en påse med det vita pulvret i. Han ler stort. Jakob ler ännu bredare.  Jag känner bara glädje.

Vi delar som alltid.

Sedan lutar vi oss tillbaka mot väggen.

Människorna runt oss flyter samman och värmen kommer allt närmare inom oss.

De gröna kullarna växer fram.

Solen skiner.

Allt känns bara.... Bra!

Jag vaknar halvt om halvt upp.

Jakob och Markus stirrar tomt ut i luften.

" För evigt!" upprepar Markus.

" Aldrig mer hunger och kyla!" säger Jakob.

" Vi tre tillsammans i Paradiset.." Jag hör min egna röst.

Vi tar varandras händer.

Även om inga mer ord sägs så har vi fattat vårat beslut.

I denna världen kan vi aldrig bli lyckliga.

Kanske i nästa, om inte annat så får vi hoppa än en gång.

Skrattandes, berusade av det vita pulvret och orädda springer vi genom stadens gator medan snöflingorna färgar marken vitare.

Ljus kommer från gatulyktorna och några förbipasserande bilar då Stockolmsnatten börjar återgå i gryning och staden vaknar till liv.

En ny dag med nya möjligheter för de flesta.

Vi är inte rädda när vi når en av broarna i den södra delen av staden.

Kylan biter våra ansikten och rosenröda kinder.

Vi tittar ner.

Där nere går tågen bort från Stockholms Elände, bort från allt.

Där nere är vägen till Paradiset.

Med stadiga steg så klättrar vi upp på räcket på bron.

Återigen tar vi varandras händer.

Vi ler mot varandra och ser i varandras ögon.

" Jag är inte rädd! Känner ni doften av ängarna?" Säger Markus.

" Solens ljus skymtar och väntar på oss!" Säger jag.

" Låt oss flyga till Paradiset..."

Orädda och med ett leende så ta vi steget ut i den kalla luften.

Snart är vi framme.

Vi faller med snön och blir endast tre ytterligare Skuggor i natten.

Tyngdlösa som vi är ser vi ljuset.

Sedan är vi bara tre skuggor som ligger där nere bland tågspåren.

Våra kroppar blir kvar i denna världen men våra själar kommer alltid att befinna sig i vårat Paradis och våra magar kommer aldrig mer att kurra efter hunger.

Sjätte och sista delen av denna lilla novell.

Kommer Pontiac att lyckas med sitt uppdrag och hur kommer det gå för Dixie?

Är det slutet eller början på något nytt för vildhästarna?

Läs och njut.

// Amanda

 

  

Pontiac började att tappa sitt tålamod.

Dixie som hade valt att stanna hos hingsten istället för att följa med Avantis hjord, märkte det allt mer.

Han blev mer lättretlig och rastlös.

En morgon väckte han henne.

" Idag är det dags!" sa Pontiac. " Jag vill att du återgår till Avantis hjord. Du är tryggare där vännen!"

" Nej jag vill inte lämna dig!" sa Dixie.

" Och jag vill inte förlora dig!" svarade han.

" Men hur vet du att det kommer ske just idag?"

" Känn efter ordentligt..."

Dixie slöt ögonen i morgondiset.

Stämningen i luften var tung, och en aning deprimerande.

Hon lyssnade noga och långt över bergen var fåglarna upprörda.

Men runt dem var allt tyst.

Så tyst att det var skrämmande.

Tystnaden bröts av ett högt, isande skri fullt av raseri.

Kalla kårar gick genom Dixie när hon hörde Avanti svara på utmaningen.

Pontiac sade åt henne att söka sig till mitten av hjorden utan att göra väsen av sig.

Han följde henne nästan ända fram till Avantis hjord, gav henne en kärleksfull buff innan han försvann.

Dixie sökte sig in bland stona som darrade av skräck. De stirrade alla mot skogsbrynet där skriet hade kommit ifrån.

Längst fram stod Avanti och ett tiotal andra hingstar beredda att ta striden.

Några kvistar bröts inne bland träden och snart uppenbarade sig en liten hjord av ston.

De var så utmärglade att varje ben i kroppen syntes på dem.

De var även extremt smutsiga, många av dem rejält skadade och haltade.

Synen av de 10 stona var hemsk.

Afrodite slingrade sig ur tryggheten och sprang dem till mötes.

Knappt hade hon hunnit fram innan skriet hördes igen och från ena sidan av skogen kom han.

En kopia av Pontiac men knotigare i kroppen.

Lika svart och ögonen glödde ur hingsten.

Från näsborrarna rann det blod och öronen var tätt bakåtstrukna.

Hingsten ångade av svett den ganska kyliga morgonen.

Hans blick var fäst på Afrodite som sällade sig till sina magra vänner.

Colorado slängde en blick åt Avanti och de andra hingstarna.

Den gamle Legenden insåg lika snabbt som Dixie att ingen av dem skulle utmana honom.

De var stelfrusna av skräck.

Så Colorado tog sikte på Afrodite.

Med bestämda steg sänkte han huvudet och travade mot henne.

Dixie tyckte han påminde om den ilskna buffeltjuren.

Men hon undrade var Pontiac höll hus?

Inte en skymt av honom fanns.

Däremot skymtade hon rovdjur i skogsbrynen. Gråa vargar som spänt iakktog vad som skulle ske.

Deras närhet fick stämningen att bli ännu mer hotfull.

 

Afrodite darrade men lade öronen bakåt mot hingsten där hon stod med stona.

Dixie insåg snart att ingen skulle komma att försvara Afrodite.

Så hon tog sig ut bland stona och använde sin snabbhet för att hinna före Colorado till Afrodite.

Hon slöt upp vid stoets sida och lade öronen bakåt.

Den svarta hingsten stannade och synade henne nogrannt.

Hans ögon skar igenom henne men Dixie vek inte en tum.

Colorado frustade och verkade fortfarande inställd på att Afrodite var målet.

Pontiacs skri som var identiskt med den gamles hördes.

Med spetsade öron kom Pontiac ut ur skogen från väster.

Han inbjöd en gamle hingsten till en strid på sitt lekfulla sätt.

Glatt travade Pontiac till Dixie och Afrodite.

Han ställde sig framför dem och skrapade med framhoven i marken,

De två hingstarna såg på varandra med sådant hat så det kändes igenom hela omgivningen.

Colorado började nu att tugga fradga medan han gnäggade ilsket men lågt.

Pontiac svarade endast med en frustning.

Den äldre hingsten gav av ett skri av ilska och hat innan han slängde sig över Pontiac i sitt vansinne.

Pontiac mötte den äldre utan att tveka.

De stegrade sig mot varandra och högg efter den andres hals.

De slogs på samma sätt och det gick inte att undgå att de delade samma blod.

Colorado var ursinnig men Pontiac verkade inte gått in i det han förklarat för Dixie innan.

Än så länge var det en lek för den yngre hingsten som uthålligt kunde undkomma den äldres anfall.

Dixie insåg snart att Pontiacs mål var att leda Colorado bort från hjorden.

Tillsammans med Afrodite stod hon kvar.

Hingstarna slogs och sparkades mot varandra medan de kom allt längre ifrån hjorden.

Colorado verkade bara se Pontiac, och det faktum att hans motståndare bara lekte med honom gjorde honom ännu argare.

Dixie såg till slut hur Pontiacs öron åkte bakåt och hingsten tände till.

Dimman gjorde än en gång att bara skuggorna syntes av hingstarna.

Pontiac vräkte sig mot den gamle och fick tag i hans strupe.

Med all sin kraft så stegrade sig Colorado, men Pontiac hängde kvar då de båda föll till marken.

Snart syntes det i skuggorna hur de kom på fötter.

Det blev allt svårare att urskilja vem som var vem.

Ilskna frustningar och dunsar hördes allt mer.

Sedan blev allt tyst.

Inte ens vindens sus gick att höra längre.

Ett iskallt skri av vrede ekade över ängarna.

Så rått att både Dixie och Afrodite hoppade till.

Ett segerskri som talade om att striden var över var vad det var.

Spänt väntade de på vem som skulle uppenbara sig i dimman.

Ett gläfsande och morrande hördes.

Dixie såg vargflocken se sin chans till middag och rusade mot samma ställe där hingstarna hade försvunnit.

Ett morrande och skällande ekade snart då bestarna slet förloraren i stycken.

En silhouett syntes.

Hästen haltade rejält och andades tungt.

Sakta sakta blev bilden tydligare men än så länge var det omöjligt att se vem det var.

Dixies hjärta bankade allt snabbare.

Ju mer hon såg av hingsten desto mer övertygad blev hon över att den gamle hade vunnit.

Men när han höjde huvudet och gnäggade lågt så visste hon att Pontiac hade lyckats.

Hon galopperade dit och lade sin hals jämte hans.

" Min modiga Dixie.." sade han.  " Du ensam var den enda som försvarade Afrodite, det bevisar bara hur modig och stark du är!"

" Jag är bara glad att du lever..." sa Dixie.

Tillsammans återvände de till de andra.

Avanti och de övriga bara stirrade på Pontiac medan de backade undan några steg.

Nu var Pontiac den som på egen hand dödat den store Colorado, och det utan att tveka.

Utan tvivel skulle Pontiac kunna göra som sin far.

Ta alla stona och försvinna.

Men Pontiac gick till de avmagrade stackarna.

Vänligt hälsade han på dem var och en innan han presenterade Dixie för dem.

" Ni är fria nu, antingen söker ni era egna hjordar eller så stannar ni hos mig och Dixie..."Sa Pontiac.

" Du har funnit ditt perfekta sto, kära vän. Vi kommer alltid att vara trygga under ditt beskydd och hennes visdom och mod!" Sa en av fuxarna.

Pontiac såg på Dixie.

" Vill du?" Undrade han.

" Så klart! Tillsammans är vi starka"

Dixie såg mot Misty som bara log åt henne när hon gick före de 10 stona bort från Avantis marker.

Lorelei såg mer än förvånad ut.

Hur kunde Dixie bli ett ledarsto för världens mest omtalade hjord när hon själv bara fick bestämma över en skimmelhingst?

Fåglarna i skyn skrek ut att nu hade vildhästarna en ny kung.

Colorado var dödad av sin egna son som nu får all makt och respekt.

Dixie visste dock att Lorelei skulle ställa till det förr eller senare men nu låg största fokus på att se till att de 10 stona kunde få äta sig mätta och starka.

Några av dem var fortfarande unga och de andra slaget äldre, men alla mindes de Pontiac och sade gång på gång att de visste att han en dag skulle rädda dem.

Pontiac och Dixie fann en helt underbar plats att befinna sig på.

En djup men inte ström å rann igenom två fält som hade underbara kullar och hur mycket gräs som helst att äta.

Det fanns skyddande träd och gott om skugga.

Det tog hela sommaren innan stona kom i form.

Dixie älskade verkligen att se dessa vackra ston återigen blomstra.

Misty hade haft rätt, Colorados ston var de allra vackraste på jorden och nu var de lyckliga under Pontiacs beskydd.

   

     

  

Och DÄR slog abstinensen in!

Jag vill rida nu!

Gosa ´med pållarna!

Hallåååå kan jag bli frisk från denna trista sjukdom eller?

Hepp inte det, nej... Okej får la betrakta denna helgen som ganska körd!

Ja, ja...

Ehm ja imorse kollade jag på en film som hette A Perfect World med Kevin Costner.

Den var faktist bra! Kevin var en förrymd fånge som  råkar få med sig en liten kille på flykten, och de blir polare. Dock var den ganska sorglig men bra!

Sen har jag kollat på Pirates of the Caribbean så blir la resten av dem under dagen. Älskar dem!

Haha spännande liv va?

Nicke ringde nyss och frågade vad jag ville ha för mat idag. Haha sötnosen var här innan han åkte till skolan och gjorde världens frukost med nyinköpta frallor, ost, gurka, vindruvor, skinka... Ja allt!

Haha Caitlin jag fick till och med apelsinjuice!

AAAWWW så söt han är!

Och i eftermiddag lovade han att laga Pasta Carbonara åt mig... Min favvomat typ. Sen skulle vi ha fredagsmys med chips och godis!

Hur tusan hittade jag en sådan go kille?

Men jag känner mig piggare idag faktiskt. Inte mått jätteilla bara lite men har inte kräkts i alla fall. 

Caitlin påstår att det är Colans förtjänst då det är jättebra till magbesvär.

Kanske det.

Vad vet jag...

Haha jag har ganska tråkigt.

Kanske blir att knåpa ner nästa del på novellen jag håller på med... tid finns ju...

Har även hittat en kortare novell som min syster skrivit under sina skolår.

Den är riktigt bra!

Så jag fick lov att lägga ut den här!

Men ska skriva klart min egna först!

Ja så gör vi...

Puss!

Dag 12 - Mina smeknamn och hur jag fick dem

Manda- Ja det fick jag väl när jag var liten och ingen orkade uttala det första A:et sen har det hängt i ganska bra. Detta är väl mitt vanligaste smeknamn eller Mandis som kommer från samma källa.

Nicolin- Mormors smeknamn på mig. Jag vet inte varför hon aldrig kallar mig Amanda. Sen många äldre i Småland tar bort sista bokstaven på namnen... Lite trist om man skulle heta My tänker jag ^^

Sweetie - Nickes namn på mig. Så söt han är då! Sällan han använder mitt namn utan oftast äre Sweetie eller Darlin´

Att man aldrig har tråkigare än vad man gör sig är ett som är säkert!

Så idag har jag och Elin smsat en hel del.

Hur man snöar in från Kyckling, till E.T och Bamse kan man ju undra...

Elin:

" Jävla kycklingkebab! Jag hatar att va sjuk! Ändå sitter jag här i soffan och tänker på hur gött det vore med en fet och flötig tallrik med kyckling, pommes och SÅS!"

Jag:

" Haha va illa! Jag ska aldrig mer käka kyckling i hela mitt liv..."

Elin:

" Kan man göra denna rätten på Kalkon tro? "

Jag:

" Fågel som fågel... Korv kanske man ska testa?"

Elin:

" Haha du tänker på korv och jag på sås!"

Jag:

" Skaffa pojkvän!!!"

Elin:

" Funderar på det... men vart hittar man en sån då? Har du några på lager?"

Jag:

" Ska kolla i byrålådan :D Näääeee där va dem inte..."

Elin:

"TUSAN!!!! Nätdejting kanske?"

Jag:

"Ah jo, om du vill ha en överkåt gubbe som är äldre än din pappa såvisst! "

Elin:

" Haha då blir pappa arg! Nej tänkte om Nicke hade nån polare... ^^"

Jag:

" Han har många... John kanske?"

Elin:

" Nej, fult namn juu^^"

Jag:

" Meeh kalla honom Berra eller vad du vill! Jag tycker han verkar snäll!"

Elin:

" Berra???!! Vart fick du det ifrån?"

Jag:

" Nä kollar på Jurassic Park och den där ena dinon ser ut lite som John men även som en Berra! Du vet den där hemska saken som bara ryter och är allmänt trött på livet..."

Elin:

" T.rexen??"

Jag:

" Ahh visst fasen ser den ut som en Berra?! Äter upp söta getter och fula gubbar, Springer runt och vrålar lite

Jag undrar vilken drog Berra tar.. :D  Skulle vilja smaka!"

Elin:

" Hahaha ah jo, han ser ut som en Berra fast var inte alla honor? Hahah va sjuk du är! Jag tror bara att Berra är hungrig"

Jag:

" Men Berra kanske är en tjej... Inte konstigt att h*n är så arg då när den har ett så fult namn!!!"

Elin:

" Ge Berra en kyckling!!"

Jag:

" Ja varför gjorde dem inte det i filmen?? Utan låter stackars Berra springa runt och svälta i två filmer till!

Djurplågeri på HÖG nivå!!!"

Elin:

" Så smarta var de nog inte... förresten så är det inga riktiga dinosar i filmerna, utan robotar så djurplågeri vet jag inte..."

Jag:

" Klart att det är riktiga dinosar! Det är ju han spielberg som gjort filmen! Hävdar du oxå att E.T inte finns eller?! "

Elin:

" Amanda, vi måste prata... Nej det är inga riktiga dinosar, E.T är oxå en robot och när vi håller på så kan jag även berätta att varken Påskharen eller Jultomten finns heller..."

Jag:

" Nu är hela min värld förstörd! Jag som trodde att E.T var riktig!!! Hela min barndom är bortkastad! Speciellt eftersom jag genomsökt alla uthus jag hittat efter den där E.T snubben! Men Jultomten visste jag :D

Och Påskaharen körde syrran över i påskas! Det var en stor jakt på det aset för han hade snott alla barnens godis!!!! "

Elin:

" Hahaha vaaa???  Men du, E.T var ju i USA så inte konstigt att du inte hittade honom här..."

Jag:

" Jo du vi hade fullt sjå här, från norr till söder i jakten och änna bort från Thailand jagade vi han den saten... Men till slut så fick vi han!

Jo men jag letade i USA oxå... Ingen E.T alls..."

Elin:

" Jag beklagar din barndom Manda! Faktiskt!"

Jag:

" Tack! NU kan jag gå vidare i livet.. Men Bamse är riktig i alla fall! För jag har träffat han massa gånger utomlands på hotellen, Och Vargen, Lille Skutt och Skalman :D Så dem finns! På Fritidsresors hotell!

Var la inte så kul att sitta i kalla sverige och dröna nu när de inte gör mer filmer så varför inte dra utomlands lixom?"

Elin:

" Haha mm... Ingen kommentar. Det går nog bra för dig oxå i framtiden lilla gumman! ^^ Man ska acceptera dem som är "speciella"och det är inget fel med att vara det =) "

Jag:

" NU låter du som mina psykologer!"

Elin:

" Hahaha jag vet! Jag borde bli en sån där... Fast min slutsats är nog att du är ett hopplöst fall.."

Jag:

" Men om sanningen ska fram så är jag ganska awesome på att hoppa... Både utan och med häst :P"

Dag 11 - vad jag hade på mig idag!

Mina sexiga gröna mysbyxor som är hur hemska och fula som helst. Sen en stor varm tröja, en sån här svart med dragkedja och luva... Den är asmysig,

Hm är man sjuk så är man!

Haha Nicke sa att det där var det snyggaste han sett på länge...

Jag svarade honom att jag är fullt medveten om vad ironi är för något....

Jag intalar mig själv att det INTE ÄR synd om mig idag.

Eller försöker!

Imorse när jag vaknade så mådde jag så illa att det blev att rusa till toaletten och må lite mer illa. Jag ska inte berätta i detalj men när man är helt nyvaken och mår som så, så hänger inte hjärnan med lite.

Så sitter där ynklig och vill bara att mamma ska komma och göra det bra igen en stund.

( Haha ja jag är fortfarande världens mammagris när jag är sjuk om ni minns Thailandsresan?)

Men sen tänker jag!

Skärp dig för helvete! Du har inte tid med detta idag!

Okej, reser mig och tar en dusch.

Känner mig ganska så pigg men skippar frukosten så byter om och ska bege mig till skolan.

Kommer ut på verandan och får världens yrselanfall.

Allt bara snurrar så jag håller mig i räcket och väntar tills det går över.

Nicke som väntar i bilen ser detta och kommer till undsättning direkt.

Han frågar självklart vad som är fel.

Bara lite yr, svarar jag till min ganska oroliga pojkvän.

" Manda för fan, du är likblek och dina ögon går i kors!" svarar han. " Glöm att du ska till skolan"

Meeeh det blir bra snart!!!

" Nej, jag kör dig till Vårdcentralen istället..." säger han och leder in mig i bilen.

Jag försöker verka pigg och prata men han går inte på det alls.

Så han kör mig in mot stan.

Plötsligt kommer illamåendet och jag bara skriker att han ska stanna.

Tvärnit och jag öppnar dörren och kräks igen.

Nicke ger mig lite papper efteråt och undrar om jag fortfarande mår bra...

" Du är inte gravid va?" frågar han.

" Va fan... säg inte så du skrämmer skiten ur mig! Jag ska ha barn när jag är 25 och inte en dag innan dess!"

" Bara frågar... Lugna dig hjärtat!" säger han och lägger armen om mig.

Fy fan vilka tankar han ger mig! Tänk om det är en mini-manda i min mage? Kan man rida när man är på tjocken? Hjälper inte p-pillren mot sånt här? Vad ska mamma säga?

Ja ni vet...

Aja vi kommer till vårdcentralen och han leder in mig.

Damen i receptionen säger att vi måste boka tid annars kan de inte ta emot mig.

Nicke berättar vad som hänt och säger att det är akut medan han drar fram en stol åt mig så att jag får sitta ner.

Men tanten hävdar i alla fall att vi måste boka en tid, de har telefontid mellan 8-9 på morgonen.

Nicke blir förbannad och tar med mig ut igen.

Jag bara hänger med honom.

Han har gett sig fan på att jag är sjuk.

Så han kör mig till närmsta sjukhus med ett akutintag.

Tack och lov är det ingen lång kö alls.

Så jag får träffa en sköterska som heter Malin och hon är jättesnäll.

Tar lite prover och ber mig sitta ner och vänta.

Nicke är med hela tiden och håller mig i handen.

Malin kommer tillbaka och frågar om jag nyligen varit utomlands.

Jo i Egypten.

Malin säger då att jag har tydliga tecken på Salmonella..

Men jag svär, jag åt ingen kyckling alls!

Hon säger då att det kan bero på vilken maträtt som helst men oftast har de inte samma bakterier utomlands som i Sverige.

Men det var ju veckor sen jag kom hem!

Och vi bodde på ett av landets bästa och dyraste hotell ffs! Inte en kotte har blivit sjuk på det stället.

TRO MIG mamma kollade innan vi åkte!

Mina tankar går till kycklingkebaben....

Malin säger att bakterien uppstår vid dålig mathantering och jag är ganska övertygad om att det är kycklingen!

Jag måste kolla med Elin hur hon mår FFS!

Aja blir hemskickad och rådd till att dricka mycket.

Nicke är en ängel och köper massa Cola till mig innan han skjutsar hem mig igen.

Jag kollar med Elin hur hon mår och hon säger att hon inte vågar lämna toaletten mer än på tre meters avstånd!

Kul va?

Nej, ringer skolan och berättar varför jag inte kommit medan underbaraste Nicke bäddar ner mig i soffan.

Han åkte sedan och hämtade sin hårddisk med massa filmer på så jag har nått att göra!

Hur gullig är han inte lixom? <3

Han skulle även fundera ut nån bra mat till mig!

Hallå, du kommer bli smittad gubben!

Nej, då... Jag har ett imunförsvar bättre än Stålmannen säger han bara!

Såhär med lovar jag, Amanda på hedersord att ALDRIG MER äta kyckling i hela mitt liv!

Aja smsade Ronja och frågade om hon ville ta träningen med Sirocco ikväll för jag är sjuk.

Det ville hon jättegärna göra och Caitlin lovade att köra in henne.

Ni är ju bara underbara!

Nej nu ska jag kolla på hela trilogin Jurassic Park och dricka massa cola!

Pussar och Kramar och se upp för kycklingen!

He´s Bad.... Like the f*cking Bunny!

Sorry Kids men förr eller senare kommer det ändå fram.

Lika bra att ni får det baserat på fakta redan nu!

Snart är det December och Julafton, de flesta barns favorittid på året för då kommer en rödklädd man i vitt skägg med en säck MEN...

Följande beräkningar bör vara behjälpliga vid bedömningen huruvida tomten finns eller inte

Det finns omkring 2 miljarder barn på jorden.

Men nu vill ju tomten inte besöka muslimer, hinduer, judar eller
buddhister, vilket reduserar antalet till 15% eller 378 miljoner.

Med ett världsgenomsnitt på 3,5 barn per hushåll är det sålunda 108 miljoner hushåll att besöka,

om vi kan anta att det finns minst ett barn i varje hem.

Jultomten har på grund av jordens olika tidszoner och rotation cirka 3,5 timme på sig att jobba, om vi antar att
han reser västerut, vilket ju blir mest logiskt.

Han besöker sålunda 967,7 hem per sekund.

Det betyder alltså att för varje kristet hem med minst ett snält barn, har tomten
cirka 1/1000 sekund till att parkera släden, springa ut och
hoppa ner genom skorstenen, dela ut julklappar, hoa 3
gånger, klämma 2 snapsar, upp genom skorstenen, i
släden och iväg till nästa hus.

Om vi antar att alla hem som ska besökas är jämt fördelade är det ca 1 km
mellan varje hus i genomsnitt.

Tomten färdas sålunda ca 100 miljoner km, toabesök och andra pauser räknas inte.

Med andra ord flyger tomtens släden med ungefär 1000 km
per sekund eller 3000 gånger ljudets hastighet.

Som jämförelse kan nämnas att den snabbaste farkost som människan hittills skapat, rymdsonden Ulysses, färdas cirka 50km per sekund.

Som kuriosa kan nämnas att en normal frisk ren kan komma upp i en
hastighet av ungefär 30 km i timmen.

Lasten i släden är ett annat intressant objekt.

Om vi antar att varje barn får klappar motsvarande 1 kg, har släden en
last på 500 000 ton, tomtens vikt inte medräknad.

På land kan en normalstark ren dra ungefär 200 kilo.

Även om vi antar att de speciella flygande renarna kan dra en vikt tio gånger denna, kommer inte släden ur fläcken, om
inte tomten skaffar fram cirka 360 000 dragvilliga renar.

Detta kommer att ge släden en samlad vikt på ca 600 000 ton.

600 000 ton, som flyger med 1000 km per sekund alstrar ett enormt luftmotstånd.

Detta kommer att hetta upp renarna, ungefär som en meteorit som inträder i jordatmosfären.

De två ledarrenarna kommer då att absorbera en energi motsvarande 14300 trilljarder joule per sek, eller
14300 trilljarder watt.

Ledarrenarna kommer helt enkelt att brinna upp omedelbart och de bakomvarande kommer
att utsättas för en ljudvallsbang och därefter själva brinna upp.

Alla renarna kommer att möta sin anfader på mindre än 4,26 tusendels sekunder, det vill säga när tomten når
till sitt femte hus.

Detta är dock hypotetiskt, för då släden accelererar från
0 till 1000 km/s på 1/1000 sek, kommer alla i släden att bli utsatta för en g-kraft

17500 gånger större än tyngdkraften.

En tomte på ca 150kg (vikten uppskattad efter existerande kopior) skulle naglas fast i bakre delen av
släden motsvarande en vikt av ca 3 miljoner kg, vilket
ögonblickligen skulle krossa varje ben i hans kropp och
förvandla honom till en våt fläck.

Slutsatsen bör bli att om tomtejäveln någonsin levat så är han väldigt död nu om inte annat!

GOD JUL PÅ ER!

han defenitivt död nu.